Frusna hus

Garnisonen i Boden fryser. Ing 3 som fanns i de vackra gula husen från 1920-talet finns inte mer.

Några få byggnader har fyllts med lågprisaffärer, gigantiska godisbutiker och loppisar. Men de vackraste fastigheterna står där med frostkantade fönster.




















De värnpliktiga räcker bara till några få logement.







Ekotemplet påminner mig om Hagaparken. Det står där mitt i en enorm snöhög och väntar på vårvindar, fågelsång och joggare.

Borghild

Det känns tryggt.
Gammalt och vant.
Doften av
narscisser
Lite för
mycket vardag

Drömmar-blå och andra

Dagen vaknade som i en blå dröm. På spisen hade min härliga dotter lämnat sina drömmar. Jag gnuggade ögonen och klev in i verkligheten. Drömde om konstiga möten med diffusa människor som ville att jag skulle organisera en jättestor fest. Antagligen en spegling av att vi talade om sommarens kalas i Kyrkbyn igår.
Drömmarna på spisen doftade underbart och föll ihop som ökensand i munnen. Idag är morgonen en timma tidigare än förra veckan. Det blå ljuset kom krypande före åtta.

Vid datorn bläddrade jag igenom DN. Hittade en intressant artikel om sjukförsäkringen. Björn Johnson har undersökt om myterna på DN:s ledarsidor om sjukförsäkringen har nån verklighetsanknytning. Svaret är NEJ! Hanne Kjöller har inte en enda gång tagit reda på om hennes teorier om alla svenskar som fuskar med sjukanmälningar håller i verkligheten.
Trehundra kontrollanter hittade 378 misstänkta fall av fusk när de undersökte sjukanmälningar under ett år, 2005. En per heltidstjänst, en på 240 arbetsdagar.....
Läs den intressanta artikeln.
Vi som inte är verklighetens folk men lever i vardagen vet att ingen har råd att stanna hemma. Inte vi som har normalinkomster. Vi stannar bara hemma när vi måste. Och då vill vi gärna komma igång på jobbet så snart som möjligt.
Björn Johnson kan se att hjälpen att komma tillbaka till jobbet inte finns. Det är därför människor inte kommer tillbaka till jobbet Hoppas att alla som kan får hjälp med dagens system. Det är inte en hållbar situation att mista sitt jobb för att man inte anses duga. Bättre är om alla som borde sammarbeta gjorde det. Då kan säkert många människor få tillbaka sin roll på arbetsplatserna.
Då behöver varken politiker eller försäkringskassan tala om kroniskt sjuka som fuskare.

Ibland är solig och kylig helt rätt

Härlig dag. Dansade fram på studs i soljuset. Fixade lite ärenden och köpte massor av narcisser och tulpaner. Promenerade på Hamngatan upp till kyrktorget. När jag kom fram hade kameran fått nog.
De hemliga tecknen som syns på bilden kan betyda mycket. Jag ser både musik, och en spark. Undrar vad som hände. Först fungerade kameran för att sen bli låångsam. Det kan väl inte vara så att minus 24 är gränsen för små kameror från Japan.
Körde den gamla vägen mot Boden hem. Tänkte på, att just här där jag rullar, vandrade Eyvind Johnson från tegelbruket, in till Luleå för att arbeta som biografmaskinist, efter jobbet på lördagarna. Vägen ser lika ut för idag kör vi på en motortrafikled längre västerut.
Hamnade på soptippen för att hämta kompostpåsar. Ytterligare ett måste som är avklarat.

Lätt, eller tungt det är frågan.

Mr Jobs surfplatta har satt sig i mitt huvud.
Det beror nog på att systrarna Mitford ger mig träningsvärk. Jag känner vikten av alla brev de skrev till varandra. En läsplatta hade vägt mindre. Har kommit in på 60-talet. Mer namedropping och mindre spänning skulle jag vilja sammanfatta. Och som sagt minst 1 kilo bok.
Mr Jobs; han känner sig som en vinnare idag, världens medieföretag gav honom textreklam för miljarder.

