Ett sken

Hela himlen brann när jag tittade bakåt.

Spår av resor

Här finns spår av resor, spår av tiden som rullat fram.

Havshorisont

Skillinge hamn. Hav, sill och en möjlighet att segla i väg till fjärran land. I mina drömmar.

Bakom ett hörn

är allt inte lika välordnat och vackert. Här har årens patina fått finnas kvar. Det är ljuvligt med alla rosor, stockrosor, allt korsvirke och allt annat som gör Ystad till Ystad. Men nyfikenheten väcks när jag kikar in på bakgårdarna.

Morgonsång

Här be-hövs ingen väckarklocka. En kör av pigga fåglar sjunger i morgonens ljus.

Blå sång

Sommarens första måne. Den syns där genom den fuktigt tussiga luften. Allt är så där sammetslent.
Någon sjunger en blues i trädgården intill. Rösten är lite raspig.
Balans.

Vad han spelar?

Ne me quittez pas...

Kullar

Vi hör hur Jacques Werup spelar sax när vi stannar mitt emot korna. Kanelbulle och te. Musiken är smekande. Allt tilldrar sig i ett frodigt växthus på Österlen.

Artig, jag?!

Sveriges radios korrespondenter har de senaste dagarna berättat om den automastiska artighet som främlingar bemöter varandra med i USA, Storbritannien och Frankrike. Ni vet när alla säger god dag, hur mår du? och förlåt när man stöter till varandra.
Människor som reser sig i buss och tunnelbana när en gravid kvinna kommer ombord, eller en äldre person som behöver sitta.

Helt okända fenomen i Stockholm, enligt Beatrice Jansson och de andra.

Inte helt, men allt ovanligare säger jag som är på besök i huvudstaden. Jag kan nästan demonstrativt resa på mig för någon som behöver sitta. Be om ursäkt när jag tar mig fram genom stan. Det känns bättre så.

Andres Lokko som berättar om artighet i London drar en slutsats som kanske är en förklaring. Han tycker att de samhällen där det är mycket långt mellan människorna har en högre artighetsgrad. Artigheten behövs som ett sammanhållande kitt när klyftorna vidgas allt mer. Artigheten blir viktig för att det ska finnas en anledning till att samhället håller ihop, trots de enorma avstånden, både bildligt och på riktigt, mellan olika delar av riket. Kanske det?

Jag vet bara att min mammas vän Ca blev vält av en man i 30-årsåldern på Sveavägen. Hon gick tillsammans med några damer i 80-årsåldern när han ville fram. Ca bröt ben. Han anklagade henne för att gå på fel ställe. Gav henne sitt visitkort och lovade att det var han som skulle vinna om hon stämde honom. Det slutade med att den stressade mannen bad om ursäkt. Men han fick tänka efter.

Min granne potatisodlaren

Ser ni att min granne fanns redan på 1600-talet. Då fick han vara med på ett fruktbarhetsfönster i Tyska kyrkan. Han sår och frun sätter potatis.

Rätt kul att möta vardagen i ett fint målat kyrkfönster.

Idag har det fläktat ordentligt från Strömmen. Vi har promenerat från Södershöjder till Karl XII. Bakom hans rygg satt vi i vinden och njöt av te.

Jag har hittat en annorlunda polisroman från DDR. Christa Bernuth heter författaren som skriver om tiden bakom järnridån. Boken heter Inre säkerhet. Jag gillar den mycket efter de första 139 sidorna.

Söndagsturism

Hur ser det ut i Sigtuna? Det frågade S som länge undrat. Vi tog bilen och körde dit. I Sigtuna såg det ut som när jag var hos Sippan, Lotta och Anette. Där tillbringade jag många lördagar och söndagar på mellan- och högstadiet.

Men vi såg inte dem. Här var det bara Tant Brun som är inföding en sommarsöndag. Minst femhundra turister på den lilla Storgatan.

Sippan var min mors vän. Lotta var min vän. Hon var så spännande och fascinerande för det hände alltid tusen saker kring henne. Idag finns Anette kvar i livet. Hon var den lugna kloka storasystern som hittade på äventyrslekar när vi var små. Anette är otroligt bra på att berätta hemska sagor. Jag kan fortfarande efter 45 år känna skräcken inför barnhemsbarnens nöd i hennes ruskiga historier.

Vi smög i ruiner. Gömde oss i Mariakyrkan. Och när vi blev högstadieelever gick vi på ungdomsgården. S undrade varför vi inte berättar om privatskoleeleverna. Det gör vi inte därför att de fanns inte för vanliga Sigtunabarn.

Jag tänker på något helt annat.

I denna lilla stad satt Sveriges populäraste damtidningskåsörer. Bägge två.

I den ena ändan fanns Getrud Zetterholm som skrev för Femina, och i den andra fanns Kerstin Thorvall som skrev i Damernas värld. Jag tror att Sigtunas lugn och litenhet är bra för kreativiteten.

På vattnet

På böljan den blå har vi varit sen vi kom till stan. Istället för buss har vi åkt hoppapå-hoppa avbåtar. Svalt vid vattnet. Och nära till våra remål. Fotografiska är ett av dem. Både huset och utställningarna är värt en lång resa.