Snödroppar

Ett helt okänt ord GALANTOFIL kom ramlande ur radion på lördagsmorgonen. De som älskar Snödroppar. Det gör jag. Men jag bor på fel plats. Snödroppar trivs inte med öppna potatisland och nordvästliga vindar från älvens strand. De tycker om vindskyddade rum i sydväst. En hörna som blir varm i vintersolen och där smältande snö rinner bort. Om jag bygger en sån får också jag njuta av tidiga klockor som annonserar att våren är på väg.
Jag har läst på om sandjord, förhöjd bädd och olika vindskydd. De lökar som jag har planterat har alltid, varje vår, drunknat i vårfloden. Nu får jag jag skriva in i lingonveckan, att en stund, ska jag satsa på snödropparnas överlevnad.

En gång till!

Syrenens färg på himlen saknar doft.
Buskarna står frusna i snöhögen vid altanens fot.
Högst upp på grenarna,
klamrar sig fröställningarna fast vid,
att de ska spira någon dag.
Ja, det är där doften vilar.
I dem finns det nya.
Lila doftande.

På DN:s ledarsida!!!

Lena Andersson skriver i sin lördagskrönika om skillnaden mellan att ha en städerska i hemmet och att ha en utbildad elektriker som kommer och reparerar. Om skillnaden mellan RUT-avdrag och ROT-avdrag. Hon gör det så bra.

Min man

Är han inte fin, min man. Han som har stämt möte med oss klockan åtta i kväll vid Torneälvens strand.

Mauve

Varje morgon har jag vaknat och sett blått.
Blått ljus.
Idag var det en syrenlila himmel och violettljus.
Nu förstår jag var Stig Winnerskog, målaren i Sävast, har funnit sin vårvinter. I Boden finns en fin bild med älven, björkarna och denna smått overkliga himmel. Jag trodde att det violetta bodde i målarens ögon. Nu vet jag att klockan tio i sex en klar marsmorgon strålar himlen av lila ljus.

Spår på Bottenvikens is

När jag står och spanar vid havets is tänker jag på landhöjningen. Jag funderar kring tyngden av inlandsisen som försvann för så många tusen år sen. Ser hur människor har kunnat möta varandra tack vare att det har funnits vatten att färdas på. Spåren från våra förfäder finns längs med älvdalarna. Dialekterna följer vattnets vägar.
Det är inte bara vi som far längs med älven. Det måste laxarna också. De var viktiga för våra förfäder här i polcirkelns land. Torkad lax gav pengar från kyrkan. Det katolska Europa hade många dagar per år då inget kött fick ätas.
Luleå stad är grundad på fisket vid Laxholmen i Edefors tio mil norrut. Drottning Kristina gav bort kronans fiske för att stan skulle överleva. Innan dess hade Kyrkbyn i Gammelstad varit centrum. Men ingen båt kunde glida ända upp till hamnen vid kyrkan efter landhöjningen.

Finland-designland

Det mesta i Finland har en egen design. Vi kan se att det är finsk design. Och det har jag alltid gillat. På bilden ser ni de fina gatlyktorna som binder samman Haparanda och Torneå. De är en bild av älven som vi måste korsa för att komma till Keskusta, centrumön i Torneå. Ovanliga och vackra tycker jag.

Snabb äppelfest

Sugen på marmelad?
Här är ett enkelt recept som går fort att göra.
Ta fyra gamla äpplen.
Saften från en citron.
2 dl syltsocker
en hel kanelstång.
Skala och skiva äpplena. Häll citronsaften i en kastrull med äppelklyftor och socker. Låt sjuda till allt är mjukt. Lägg i kanelstången och sjud i några minuter.
Häll upp marmeladen i en burk.
Frys om du vill spara den.

Sportlovskompis

Ja, vill jag ropa. Visst ska vi campa med en isbjörn i finska Lappland på sportlovet. Jag älskar detta barnsliga reklamspråk. Leve nostalgin och förhoppningen om att få möta en riktig isbjörn på gatorna i Torneå.