Tack Victor och Jenny

Granne med potatisodlaren
För en blogg med fina, ljusa och mörka bilder av Norrland. Och med varmt skimrande vardagstexter. En bättre ambassadör för Norrbotten kan jag inte tänka mig.
Det skrev Victor på sin blogg om min. Vilka uppmuntrande ord.
Granne med potatisodlaren: för att hon ger mig ett inre lugn med sina kloka eftertänksamma ord, och vackra - ibland melankoliska - norrlandsbilder.
Var de fina ord som Jenny sände till mig.
Vilken morgon! Nu kan jag glatt studsa av glädje genom da'n.

En anglais

Chloé Swann är en ung singsongwriter från förorten.

Snöhinder

Utsikt?

Tidsbrist pga köld

Valde att läsa många fler tidningar än vanligt. Det var för att jag tog sats. Ute blåser nordanvind i 15 m/s och luften bär på 15 minusgrader. Om jag minns rätt blir det mer än minus 30 i köldfaktor. Undrar hur lång tid det tar att hitta alla klädlager och komma ut? Många minuter i alla fall. Tidsbrist.

Burkahatt och annat

Idag har nog alla tidningar i väst en nyhet som vi alla samlas kring;
En surfplatta från Apple. Grattis mr JOBS.


Trots att amerikanarna röstade bort republikanerna från presidentposten, tror de allra mest på Foxmedia. En tevestation som inte levererar nyheter utan som ger tittarna en ärkekonservativ syn på världen. En tröst kan vara att det opinionsinstitut som undersökt amerikanarnas medievanor inte ens ansågs trovärdigt av Fox.



I London förhörs Justitieministern om hur han kunde låta Storbrittanien vara med och anfalla Irak före FN:s beslut om att det var lagligt. Det är i alla fall hoppfullt att de som stormade in i Bagdad utreder om det var enligt FN:s regler.

Hopp nummer två får jag när jag läser om att antalet universitetsstudenter som kommer från de allra fattigaste familjerna i Storbrittanien har fördubblats. Det tog 15 år för utbildningsministeriet att förändra förutsättningarna för skolorna i de fattigaste områdena.

140 miljarder euro, det är vad den franska presidenten ska kära bort ur den statliga budgeten. Annars når inte Franrike målen som gäller alla länder som har euro som valuta.



Det ekonomiska mötet i Davos tror inte någon kommer att leda till något konkret. I Libèration som har sammafattat dygnets nyheter i ett tecknat magasin, Bande dessiné, tror redaktionen att Sarkozy kommer att skylla på USA om det inte blir stopp på banktjänstemännens girighet.

Det är modevecka i Paris. Tecknat är modet i Libé. Tänk när vi alla balanserar en sådan hatt på våra huvuden. Då behövs inga andra huvud- och hårskylare.

Bilden på barnen kommer från Haiti. Jag har valt att visa den i svartvitt. The Guardian som valde att visa dessa barn på rad ställde sig aldrig frågan varför?

Som ett tack

Värmekälla

Charlotte Gainsbourg har precis släppt sin senaste . Den är en sammanfattning av hennes tillfrisknande från en hjärntumör. Den heter IRM, magnetröntgen på franska. Gå in på You tube , eller Spotify och lyssna. Hon har ingen stor röst, men hon har utstrålning som sin mamma, Jane Birkin och pappa Serge.
Det är ingen musik man trallar till. Mer ett tillstånd som man hamnar i. Jag gillar att hon har en helt egen och genuin känsla i sina låtar.

När Kung Bore är vred

Jag har ingen lust att se ut genom fönstren.
Jag har inget tålamod med idag.
Taket slår, fönsterluckorna darrar, sikten räcker mindre än 20 meter, grenarna från träd och buskar flyger förbi.

Nu är det nuet som tränger sig på.

Verklighetens snö växlas in mot tankar om takdropp, snöglitter och en öppen eld.

Doften av nygrillad sik, mandelpotatis och en skummande öl.

Det går att fixa inomhus.

