Bränsle för maskin och själ

Tur att det finns, bränsle till sågen, nu när all skog tas ner av skotare.

Jag smög iväg och följde solen mot väster. Disken och tvätten fick vänta till solen hade gått ner. Det var tur att jag valde frisk luft och lite ljus. Nu känns det som om det har varit en dag.

En dag för att starta motorsågen?

Ibland är mycket, för mycket

Skotta sig fram efter ännu än natt med snöfall är för mycket.
Skotta sig fram mellan disken och disken är mycket av mycket.
Snön får ligga stilla, disken bada i hon.
Vattnet forsa i karet.
Bubblorna dansa och skummet yra.
Mycket för mycket
är ibland lagom.

Flingorna och jag

Strauss valser gör mig lätt. Graciös. Förflyttar mig till drömmen om den eviga ballerinan. Får mig att glömma all snö som fallit sen det förra året, sen igår. När jag lyfter blicken över strandskogen ser jag de apelsingula strålarna som bryter igenom snövalsen. Det finns hopp om ljus, det finns hopp om ett nytt år. Inget gammalt som tynger. Men Celina trampar på i samma spår. Hon doppar sina tassar i snön och kliver värdigt mot trädgårdsbordet. Jag hann bara få med spåren.

Nyårsvin

Här är vi högst upp på "Rocca di Monte Massi". Dit vill jag återvända. Därför öppnade vi en flaska rött från den lilla byn. Det smakade sammet och kryddigt. Passade perfekt till min dotters hemgjorda Bearnaise. Vinet finns på systemet och heter Le Focaie från Maremma i Toscana. Maremma som fram till 1960-talet var ett av Italiens allra fattigaste områden. Bara saltängar och klippor. Nu blomstrar regionen, åkrar och ängar skyddas av översvämmningskanaler och de små byarna högt uppe på klipporna har blivit turistmagneter.
Medelhavet är ovanligt rent här. Italiens renaste stränder lockar turisanläggningarna med. Maten, den karga naturen och vardagligheten lockar mig att återvända. Mitt i midvinterns snöstorm känner jag hur min kropp flyter fram i det salta ljumma vattnet. Det är lycka.

Nyårsafton vid älven

Gott nytt år och tack för en härlig höst. Nu väntar löjrommen, gravlaxen, oxfilén från Kalix och en typisk 70-tals efterrätt. Ananas med choklad. Om vi inte spricker ses vi nästa år.

Musik för nostalgiker

Två timmar nostalgi http://svtplay.se/t/123774/rock_and_roll_hall_of_fame. Jag dansade och njöt.

