Jag har med mycket nöje följt en diskussion på Evas Värld om vi stirrar på varandra av oartighet, otrevlighet eller av nyfikenhet. Lika illa alla tre skulle många tycka. Jag tycker att lite vänlig nyfikenhet kan överbrygga många kontaktsvårigheter.Men det är rätt att vi som vandrar här i vårt stora vida land inte ens där vi bor tätt, tätt använder blickar och hälsningsfraser för att underlätta och sprida vänlighet.
Jag jämför med hur inte någon fransman skulle gå in i en butik utan att hälsa både på kunder och de som arbetar där. Förflyttar sig en europé i ett trångt utrymme säger han eller hon förlåt, ursäkta, tack för att jag får komma förbi.
Dessa smidiga ord hör jag sällan när jag sakta försöker ta mig fram i fulla bussar och tunnelbanevagnar. Men...
I en tågkupé eller i en trång rad i flygplanet där visas det artighet. Jag har ofta tänkt på hur vi förändras från stirrandet i vänthallen på flygplatsen, småspringandet i röret ut till gaten till artiga personer som hälsar på varandra när vi packar in väskor och rockar och sätter oss i ett flygplan.
Varför hälsar vi där och inte när vi sätter oss mitt emot varandra på bussen?
Godmorgon alla trevliga läsare. Vad tycker ni?
( Bilden:Vad ska hända i Kilpisjärvi den 1 maj? Jag vet inte, vet ni?)( Jag gissar att det är en pimpeltävling.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar