Une folie

Åh vad jag tycker om Sax och maskins fina lampor från Paris. De är överdådiga. Blomstertuvor mitt i januari. Ser ni vallmon och fjärilen som lockar till drömmar om en annan årstid. Men bakom fönsterrutan drar vinden förbi och hela gatan är dekorerad med iskristyr.

Bortförklaringar

Jag längtar efter blomkålssoppa
inte efter förklaringar.
Inte efter att förstå varför manliga genier
alltid har fått bete sig som det passar dem.
Jag längtar efter en krämig blomkålssoppa
och att fler tar avstånd från
den traditionella genikulten.
Det spelar ingen roll, vem vi är
varken nu eller då,
vi är alla vanliga människor
vi är alla ansvariga.

Vita träkors

På begravningsplatsen i Gammelstads kyrkby står det fortfarande vita och grå träkors.
Ester dog när hon var femton år, hon dog i följdsjukdomar av en influensa.
Influensan som härjade kallades den spanska sjukan. Spansk blev den för att detta land i var neutralt under det första världskriget. Censuren i övriga Europa stoppade all rapportering om denna fasansfulla epidemi.
De vita korsen påminner om en tid när lunginflammation var en dödlig sjukdom, när det fanns en läkare på lasarettet i Luleå. Korsen har alltid gjort mig nyfiken på hur det var med den spanska sjukan som dödade fler människor än världskriget. I Sverige dog mer än en kvarts miljon människor, i hela världen varierar dödstalen från 20 till 50 miljoner människor.
För cirka fem år sen kom en spännande bok som skildrar hur olika forskare letade rätt på virus från spanskan i Alaska och på Svalbard. De ville använda viruset för att se om dagens influensor hade sitt ursprung ur den gamla epidemin. Boken heter "Spanska sjukan" och författaren Gina Kolata.
Det är en thriller.
Den historien kommer till liv när jag sakta vandrar i frostlandskapet mellan de gamla träkorsen.

Vi reser statyer i Övertorneå

Inför valet av ny präst i Övertorneå ansåg företrädaren Arne Hällefors att det krävdes en "ärrad galt" i predikstolen. De troende laestadianerna kan inte ta någon kvinna på allvar enligt honom.
Men.
Kyrkorådet tyckte annorlunda och nu är Birgitta Pirhonen anställd. Ove Kohkoinen socialdemokratisk ledamot sa: Det är flickorna som driver världen framåt.
Han behöver en staty tillsammans med de andra i kyrkorådet som bröt med patriarkatet och låter församlingsborna lyssna till en kvinna för första gången på 25 år.
De brydde sig inte om att lyssna på dem som spred rykten om att den nya prästen krävde för hög lön, eller att hon inte dög inför Gud.
Josefina Simu sammanfattade beslutet med att: Det är kränkande för kvinnor att låta könet avgöra lämplighet för ett yrke.
Biskopen han bara mumlar.

Vandring i kristyrlandet

Idag har vi alla vandrat i kristyrlandet. Tappat andan när frosten gripit tag i våra
andningsorgan
Isat igen
klistrat ihop
och tinat.

Apropå Polanski

Åsa Beckman skriver en av nyårets intressantaste artiklar på DN kultur idag. Tack Åsa. Den fnns tyvärr inte än i webbtidningen. Men den är värd en tjuga många gånger om.

Fortfarande Mitfords flickorna

Jag läser och läser de sex systrarnas brev. Det är som en "Feuilleton", som Nancy hade skrivit från rue Bonaparte till Diana i södra London, där hon förbereder Mosleys återgång till politiken. Nancy trånar år efter år efter en gaullistisk "colonel". Han lever med sin fru och sitt kall att styra la France. Hon köper Diorkläder, deltar i baler och väntar på att han ska dyka upp. Och så skrev hon fler romaner.
Jessica som är marxist lever San Fransisco med sin familj. Det var ingen som tog sig över Atlanten för att se hur hon hade det. De var istället rädda för hennes dom över deras liv under kriget.
Deborah lever som hustru till en arvtagare. Den riktige dog den sista krigsveckan i maj 45. Så hon är lika oförberedd på allt som sker som den engelska kungen.( Kungen hade ju också fått efterträda sin äldre bror, 1937.)
Den älskade Unity, som älskade Hitler, lever ett stilla liv med förstånd som en elvaåring.(Hon sköt sig i huvudet när Hitler gick in i Polen). En dag får hon en hjärninflammation när hon är på en ön utanför Skottland. Långt från all vård hinner hon dö innan doktorn kommer.
Spännande och härdande. För breven kräver oändligt många fotnötter för att bli begripliga.
Nästa kapitel börjar 1950.

