Liljekonvaljearmén är på väg att blomma, men här och där är bladrosetterna tomma. En besvikelse. Förhoppningar om sommardoft och blomglädje som sviks. Men ganska vanligt och något som inte upprör det minsta. Glädjen över de ståndaktiga konvaljerna i skuggan av äppelträden grumlas inte.
Men det gör glädjen över att vår nationella ekonomi växer utan att ge frukt. Trots en rekordhög tillväxt är rekordmånga arbetslösa.
7,6 procent av hela arbetskraften är arbetslös i en högkonjunktur. Det är en lika stor andel som under krisen 1991-94 när vi hade en av de värsta lågkonjunkturerna under 1900talet.
Mellan 1955-1976 låg arbetslösheten på i genomsnitt 1 procent.
2006 var den 5,6 procent. Och idag efter fem år av RUT-, ROT- och skatteavdrag är 100 000 fler utan arbete.
Fruktlöst.
Vad är det som borde göras? Hur ska vi tillsammans utveckla den svenska arbetsmarknaden? Var ska vi satsa? Är det på låglönesektorn med okvalificerade jobb i hemmen? Är det inom vården? Hur ska tillväxten omvandlas till arbeten om vi inte förkortar arbetstiden?
Hur ska arbetet som vi utför skapa högre värden och därmed högre löner?
Frågor som om vi hittar de rätta svaren skulle ge en högvinst på miljarder.
(Alla siffror har jag hämtat från den statistik som Olov Abrahamsson tagit fram till ledaren idag i NSD.)