Älven

I Torneå finns ett fantastiskt kulturhus. Det är en lokal konstintresserad bilföretagare som har skänkt sin konstsamling och bidragit till det fina huset. Den vita linjen på affischen visar husets moderna profil.
Här kan man se finsk konst från 1800-talet till nu.
På den fina bilden syns hur älven såg ut när den franska expeditionen kom till Tornedalen 1681. Där nere på ön finns centrum i Torneå/Haparanda.
Fransmännen skrev en underbar reseberättelse som avslutades i Jukkasjärvi den 18 augusti 1681 med :
Gallien fostrat oss har, oss Afrika sett,
och ur Ganges
heliga vatten vi druckit och hela Europa
beskådat.
Ödenas växlande lek oss drivit kring
jorden och haven.
Slutligen stodo vi här, där världen tog
slut för vår åsyn.
De Fercourt, de Corberon, Regnard

På latin kan du fortfarande läsa denna grafitti från slutet på 1600-talet i Jukkasjärvi kyrka.

Mer musik

Keep on walking med Salem al Fakir. Den gör mig glad och vårrusig.

Vad är klockan?

Jag gillar att inte veta vad jag ska svara når någon frågar mig ...
Hur mycket är klockan?
Det är härligt att bara flyta med och strunta i om den är fyra eller fem.
Då vet jag att jag är på gränsen.

Tittar vi ut varandra ?

Jag har med mycket nöje följt en diskussion på Evas Värld om vi stirrar på varandra av oartighet, otrevlighet eller av nyfikenhet. Lika illa alla tre skulle många tycka. Jag tycker att lite vänlig nyfikenhet kan överbrygga många kontaktsvårigheter.
Men det är rätt att vi som vandrar här i vårt stora vida land inte ens där vi bor tätt, tätt använder blickar och hälsningsfraser för att underlätta och sprida vänlighet.
Jag jämför med hur inte någon fransman skulle gå in i en butik utan att hälsa både på kunder och de som arbetar där. Förflyttar sig en europé i ett trångt utrymme säger han eller hon förlåt, ursäkta, tack för att jag får komma förbi.
Dessa smidiga ord hör jag sällan när jag sakta försöker ta mig fram i fulla bussar och tunnelbanevagnar. Men...
I en tågkupé eller i en trång rad i flygplanet där visas det artighet. Jag har ofta tänkt på hur vi förändras från stirrandet i vänthallen på flygplatsen, småspringandet i röret ut till gaten till artiga personer som hälsar på varandra när vi packar in väskor och rockar och sätter oss i ett flygplan.
Varför hälsar vi där och inte när vi sätter oss mitt emot varandra på bussen?
Godmorgon alla trevliga läsare. Vad tycker ni?
( Bilden:Vad ska hända i Kilpisjärvi den 1 maj? Jag vet inte, vet ni?)( Jag gissar att det är en pimpeltävling.)

Vad vill han?

Vacker man som gör reklam för vad? Det undrar jag verkligen. Denna skylt med outgrundliga budskap är veckans följetong.

16 000 000 000 kronor på vift

Igår hade 16 miljarder försvunnit ur försäkringskassans kassaskåp. DN slog upp nyheten stort. Idag har de en rättelse.
Ingen vet hur många kronor av försäkringskassans pengar som hamnar fel.
Alla är dock överens om en sak. Det är en ovanligt liten andel av Försäkringskassan olika bidrag och försäkringar som hamnar fel.
Siffrorna från igår är en uppskattning av en uppskattning bland olika anställda på försäkringskasssan.
De som utrett felutbetalningar och fusk känner inte igen någon av siffrorna. De kan bara finna en bråkdel när de utreder vilka pengar som hamnar fel.
Jag hamnade på gränsen. DN, Sveriges största morgontidning, publicerar en artikel som de vet är felaktig. Och sen hänger TT på och alla landsortstidningarna utan att ifrågasätta. Ska bli spännande att läsa alla rättelser i morgon!!!

Skärgårdsdrömmar

Är det Kluntarna, Småskär, Brändöskär eller Junkön som ska få besök? Jag sitter och drömmer om sommarens stuga, om havet och sol. Igår öppnade stugbokningen, ikväll är nog alla dagar slut. Vi får pussla med båttider. I år går det bara att åka hem på tisdagar, torsdagar och söndagar. Veckans övriga dagar angör Kungsholm öarna bara en gång per dag.
På bilden ser du hamnen på Junkön.

Det blåser orkan, säger A

Plåttaket dundrar. Björkarna tappar alla sina spädaste grenar. Fönsterluckorna gnisslar. Snövidderna slipas blanka.
Vinden viner i springan under fönstret. Bildörrarna smäller igen.
Nu vet ni hur vi har det här intill de stora isövertäckta potatislanden.
Stormen kommer från sydväst. Den har tagit med sig några plusgrader.
Vi ler stort. Det är första gången på mycket länge som luften känns len.
Jag har vårkänslor på riktigt.
Vågar inte tänka på hur det känns när passageraran i planet ovanför älven landar på Luleå flygplats. De får en gratistur i vår stormberg- och dalbana. Det får småfåglarna också. Jag undrar om de hoppar in i vinden på skoj, eller om det är ett misstag.