En köldfaktor på hur mycket som helst

Vi morgonkurar Celina och jag. Lyssnar på taket som sjunger i vinden. Spanar och ser hur ljuskronan på altanen gungar i takt.Väntar på att snökaos ska utbryta.
Ännu har bara några torra hårda flingor dansat ner mot marken. Dagen har vaknat och hela världen är blå. Celina vill inte kliva ut. Hon ser förebrående på mig när jag öppnar dörren. De kalla pilarna av snö och is som kommer farande är inte hennes melodi. Minus tre, men en köldfaktor på hur mycket som helst. Det anser både jag och Celina.

Det är en orre

Varenda år sedan 1986 när jag kom upp till Luleå har de duktiga parkarbetarna i Luleå gjort en snöskulptur i form av ett vilt djur som lever i Norrbotten, till barnen. Den är en enorm iskana på baksidan där både barn och rusiga nattvandrare far på ändan.
Ikväll var det inte inte lockande att kliva upp för trappstegen Det blåser halv storm och snön driver. De har lovat en halvmeter snö i natt. Då känns naturens krafter ordentligt.


Det är så fint i parken med alla ljusgirlanger, snöskulpturen och Domkyrkans torn. Snett emot finns stickkaféet. Jag satt och räknade maskor tillsammans med mina vänner i någon timme. Sen räckte inte synen till. Hämtade yngsta dottern i stan. Hon tog över ratten och körde hem efter alla trafikregler. De är så, de med nytagna körkort; Ordentliga.

Skor för slottsbesök

Jag har sparat dem. Mina skor som jag bara använde på Haga Slott. De är så otroligt obekväma. Nu kan jag, inte ens med hala nylonstrumpor, få plats med mina fötter i dessa högklackade smala pumps från 1980.

Slottsliv

Jag tycker det är rätt att Haga slott kommer att bli bostad åt kronprinsessan och hennes familj. Det är ett perfekt ställe för en familj som ska bevakas dygnet runt. Det sa i alla fall de poliser som vaktade slottet när jag arbetade där.

Då på 1980-talet var slottet helt orenoverat. Det fanns ett badrum till sex rum på bottenvåningen. Vi fick gå upp före sex på morgonen för att kunna vaska av oss. Det fanns bara vita skimrande linnehanddukar som var svåra att torka sig torr med.
I tillbyggnaden där värmepannan finns bodde en lärarfamilj för att slottet inte skulle stå tomt och obevakat när det inte användes.
Jag satt i rummet på bottenvåningen närmast de franska dörrarna. Där fanns det en 60-tals telefonväxel och en skrivmaskin. På morgonen kom någon av de specialanställda uppassarna med kaffe och smörgås till mig. Men det var svårt att hinna svälja. När premiärministern som var på besök var i slottet gick telefonerna varma. Jag fick hålla linjerna till landets beskickning öppna för att det inte skulle ta för lång tid att koppla samtalen. När Michael Manley från Jamaica gästade Sverige låg närmaste beskickning i London och då var det nästan kaos när telefonlinjerna till England inte räckte till.
När sen gästerna åkte iväg till olika möten och studiebesök var det lungt. Vi satt i entrén, frös och pratade, och väntade på att allt skulle sätta igång igen. Det var jag, husmor ibland och poliserna som bevakade slottet. Polisradion stod på och ibland hörde vi hur poliserna vid infarten till Hagaparken stoppade bilar och undersökte varför de skulle köra in.

Sista gången jag var på Haga slott minns jag att hela programmet ändrades av säkerhetsskäl. Någon grupp med misstänkta cirklade runt Hagaparken i en skrotbil. Helt plötsligt hade vi en hel middag med allt färdigt men inga gäster. Det var lyxigt att få äta upp den måltiden. I vanliga fall fick vi husmanskost. Mycket god men lite enklare. I och med att besöket var det sista före semestrarna fick jag ta med mig alla blommor som skulle slängas. Jag hade hinkar med underbara rosor i min lilla lägenhet i flera veckor efteråt.