Essen -kulturstad

När jag växte upp var Essen en drömstad. Där bodde Tuttie, min farmors barnflicka. Helga/Tuttie var en ung tysk tjej som fick flytta till mina farföräldrar på 1920-talet från Estland. Hennes föräldrars gård i Estland blev förstatligad på 1920-talet när landet blev fritt från Ryssland/Sovjet. Hon kom till Sverige för att bo och studera. Samtidigt så tog hon hand om min farbror som var spädbarn.
När hon var klar med sina studier flyttade hon till Tyskland och gifte sig. Hon bodde med sin man i Ruhrområdet resten av livet. Men varje år kom hon på besök och då berättade hon om livet i sitt Tyskland.
Jag fick sitta med de vuxna och lyssna på hur hon odlade jordgubbar under plast för att undvika att de blev svarta av kolröken. Hon berättade tyska sagor-bröderna Grimm... och hon berättade om livet hos mina farföräldrar.
På nätterna vandrade hon ute för "att jaga bort sina minnen från kriget". Vi barn skulle förstå att det hade varit svårt i Tyskland för henne. Vilket bland annat berodde på att hennes man hade fått leva som dräng i en annan del av Tyskland för att klara sig från koncentrationslägren. Jag vet inte varför han var jagad, men det räckte med en farmor/mormor som var judinna för att man skulle sättas där.
Tuttie hade två barn som var födda före krigsutbrottet. Hon kunde inte ta sig till Sverige. Min farmor försökte få tillstånd att ta hit henne men det gick inte. Hon fick klara av att arbeta och ta hand om sina barn mitt i det brinnande kriget.
Efter kriget kom de allihop för att vara på Öland hos mina farföräldrar. De stannande i några månader.
Alla som ville kunde komma till Essen och bo och studera. Några av mina kusiner åkte dit för att lära sig tyska. Min farbror, som Tuttie tagit hand om, for dit för att ta hand om henne. Berättelserna om hur duktiga alla var i Essen och hur bra Tuttie hade det kom fram vid släktmiddagar.
På somrarna kom hon, med kakor från Tyskland, med hemska sagor och berättelser som ingen annan bar på. Och på nätterna sov Tuttie allt sämre.
Varje år i slutet av november kom en adventskalender fylld med choklad. Hon skrev då ett långt julbrev. Ett brev som vi svarade på med andakt. Alla framsteg i skolan skulle finnas med, hur vi hade växt, lärt oss spela instrument och hur det var i scouterna.
I mitt huvud var hon en svartögd vithårig dam som satt i sin gungstol i den fina staden Essen och stoppade i sig stora röda jordgubbar. En dam som utstrålade respekt. En dam som vi alla neg inför.
Åren gick och Tutties barn blev vuxna och köpte sommarstuga på Öland. Tuttie stannade allt längre eftersom att hennes man dött. Men för varje sommar som gick var nätterna allt svårare. Tills slut när hon var i 70-årsåldern kunde hon knappt gå in i sovrummet. Hemma i Essen sov hon sittande i en fåtölj berättade mina kusiner som varit på besök. Trots alla dessa mardrömmar och de svåra åren, både som ung och under kriget, levde hon till hon hade fyllt 90 år. Då fick vi ett brev från Essen, ett brev i frakturstil med ett avsked som Tuttie skrivit till alla sina "svenska barn".
Jag har aldrig klivit av tåget i Essen. Jag har aldrig vågat. Tänk om min drömstad med alla Tutties sagofigurer inte finns. Tänk om Essen är en stad som är lik alla andra. Nästa år är i alla fall Tutties stad Europas kulturhuvudstad.

Om att vara intressant och inte fin

( Ni som tittat på mina bilder vet vid det här laget att denna bild är en eftermiddagsbild från igår. Tagen nå'n kvart före den i gårdagens inlägg.)











Jag tar bort hänvisningen till bloggen då innehavaren inte vill vara offentlig. Mitt inlägg utgår från stark kritik mot Bodil Malmstens sätt att beskriva sitt "fiktiva" liv i Frankrike.
Det handlar om hur man borde uppföra sig som gäst i Frankrike, och inte om Bodil Malmstens författarskap. De som skriver har blandat ihop hennes liv med hennes diktande. De flesta inläggen tar upp det som mammor präglade in i små flickor som växte upp under det förra seklet. Det är varken fint eller artigt att ta upp det som är dåligt, det som inte fungerar, det som retar dig.
Vill du vara en fin flicka så säger du bara snälla saker. Det här är en av de saker som gör mig vansinnig. Tänk er var världen hade varit om alla kvinnor förblivit fina flickor som valt bort allt jobbigt, fult och tråkigt. Bodil M är så oförsynt att hon retar upp sig, blir arg och gnäller. Då är hon per definition varken rar eller trevlig längre. Och då blir hennes verk, böckerna dåliga, enligt denna logik.
Jag blir alldeles matt när jag läser om hur dessa kvinnor slår ifrån sig Bodils M:s ifrågasättande av livet i Frankrike som oartigt. Som ett tecken på att hon inte är tillräckligt bildad och som ett symptom på att hon inte vet hur man uppför sig.
Jag vill bara ropa, skrika, sjunga, viska och skriva långa litanior: Ta er i akt! Inget författarskap eller kvinnoliv finns där det bor en fin flicka.
Enligt mitt evangelium finns det inga fina flickor. Vi andra vi gnäller, skrattar och skäller när det är läge för det. Med detta inte sagt att jag tycker att allt Bodil M skriver är bra. Men det är inte dåligt för att hon gnäller.
Nu är det jag som gnäller.

