Dramatik

För en timma sen var det en tromb som lyfte upp det mesta med rötterna i Västerbotten och längs med Piteälven. Här håller vi andan, rusar ut och plockar ihop allt vi bara kan, innan stormen kastar regnet mot fönstren.

Ingen tromb. 

Bara en storm.

Bara en temperaturdipp på tio grader.

Den otänkta

berättelsen i Tomas Bodströms bekännelsebok reflekterar Lena Andersson över här. Jag länkar till hennes krönika därför att hon skriver så bra om varför hans bok känns som ljumt diskvatten. Lite vad som helst som redan är tuggat fram och tillbaka har hamnat på sidorna utan någon röd tråd.

När jag läste boken i förra veckan reagerade jag allra först på bildtexten till den bild där Olof Palme sitter ute på Gotlandsfärjan tillsammans med bland annat Tomas Bodström. Enligt Tomas Bodström är det ett sammanträffande att utrikesministerns son kan sitta tillsammans med statsministern på färjan som ska ta dem till deras sommarhus på Fårö.

En slump.

Det är med den bildtexten jag ser hur omedvetet och oreflekterat barnen till den första generationens akademiker i socialdemokraterna lever. I en tro att de inte har haft en fördel framför andra.

Jag väljer att låta bli att skriva

när hindren för att göra det jag vill, gör mig trött och besviken. Orden blir fyrkantiga och vassa. Händerna hänger tungt över tangentbordet.

Men idag är det en annan dag. En som är fylld med planering och plantering. En blå alpin klematis och ett stort skuggmorellträd ska hitta sina platser i trädgården. Krukorna ska fyllas med sommarblommor. Frön från förra årets ringblommor ska sås. ( Frön som jag samlat in varje höst sedan 1989.) I de nya pallkragarna ska både frön och plantor sättas.

Måndagens emaljarbete ska förberedas.

Tänk att utsikten mot en ny dag kan kännas och vara så annorlunda.

Världens bästa

Anna Laestadius Larsson skriver om hur vi minns våra kungar. Läs hennes krönika här.

Det finns en

fråga som jag hela tiden undrar över.

Varför ville Anders Lettström köpa bilder för miljontals kronor?

Gick ut med en vissen planta

och möttes av ett doftparadis. Tala om att vakna till liv. Tala om att känna sig ny. Hur har detta kunnat ske? Hur kunde jag missa alla dessa vita knoppar fyllda med doft och löften? Vilken början på en härlig ledig vecka. Nu tror jag på att sommaren alldeles snart är här.

Kommer vi att dra högvinsten?

Liljekonvaljearmén är på väg att blomma, men här och där är bladrosetterna tomma. En besvikelse. Förhoppningar om sommardoft och blomglädje som sviks. Men ganska vanligt och något som inte upprör det minsta. Glädjen över de ståndaktiga konvaljerna i skuggan av äppelträden grumlas inte.

Men det gör glädjen över att vår nationella ekonomi växer utan att ge frukt. Trots en rekordhög tillväxt är rekordmånga arbetslösa. 7,6 procent av hela arbetskraften är arbetslös i en högkonjunktur. Det är en lika stor andel som under krisen 1991-94 när vi hade en av de värsta lågkonjunkturerna under 1900talet.

Mellan 1955-1976 låg arbetslösheten på i genomsnitt 1 procent. 2006 var den 5,6 procent. Och idag efter fem år av RUT-, ROT- och skatteavdrag är 100 000 fler utan arbete.

Fruktlöst.

Vad är det som borde göras? Hur ska vi tillsammans utveckla den svenska arbetsmarknaden? Var ska vi satsa? Är det på låglönesektorn med okvalificerade jobb i hemmen? Är det inom vården? Hur ska tillväxten omvandlas till arbeten om vi inte förkortar arbetstiden?

Hur ska arbetet som vi utför skapa högre värden och därmed högre löner?

Frågor som om vi hittar de rätta svaren skulle ge en högvinst på miljarder.

(Alla siffror har jag hämtat från den statistik som Olov Abrahamsson tagit fram till ledaren idag i NSD.)