Hotet mot slottet var inte så högt som nu. Jag kunde cykla in och ut när jag bytte av min kollega vid långa statsbesök. Det var en idyll som verkar ligga mycket längre bort i tiden än 30 år.

Jag hoppas att inte hela den underbara parken stängs av. Det är en av de mest fantasieggande lekplatserna i landet med sin slottsruin, ekotemplet och alla stora höga träd.

Kreativ blogg

Jag får en utmärkelse och ger den vidare

Jag har fått en utmärkelse från Evas värld, en av mina favoritbloggar om livet och litteraturen för: kloka funderingar och sagolika bilder, Tack, Eva . Jag blev jätteglad.

Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man tacka och länka tillbaka till utdelaren. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu. Jag har valt de som jag har kontakt med varje dag och de står inte i någon ordning.

Sju fakta om mig själv.

1. Nu vet vet ni, jag är helt upptagen av konståkning när det är EM, VM och OS, i alla fall i år.
2. Jag längtar till havet jämt. Då är det tur att jag kan åka till Lövskärs hamn och se den obrutna horisonten.
3. Min mest kända konfirmationslägerkompis är Lars Ohly.
4. Jag kan inte cykla längre. Brukar tappa blodtrycket och välta med cykeln
5. Min första flygresa gick till Leningrad med min ryska grupp på gymnasiet.
6. Jag har arbetat inom långvården, på akutsjukhus, på regeringskansliet och på Haga slott vid statsbesök, innan jag blev journalist, och därefter konstnär.
7.Jag lagar gärna franska efterrätter.

1.Ingen humor utan allvar. Lena fick mig att börja blogga, och för att hon berättar bra och visar härliga bilder.
2.Jenny Lindgren. För att hon får mig att le och tänka när hon berättar om livet i villaområdet.
3. Evas värld. För att jag blir glad av alla nytänkta inlägg, förmågan att berätta medryckande och av av det härliga språket.
4. Jane Morén. För att hon leker med språket och bilder så att jag blir inspirerad och imponerad.
5. Författarcoachens blogg. För att Johanna generöst tipsar om allt som en skrivare behöver.
6. Sofie Bager-Charleson. För att hon berättar inkännande om sitt liv i London.
7. Kära blogg. För att Annikas finurliga frågor får mig att vilja svara och debattera med henne.

Allt började på Brommavägen

I år är det tre konståkningstävlingar som sänds på teve. Det hade varit ett favoritår innan min familj skaffade teve. Jag bodde i Vireberg inte långt från Råsunda i Solna. Vårt hus hade en lång korridor i källaren som band samman de tre uppgångarna. När det var konståkning fick jag vandra i korridoren, i mina tofflor och pyjamas med en badrock över, för att se tävlingarna hos familjen Bengtsson.
Det var det mest spännande jag kunde tänka mig. Lukten i källaren av fuktigt murbruk och sen doften av kaffe med bullar hos Haldis.
En familj som satt kring teven och tittade tillsammans. Det var stort.
(Jag som hade en pappa som inte ville bli störd. De gånger som han var hemma när jag var vaken satt han i en fåtölj och läste. Ljud fick inte förekomma.)
Vi satt andlösa och tittade på de grå figurerna som åkte på den lite suddiga bilden. Bengt Grive lotsade oss och talade om vilken färg damerna hade på sina klänningar. En gång när han inte hittade ordet han sökte kom det klassiska: "Hon har en mörkvit klänning." Därav rubriken på det förra inslaget på min blogg.
Tyvärr minns jag inte så mycket från de här första åren framför teven. Jag minns de goda bullarna, spänningen att kliva ut ur lägenheten klädd i nattkläder och att alla i familjen Bengtsson var med.
Vi hade teve först i slutet av 60-talet. Innan dess sprang vi i källarkorridoren för att få se barnprogram på måndagarna.
Det är bara något år sedan Haldis dog. Då fick jag veta att hennes dotter som var vår favoritbarnvakt blev chefssjuksköterska på Karolinska och att hon har bott i Solna hela sitt liv.

Mörkvitt, sa Bengt Grive för hundra år sedan.

