fredag 31 januari 2014

Grått skitsnack

Jag vet inte vad som drabbat så många debattörer denna gråa kalla januarivecka, vet ni? Ja, var de har hittat argumenten för att återgå till Hedenhöstid när det gäller debatter om lika värde mellan alla människor.

Feminism är helt plötsligt inte en kamp för att alla människor ska ha lika värde i livet.

Mänskliga rättigheter är inte självklara utan förhandlingsbara.

Att ta ansvar för det man gör, är ett omöjligt krav, när det gäller OS eller VM.

Det allra värsta ordet dessa debattörer vet är kvotering, att vi skulle kvotera in det kön som är underrepresenterat i en styrelse. Skräcken inför kvotering finns dock inte när det kvoteras in män.

Nej, när tio kvinnor och en man söker en tjänst så får mannen oerhört många fler poäng bara för att han är...en man. Då räcker det att han når upp till de krav som ställs, inte att han är bäst. För att han jämnar ut den sneda könsfördelningen på arbetsplatsen. Vad hade vi fått höra om det samma skett på en arbetsplats med ett överskott av män när den enda sökande kvinnan fått en tjänst?

Nej, sluta vandra där borta bland flintyxorna tillsammans med Ben och Flisa. Ta tillbaka nutiden och framtiden och ta den plats som är din i debatten. Oavsett om du är man eller kvinna. Men glöm inte bort alla framsteg som vi har hunnit göra och tänk på vad vi borde göra för att förstärka och förbättra för alla.

söndag 26 januari 2014

Ny färg på gång

Alla som har känt mig nån gång vet att jag fastnar i färger. I snart tio år har olika gröna och blågröna toner dominerat i min garderob. Men helt plötsligt ser jag mest en färg som på akvarellspråk kallas quinacridone eller rose madder. Och då är det som om allt mina ögon ser har denna brunröda plommonfärgade ton. 

Så nu finns det något nytt på galgarna.

Något nytt är att jag hamnade i tystnad. Efter en undersökning på sjukhuset var det som om orden tappade sitt värde. Ja, så kom Belinda Olsson och försökte ta över kloka kvinnors kamp för att profilera sig på SVT. Det gäller ju att stryka gubbcheferna medhårs, avsett kön. Jag såg helt plötsligt reklamen för den Lille prinsen som det mest vederkvickande när jag öppnade webben. Det fanns som inget både och längre.

Barnen Bergfors gick i pappas fotspår och behandlade sina anställda som dumma får. För om de får säga det själva så är Maxbröderna värda de extra miljoner som den nedsatta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ger dem.

Jag tänker på mamman som förlorade sin son och sin fd make i arbetsplatsolyckan i gruvan när en hisskorg vek sig. Hon får aldrig ett avslut för utredningen blir aldrig färdig.

Det är ett tecken på hur vårt land delas. Ingen tar ansvar för att en lägsta nivå för byråkratiska klantigheter hålls. I kontorsrummen finns inte en anständighet längre. Det är ingens ansvar att verkligheten utanför kontorsfönstren håller en fungerande nivå.

Tågen rullar inte när det är kallt. Rälsen håller inte för de hastigheter som utlovats,  Reparationer av infrastrukturen sker inte. Fyra av fem kronor som ska användas till förbättringar stannar i Trafikverkets korridorer.

Men det borde finnas ett hopp om ändring. Kunde min blick förändras borde makthavarnas också ha en chans att se nytt, eller?