Boden har en egen charm

Klev ut och tog in himlen. Klockan är snart kvart över två och solen tar farväl i en färgexplosion i sydväst. Vi tog bilen längs med älven för att njuta av de sista strålarna innan det blev mörkt.
I Boden var vi i Lennarts och Monas härliga affär fylld med gamla saker. Allt från det finaste fina till gamla veckotidningar. Hela världen är min favorit.
Vandrade förbi de gamla trähus som finns kvar och hamnade helt plötsligt i ett nytt köpcentrum. Där fanns inte bara butiker, utan vi såg ett kulturkafé, och biblioteket är en del.
Rullade hem i mörkret och kikade på den nästan fulla månen i öster. Idag har luften varit fylld av små iskristaller och jag gissar att ränderna på himlen har ett samband med dem. Nu värmer jag fötterna vid kaminen och börjar sticka i mitt härliga silkesmohairgarn från England. Satsar på att koncentrera mig.

Physalisplockardag

Idag är det minus 20 0ch klart. Snön har äntligen slutat falla. Cykeln den är kvarglömd i år igen. Igår önskade jag mig ljus. Idag har vi kritvit snö, sol, ljusbå himmel och krispig luft. Vinterdröm. Plockar physalis från busken vid altandörrarna i köket. Det är mogna goda små bär i det prasslande skalet. En c-vitaminkick. Bärplockning den 29:e december. Idag är det en bra dag, en härlig dag och en dag att ta vara på.

Yr och snöyr

Jag är yr. Och ute yr snön. Det tar aldrig slut. Kan ni se min ofrivilliga installation under all snö.
Och det är halt med snöflingorna som glider över den packade snön på gatorna. I dag stod vi och tittade på bilarna som försökte ta sig upp för Magasinsgatan. Tre stackars bilar i bredd som bara spann och två som kom från andra hållet och fick stå på bromsarna för att inte frontalkrocka. Hade gärna tagit en bild. Men jag glömde kameran hemma.
Yr i huvudet är jag av min nya behandling. Tröttsamt.
Ska snurra runt och lägga mig ner och vänta på morgondagen. Hoppas på snöstopp och stillastående omgivning. Lite ljus kanske.