Idag har jag suttit klistrad vid teven och njutit av de bästa konståkarnas uppvisning på EM i Tallin.
Det är en fest för frankofiler. Många av de bästa konståkarna är fransktalande, åker i fransk tradition eller använder fransk musik. Även om Jevgenij Pluschenka återkommit efter fyra år, så slog mitt hjärta extra slag för Stéphane Lambiel och hans underbara åk till Jacques Brels, Ne me quitte pas.
Jag saknar ofta det mod som Philippe Candeloro och Suraya Bonaly stod för på 90-talet. Tänk att Suraya var den första och enda kvinnan som har klarat en quadrupel på tävling. Hon var 18 år 1991 och klarade av hoppet på VM. Det dömdes bort, så hon kom på 5:e plats.
Idag åker Suraya Bonaly uppvisningar och tränar unga konståkare i Las Vegas. Hon har bytt medborgarskap och är amerikan. När hon tävlade var hennes adoptivmor tränare och hon ljög om sin dotters födelseplats. Suraya Bonaly är född i Nice och ingen annanstans.
Varför ser vi aldrig någon färgad konståkerska idag ?, heter min triptyk på bilden.
Idag är det de finska kvinnorna som regerar på isen. Laura Lepistö tog silver i år på europeiska mästerskapen, Kiira Korpi kom fyra och Susanna Pöykiö som tyvärr bröt tävlingen.
De har sisu.

En förebild

Yvonne Hirdman är en professor i historia som skrivit sin mammas historia. Idag intervjuar Svd henne om boken. När jag pluggade på 80-talet var Yvonne Hirdman en kvinna som inspirerade många unga studenter. Hon vågade säga ifrån.
Nu påstår hon att hon var lika omedveten som alla födda på 40-talet. Jag som var helt säker på att det är den första generationen kvinnor som kunnat läsa vidare utan att ta hänsyn till vad pappa ville.
De är ju de första kvinnorna som hade möjlighet att ta studielån.
Hennes bok verkar vara otroligt spännande. Europa från den ryska revolutionen till folkhemmet i Hökarängen. Den ska jag läsa.

Genikult...igen

Karin Johannesson skriver i DN idag om GENIET.
Bland mycket annat påminner hon oss om att Simone de Beauvoir inte kunde hitta en enda kvinna som hon kunde kalla geni. Hon tar också upp att filosofen Julia Kristeva, hon som var fixstjärna på 90-talet, var tvungen att skriva en hel bok där hon sökte efter det kvinnliga geniet. Professor Johannisson förklarar författaren Stig Larssons våldsamma ordval när Åsa Beckman sågar hans diktsamling med att han kände sig kastrerad. Är Stig Larsson ett geni är hans verk lika med könet.
Vem tänker du på när du hör ordet geni?
Simone de Beauvoir såg ett namn på himlen: Jean-Paul Sartre.
De franska filmfantasterna ser två: Ingemar Bergman och Woody Allen
På kungliga biblioteket arbetade en: August Strindberg
I Helsingfors vandrade: Elias Lönnroth
Edith Södergran och Helene Schjerfbeck är de två finländska genier från samma tid, som jag kommer att tänka på. De gick ingenstans.
Nej, de kvinnor som borde ha varit uppburna under genikulten, de fanns inte i offentligheten.
I geniet måste könet vara tydligt som Karin Johannesson påpekar.
Därför är det ingen som kallar Astrid Lindgren geni, även om hon är den författare som påverkat vårt språk mest.
En heltidsarbetande redaktör, tvåbarnsmor med lägenhet vid Vasaparken och sommarhus i Furusund. Vem skriver hon för? Barn och ungdomar.
Det krävs mer kött, smuts, otrohet, och kön. Det räcker inte med ett barn fött utom äktenskapet för att bli kallad geni.
Det är obehagligt att skriva denna text och känna i hela kroppen hur påverkad jag är av, de konventioner och föreställningar som byggdes upp mer än 50 år innan jag föddes. Vilka genier och vilka föreställningar tynger era tankar? Eller lyfter?