Loppisfynd

Ett helt hus på Garnisonen i Boden fyllt med saker från golv till tak. Vi såg bara en bråkdel. Hittade två fina porslinsskålar som jag tänkte köpa. Vände ryggen till. Sen hade de vandrat hem med någon annan.
I min väska fanns till slut kritor, en kopparbrosch, skål för senap i pressglas, sen hittade jag inget mer. Det fanns massor som gömde sig undan min blick. Får ta och återkomma med en ny blick och andra tankar. Det gäller att kunna se. Jag såg inte mycket. Det krävs loppisövning.

Vissa dagar

Vissa dagar, var dagar, när min mormor inte satte på sin gasspis. När ingen putsade fönster, klättrade på stegar eller drog upp de tre vägguren.
Det var dagar då det fanns tid för att läsa Hemmets Journal, morfars Det Bästa eller leta efter fina knappar i farmorsbyrån.
Det var just en så'n dag som jag hittade en silvrig 25-öring bland alla de pärlemorskimrande skjortknapparna i den gamla byrån.
Så lite. Så försvinnande lite.
Men då. Ja, på den tiden, det år när Essingeleden skulle öppnas, då krävdes det planer över hur dessa ören skulle användas.
Det fanns tre möjliga butiker inom gångavstånd. Fruktis vid tunnelbanan, kiosken vid Lindhagensgatan och kondiset bakom Stiernhielmsvägen.
Alla dessa tankar på sött, surt och salt hade satt alla varningsklockor ur spel. Trots att det var en av dessa dagar så gick jag ner till kiosken för att köpa fem godisar.
Och kom hem med en.
Vissa dagar ska man inte gå till kiosken utan att noggrant se efter om de stora pojkarna hänger där. Då kommer man inte undan. Man måste bjuda alla.
Vissa dagar är dagar gjorda för väntan och återhämtning.
Dagar när man fortsätter räkna mormors knappar i teorin samtidigt som vardagen brusar förbi.

Jordbävning

Katastrofen på Haiti griper tag. Oöverskådligt många människor har drabbats. Jag hoppas att många, många gör allt de kan för att människorna kommer att få den hjälp som finns.
Det har varit ett problem vid tidigare katastrofer i det lilla landet. Nepotism, diktatur, korruption är de katastrofer som haitierna får leva med till vardags och som hindrar att de som ska ha hjälp får den.
Under helgerna gick en otroligt bra dokumentär om hur landet slitits ner av militärkupper och diktatur. Utgångspunkten var den fria radiostationen Radio Haiti som vid varje förändring hamnade i centrum. Varje ny makthavare ville stoppa den fria informationen och styra radion.
Nu är det viktigt att all information är öppen så att de människor som drabbats av alla dessa katastrofer får en chans att utkräva ansvar. Tystnaden får inte lägga sig över landet en gång till och stoppa utvecklingen mot ett demokratiskt land som kan utvecklas.

Ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden

Här på bloggen har jag försökt att förstå de nya sjukförsäkringsreglerna, hur de ska fungera och hur de sjuka ska bli friska. Vilka jobb de sjuka ska hitta på den reguljära arbetsmarknaden.
Ikväll har bland annat Henrik Bergsten gjort ett reportage om vad som hände Marie-Louise i Grängesberg. Titta här

J'y suis- här är jag

Kliv på i min temperaturhiss

Igår svävade jag fram i byn, över potatisängarna och njöt av den svaga polarsolen och de ljumma vindarna.
Idag klev jag ut på bron. Där fanns bara kölden. Jag klev fram och fick åka med ner mot dagens temperatur. Det är sexton grader kallare. Men hela landskapet är elektrifierat av den gnistrande frosten och jag andas in en särskild vinterluft.
Det är häftigt att få uppleva så stora svängningar.
Telefonledningarna blänker i morgonsolen. De finns där som en länk till den övriga världen. Den är påtaglig. Här vilar flyttfåglar på sin väg mot Afrika. Här strömmar dagens samtal och nattens nyheter i form av ettor och nollor. Nere vid skogsbrynet ligger rälsen som på samma sätt ger en kontinuitet. Jag kan böja mig ner och känna kontakten mellan vår lilla värld och den stora.
Ännu enklare är att slå på datorn. Här finns människor som jag möter enkelt och utan krav. Människor som berättar och ger mig sin syn på livet. Det är lycka. Doften av Evas kaffe på söder, känslan av Janes snö uppe vid Tanto, känna hur Sofie halkar fram i snön på Londons gator, Annikas promenader i mina barndomskvarter, Lenas härliga bilder från livet runt Dalälven. Jennys fina vandringar mellan stan och landet. Jag det finns så många möten som jag gläds åt i min lilla hörna nere vid älvens strand.