Om att bryta upp

Jag läser om hur Eva på Evas värld har brutit upp ur sitt gamla liv och skapat sig ett nytt under det senaste decenniet. Det är mod. Hennes berättelse fick mig att minnas ett möte på tåget mellan Madrid och Stockholm.
Jag klev på för att åka hem efter en sen semester i november. Hela resan skulle ta minst 40 timmar. I kupén satt en blond kvinna med en svensk bok i handen. Vi häsade glatt. Så där som man gör när man träffar en landsman på ett tåg många hundra mil från Sverige.
Efter ett tag letar mitt ressällskap efter sitt pass och sina biljetter. Hon säger:
"Jag har aldrig rest själv förut. Jag har aldrig haft hand om mitt pass och mina biljetter."
I mina öron lät det otroligt. Jag var 24 år och reste jämt. Både ensam och med mina vänner. Jag frågar henne varför och då börjar hon berätta:
" Jag gifte mig när jag var 18, fick fyra barn innan jag hunnit bli 26. Jag har tagit hand om vår familj och min man har jobbat. Vi har bytt land vart tredje år ungefär. Nu har vi bott i Madrid i fyra år och vi ska byta land igen efter jul.
Jag är på väg till Sverige för att titta på ett hus som vi funderar på att köpa. Där ska vi bo när min man har slutat arbeta. Hela mitt liv har jag följt med och servat familjen. Det har aldrig varit tal om att jag skulle kunna resa eller göra något för mig själv."
I mina öron lät det nästan som om hon levt i en bur.
"Jag hade inga ambitioner när jag hade gått ut flickskolan. Jag började på en handelsskola men när jag mötte min man slutade jag gå dit. Min man är 10 år äldre och var redan på väg till sin första utlandsstationering. Vi gifte oss efter bara några månader. Sen reste vi ut. Jag väntade vårt första barn nästan direkt. Mådde dåligt och fick lov att stanna hemma i lägenheten ända till jag var i sjätte månaden. Då for vi hem till mamma, han återvände till jobbet och jag födde i Sverige. Vi bodde i London. Och det fanns en del grannar som jag lärde känna i parken. När Lars var ett år var jag höggravid igen. Min man körde oss i bilen till mamma så att jag fick föda i Sverige igen. Jan föddes i juni. Ett och ett halvt år senare föddes Per. Då hade vi flyttat till Columbia. Eftersom att det var så dyrt för företaget att låta oss resa hem till Sverige fick vi slå ihop två års ledigheter och då passade jag på att få min fina flicka Louise."
"Från Sydamerika gick resan till Hongkong. Sen bodde vi i Tokyo, Singapore och senast i Madrid. Barnen har gått på internatskolor från det de har fyllt 13. I höstas flyttade Louise till Sigtuna. Det är tomt hemma i Madrid när alla barnen är på skolor. Jag är bara 38 år och kan inte tänka mig att vara hemma och putsa fönster resten av livet."
Nu hade vi rullat genom Spanien i den mörka natten. Slumrat en del på de korta britsarna och sett hur solen gått upp strax innan vi kom fram till Hendaye. Där ledde jag henne till ett fik på stationen och så hoppade vi på tåget till Paris.
"Nackdelen med att flytta runt är att jag inte har några vänner, bara bekanta och affärsrelationer. Det blir så när ytan är viktig för min mans jobb. Jag har träffat massor med trevliga glada människor och haft kul. Men jag har inte mött människor som man skapar relationer med. Du vet kompisar som man ringer till när man är ledsen. Jag har haft min mamma och min syster. Min man har inte velat att jag skulle resa till Sverige när han jobbade så pojkarna har varit hos mormor när de haft korta lov. Nu ska jag träffa Louise på hennes höstlov. Sen stannar jag till jullovet börjar och då åker vi till Madrid tillsammans."
Jag frågade henne vad hon gör när hon är ensam om dagarna i Madrid. Då berättar hon att hennes man har gjort ett schema över vad som ska göras varje dag i hemmet. Hon har några timmar i veckan när hon möter andra kvinnor som lever på samma sätt. I svenska kyrkan och i en internationell klubb. Men i det stora hela håller hon hemmet perfekt. Handlar på de olika matmarknaderna och serverar middag klockan åtta varje kväll.
"Jag har aldrig tänkt efter. Jag har bara låtit livet ske. Men jag är säker på en sak och det är att mina barn aldrig ska bli skilsmässobarn. Det skulle de aldrig klara av även om det bara är Louise som är ett barn idag."
Jag som levt i ett inferno och önskat att mina föräldrar skulle skilja sig sen jag var tio år förstår henne inte. Så jag frågar varför.
"Tänkt vad handikappande det skulle vara för deras karriärer om de har en bakgrund med skilsmässa och föräldrar som inte bor på samma ställe."
Men samtidigt börjar hon vänja sig vid att stå på egna ben under resan. I Paris tar vi en taxi mellan stationerna och åker förbi alla platser som man ska se i Paris. Vi har tyvärr bara några timmar mellan tågen så vi får nöja oss med det. På gare du Nord är det hon som köper tidningar. Och letar rätt på avgångsspåret. I likadant när vi är på färjan mellan Puttgarten och Rödby. Det är hon som fixar smörrebröd och kaffe. När vi kommer till Köpenhamn är hon helt en annan person. Hon tar tag i att vi missat det första tåget till Sverige och lyckas byta våra platsbiljetter mot nya. Och hon är stolt.
Jag vet inte vad som hände i hennes liv. Men jag tänker på henne ibland och på att hon var så rädd för att skilja sig och börja ett nytt liv.

Vad kommer ni ihåg?

Nu börjar alla tidningar och radioprogram att summera året, och decenniet som passerat. Jag undrar vad det är som blir vårt gemensamma minne. Det är så många saker som jag minns som inte är viktiga.
Det viktigaste i mitt liv var konstskolan. Tre år fyllda av så mycket bra, dåligt, spännande, tråkigt, tungt, lätt, svårt, enkelt...
Mitt liv förändrades under dessa tio år.
Det som är konstigt är att alla stora händelser ute i världen som vi hört om till leda känns oviktiga när jag tänker tillbaka.
Det har hänt så mycket annat, som finns närmare, som påverkat mina nära och kära, mina vänner och livet för min släkt.
Jag har förlorat en oskuld. Jag trodde intensivt på att om alla gjorde sitt bästa så skulle allt bli enklare och bättre. Nu tar jag ett steg tillbaka och andas in djupt innan jag erbjuder mig att delta.
Idag andas vi lättare här vid älven. Temperaturen har stigit med fjorton grader.