Överstinnan Geete. Det var så hon kallades när hon rusade fram i Boden mellan 1930 och 1945. Hon var min farmors närmaste väninna. En reslig dam som hann leva i mer än 100 år.
Igår var jag på utflykt i Boden. Där finns inte så många hus kvar från tant Henrikas tid. Men Panelens fina kvarter står där precis som när hon och kanske Eyvind Johnson promenerade ner till järnvägsstationen.
Det är 24 år sedan jag började arbeta i Boden. Då fick jag ett brev från Henrika där hon berättade om sitt liv i garnisonsstaden. Ett liv fyllt med människor, fest och fart, och med visiter. Det var som om Forsythesagan hade utspelats i de gamla träkvartern i Boden. Och hon berättade om de vackra husen. Några fanns kvar för 24 år sedan. Nu är det det ett fåtal.
Skulle jag fråga Eyvind Johnsson skulle han säkert inte sakna de dragiga stugorna där han växte upp. Skulle jag fråga tant Henrika skulle hon sakna sitt Boden, men hon skulle välkomna allt som underlättar hushållsarbetet i moderna hus.
Tant Henrika var ingen romantiker, hon var en klok dam. Hon drog in vatten, värme och avlopp. Grannarna de pumpade upp vatten från brunnen och vandrade till torrtoan. Henrika, hon tände en brasa i öppna spisen och njöt av sin semester, när de andra slet och bar.