Det finns hopp, tänker jag, när jag ser en gammal bild.

Det här är en av mina favoritbilder. Den har jag tagit på riksgränsen mellan Sverige och Norge en sommardag för snart nio år sedan. Klockan är snart tolv på natten och vi har klättrat upp till den gula markeringen som visar var Norge börjar.

Den inger hopp.

Det kan behövas denna mycket jämngrå morgon när alla medier är fyllda med så mycket smärta och förtvivlan. Jag vaknade vid tre och försökte läsa flera tidningar på min läsplatta men jag fick lägga ner. Inte en chans att jag hade somnat om efter att ha fått veta mer om hur människorna drabbas i länderna öster om Medelhavet. Hur kunde denna glädje över att demokratin fanns inom räckhåll skapa dessa hatorganisationer?

Men jag borde inte tänka på den vår som aldrig blev just idag när jag ska fixa till ett "five o'clock tea". Har tittat på olika recept och är rätt förvirrad. Det ska tydligen vara vitt bröd i tunna skivor med gurka, brunt bröd med ost, scones med grädde och jordgubbsmarmelad och en kaka. Vi får se hur det blir här. Hemgjorda teapåsar har jag satsat på. Ja, att alla får ta en påse gjord för te som de får fylla själva med det tet som de gillar.

Då, när vi var vid riksgränsen kunde vi inte sitta ute utan ordentligt med kläder, dels var det mygg upphöjt till hundra, dels var det rätt svalt. I morse när jag stod på altanen och spanade mot snön nedanför såg jag att ingen kan ta sig till fröautomaterna idag, mer än en meter blötsnö ligger nedanför trappen. Det är förenat med fara för brutna ben att försöka ta sig någonstans där inte snön är skottad. Så kan vi också begränsas.

Det gillar inte Stella the cat. Hon försöker övertala oss att hon är vuxen nog att gå ut. Men vill hon bli vuxen på riktigt så gäller det att hålla henne inne till sommaren.. På allvar.