Räkna maskor i takt med berättandet, det var kvällens uppdrag.

Mina tisdagar är inbokade på kafé Fröjd. Härligt att möta en massa stickande och virkande kvinnor. Vi berättade lite grann utifrån de infall som kom flygande. Vi drack ekologiskt lingonte och åt soppa, varma mackor och kakor. Helt avslappnat. Utan något annat i hågen än lite maskor och en god historia.

Inte bara

Om jag behöver se konst,
posta ett brev,
låna en bok,
läsa Svd,
en vitamin,
en karamell,
eller kontanter
då far jag till
sjukhuset vid älven.
Här finns byns
service samlad.
Och sjukvård...

L'Aurore-morgonrodnad

Var är tjocktröjan, halsduken och dunjackan? Inte i uthuset i alla fall.
De finns bakom kläderna i hallen.
Har taxin kommit?
Nej, men solen får bergen på andra sidan älven att rodna.
Det är tidigt.
Taaxin är häär.
Varför måste jag ha med mig så tjocka kläder?
Lyssna på radion.
Stockholm minus tolv och nordlig vind.
Luleå plus två och vindstilla.
Jag ringer när vi har landat på Arlanda.
Puss.
Upptecknat av en lyssnande Celina kvart i nio på tisdagsmorgonen.

Avbruten installation

Det är slutinstallerat. Plusgraderna och den svaga polarsolen har tinat upp den förfrusna diskhandduken. Den hänger i värmen på tork. Doftar vår och nytvättat.
Dansar fram i plusgrader. Nya fötter beställde jag på fotvården. Vilken tur. Känner mig lätt, lättare, lättast den första riktiga vardagen. Celina kan äntligen njuta av sina promenader ovanpå snön.
Handduk med vårkänslor och en familj vid älvens strand med doften av droppande snö och smältande is i näsborrarna.

Måndagsfunderingar

Min blick är dimmig.
Mina tankar röriga.
Mina glasögon immiga.

Jag får börja om:

Min blick är klar.
mitt språk är pregnant.
mina glasögon blanka.

Nu börjar ett fantastiskt,
spännande,
vanligt, vardagligt, vänligt
år.
Eller hur?

Skrattar så golvet år i vågor

Det är vad min dotters kompisar gör. Jag ler. Fixar extrastor kyckling i ugnen och njuter av all glädje. Sista kvällen för sommarkompisen som ska återvända till västkusten. Sista timmarna på jullovet. Extra mycket av allt för att förebygga en grå vardag i morgon.
Muminkoppen fick jag när vi var på den östra sidan av Bottenviken. Tänk att vi är så många som just nu älskar dessa koppar. Isak fick sin igår och då hade han sin fina mumintröja med sig.

Syns det?

Syns det att det är nollgradigt?

Flickorna Mitford

Jag har fastnat i min bredvidläsningsbok. Systrarna Mitford har tagit över min lästid. Unity sitter på Osterian i München och spanar efter Adolf, Hitler ni vet.
Jessica rymmer till Baskien för att stötta regeringstrupperna mot Franco, Diana sitter i kvinnofängelset Holloway och suckar och längtar efter sin make nummer två, fascistledaren Mosley.
Pamela tar hand om Dianas fyra söner. De två äldsta är födda Guiness, och den äldste känner vi som Lord Moyne i Trustorhärvan. Nancy skriver och skriver. Den vassaste romanen är en parodi på fascisterna i Mosleys parti. Yngsta dottern Deborah gör en debut vid hovet och dansar sig genom en säsong. Mamma och pappa växlar mellan stor beundran för nazisterna och Hitler, och avsky.
När andra världskriget bryter ut skakar det Unity så mycket att hon skjuter sig i huvudet och blir helt förändrad. Där är jag nu efter många annorlunda och längtande brev mellan systrarna. Hela mellankrigstiden och, nu andra världskriget spelas upp för våra ögon med hjälp av deras korrespondens.

Allt rör på sig

Takraset bullrar, fönsterluckorna slår, vinden viner, temperaturen stiger, det drar på golvet, mörkret är kompakt, snön ramlar ner ur träden, julbelysningen gungar, vattenkokaren dånar, klockan är snart sju. Igår var det minus 28, idag minus 2,8. Allt rör på sig.