Sist i kön

Jag vill inte ha en kvinnodag. Det sa hon den unga kvinnan på ANC:s kontor på Drottninggatan. Jag vill att alla ska vara värda lika mycket som människor.
Hon var en av de representanter som fanns i Stockholm i mitten på 1980-talet för ANC.
Du måste förstå att jag som är svart och kvinna finns längst ner. Alla trampar på mig.
När jag arbetar finns de de vita männnen längst fram, sen de färgade männen, sen de svarta männen och allra sist kommer jag. Då får jag vara glad om det finns löneförhöjningar och annat som jag kan få del av.
Jag är glad för att jag har fått studera och för att jag kan försörja mig.
Nästa dag kom hon flygande till Luleå och berättade om sin kamp i flyktinglägren norr om Sydafrikas gräns.
Vad hon hette? Det vågade hon inte berätta. Hon var rädd att Afrikandernas säkerhetspolis skulle straffa de i hennes familj som fanns kvar i kåkstäderna.
Varje år den 8 mars undrar jag hur hon har det hemma. Kom hon hem? Nu när hon inte behöver fly längre. Är det fortfarande hon som bär hela familjen och släpper fram alla män före sig i kön.

Gråskala

Lugna smått grå dagar behövs som mellanrum. Vilsamma dagar, dagar då idéerna får stå och stampa i tamburen. När mina handlingar får sitta i väntrum.
Långsam gryta på spisen. Småplock runt huset. Moln som skymmer solen på himlen. På det hela taget en vanlig dag i mars.

Lite musik

Charlotte Gainsbourg igen.

Något försent

Jag ville bara påminna om Attentatet mot Norrskensflamman. Den 3 mars 1940 sprängde
en terrorgrupp,( polischefen, en journalist, och militärer ingick), redaktionen, tryckeriet och FEM personer i luften. Lyssna här på Gunilla Breskys dokumentär. (Ska fota minnesmonumentet på Kungsgatan så ni får se.)
Det senaste året har det kommit flera romaner om attentatet. Ann-Marie Ljungberg försöker hitta svaret på frågan om hur man blir terrorist i Mörker stanna hos mig, Lars G Carlsson berättar om politiskt våld i Danko &Flamman. Men redan 1972 gav Bonniers ut Ulf Oldbergs Attentatet mot Flamman. Han har samlat dokumentärt material och berättar med hjälp av det hur tre vuxna och två barn brinner inne på grund av politisk fanatism.
Här är lite fakta från NSDs artiklar den 2 mars.

Diskbänksrealism

I morgon är det den 8 mars. En dag som alla andra.
Imorgon är det den internationella kvinnodagen.
Imorgon är det 24 år sedan jag skrev min första artikel om feminism.
Tre olika sätt att börja på en berättelse om vår rätt att vara människor och inte bara vara våra kön.
Eller varför pojkarna i Jokkmokk struntade i skolan. Och de är inte ensamma om det.
Jo, pojkarna på högstadiet i Jokkmokk drog den självklara slutsatsen att om de ville tjäna pengar och inte studera vidare så behövde de inte plugga. De fick jobb ändå. Jobb med ordentlig lön och riktiga avtal.
Flickorna drog en helt annan slutsats. De pluggade för att komma bort. De kämpade och var bland de bästa i hela riket. De visste att gav de upp skulle de få ett jobb med timlön. Få vänta i årtionden på ett riktigt anställningskontrakt med avtal.
Och det pågick och pågår år efter år. De jobb som män anställs på har riktiga villkor och avtalspension. Kvinnornas arbetsmarknad tappar inte bara status, utan leder till låglön och dåliga villkor. Men en dag sa de vuxna i skolan stopp. Så här kan vi inte fortsätta.
I en saga hade allt rättats till. Men i verkligheten kämpar de vuxna i skolan med att försöka vända och utveckla skolan till en plats för alla elever. En plats där pojkarna kan utveckla sitt språk, och tjejer sin förmåga att ta för sig.
Nästa gång jag skriver en artikel om inför kvinnodagen kommer den att handla om människor av bägge kön som ser när diskbänken behöver torkas av.