Julie och Julia

"Mamma jag har sett din film", sa S i höstas när hon varit på en förhandsvisning av Julie och Julia. Igår hade hon stoppat den i ett paket till mig.
Den var rar. Jag blev jätteglad.
Hon ville ge mig Julia Childs kokbok. Men den fanns inte att få tag i. Vi får fortsätta laga till Boeuf Bourguignion på vårt vis. Filmen fick oss att mathallucinera. Tur att det står en renstek i ugnen med tillbehör. Och att vi har en okänd flaska från Sicilien.

Stillsam lördag med Annor

Så här ser det ut när jag rullar långsamt in till stan.
Besökte Katarina Röding på Köpmangatan 31. Där var det vernissage i galleriet. Katarina hade tovat helt underbara fårskinnskuddar. (Vi ställde ut på Junkön tillsammans förra sommaren.) Lars-Erik Gunnars fanns på plats med sina målningar. (Han var en av sex som jag delade ateljé med förra året.)
På vägen hem fick jag i uppdrag att köpa ett fantastiskt vin från Sicilien. Det fanns inte. Så jag satsade på att andra viner från samma by är lika bra.
Snön hade ett kort uppehåll och då svängde jag av stora vägen och hamnade på Rådmansvägen i Gammelstad. I en liten ateljé har Anna som i IN TILL ANNA en butik. Tittade och pratade, och vips så stod en annan Annas mamma där. Kul. Den Annan bor i Malmö nära Rauchenbergs get, som flyttat in i Moderna muséets filial.
Den tredje Annan i Skåne skålar i champagne och njuter av livet.

Hon heter Moa, de andra var män

Göran Greider i Aftonbladet om arbetarlitteratur. Han säger det mycket bättre än många andra.
Han får mig att minnas en diskussion på ett parisiskt kafé1979.
Vi var ett gäng som försökte förstå den franska litterära traditionen vid 22 års ålder. Inte helt lätt. Då kom några äldre litteraturstudenter och blandade sig i. De frågade om vad vi läst i Sverige. Författarnas namn var helt oviktiga upptäckte vi.
Vi hade inte en enda gemensam referens. Däremot berättandet. Det episka berättandet om vad vanliga människor gör med sitt liv. Romaner som utspelar sig där majoriteten finns. De berättelserna finns i Frankrike idag. Faïza Guène, Sista beställningen på Balto, är en av de unga som tar sina egna erfarenheter på allvar.
Idag kan jag namnet på många av de författare vars berättelser jag läste i tonåren. Jag kan deras historia. Och det är först nu som jag har förstått hur revolutionerande deras böcker var när de kom i början av 1920-talet och framåt.
Jag vandrar förbi tegelbrukets tomt och tänker på Eyvind Johnsons långa resa från stentaget utanför Boden till Paris och Berlin. Jag far längs med vägarna i Östergötland och ser Harry Martinssons Klockrike. Promenerar i det lummiga Sörmland och ser de små stugorna som idag har både varmvatten, el och vattenklosett. Men på Moas tid var det inte skönt på landet. Det var vackert men hårt.
Göran Greider frågar efter arbetarlitteraturens moder.
Ja, var kommer alla nya berättelser från?

Isaks bild av kalaset

Ser ni hur mycket vi äter och skrattar?

Jag ville sjunga "Goodmorning sunshine" ...

...men nu har jag piggat upp snöflingorna med Ja, se det snöar. Vi har en helt annan luft idag. Det känns som om det finns några plusgrader på väg mot polcirkeln. Nu kommer ni inte att tro mig, jag njuter av nysnön. Den gör mig glad. Borstade bilarna med en kvast och kände den där rena fräscha snödoften. Det är underbart.
Igår var det en härlig kväll med många glada skratt. Isak, 3 år kom för att var med och äta godis och glass. Sen fick han sockerspring i benen. Tur att Celina ville bli buren och kramad och jagad. Hon spann och Isak sprang.

Lurar min hjärna

Tjockkofta, yllesockor och handledsvärmare inomhus? När jag kom ner till köket var det 16 grader. Vi måste ha haft strömavbrott i natt.
Lurar hjärnan med Liljeholmens och många värmeljus. Snart har elden tagit sig i kaminen. I koppen doftar Samarkand, teet från Kusmi. Det har en svag krydda av tjära. Ni vet vet som Lapsang.
Jag blev inspirerad av ett teprogram från Irland igår. Där satt två allvarliga teherrar och drack och provade olika sorter. Assam smakade knäck om man hällde i mjölk, Lapsang passade till eftermiddagen och till stora häftiga puddingar = tårtor ville den ene ha grönt jasminte.
Jag älskar nördar. Jag får veta så mycket onödigt om jag lyssnar till dem.

Induktion

Här står dagens överraskning. Den gamla var nästan 20 år och helt slut. Nu har jag min drömspis där jag kan reglera värmen som på en gasspis. Och dagens tarte Tatin blev som en dröm i den nya ugnen.

Solen var uppe till halv sex

När de två flickorna rullade iväg med mormor och morfar mot Västerbottens skogsland gick solen ned. Där bortom den glödande solkanten finns målet.

Besök söderfrån

Klara och Elin sju år gamla flög utan vuxet sällskap upp till sitt sportlov i Malå. De landande på Kallax flygplats och tog paus hos oss. Himla kul tyckte Celina. Hon var med och spelade Cluedo, åt revbensspjäll och fick kattgodis av sina nya kompisar.
Ser ni att hela flickorna är med. Det ska vara så sa Elin när jag klippte bort bena på den första bilden.

Minnesanteckningar

Vedvärmen sprider sig och draget kring fötterna går att stå ut med. Nu när solen står som högst, värmer den upp luften till tolerabla minus 15. Snön är så vit att jag inte kan minnas en enda vinter med så starkt ljus i februari.
Minnas ja. J min käre man skämtar alltid om att mannaminne är tre år. Jag brukar tro att mina anteckningar ger mig rätt att minnas lite längre bakåt i tiden. Det finns en temperatur där och en bild av sol här bland alla möten och bokade tider i almanackan.
Vaserna i fönstret är också minnen. Den ovala fick jag när jag döptes i Sankt Görans kyrka på Kungsholmen. Brännvinsflaskan är ett minne från min farmors föräldrahem i Falun.
Nu ska jag satsa minnesförmågan på tarte Tatin med smetana och inte glömma den i ugnen.

Bra rutet av Johan Croneman

Johan Croneman skriver vad jag har tyckt sen OS började. Gärna mycket sport i TV men inte i ettan och tvåan när de har både Kunskapskanalen ochSVT24 att sända i. Och var tog all konståkning vägen. Det är urtrist att se den på datorskärmen.
Sänd allt men inte hela tiden i alla kanaler. Låt de som inte vill se sport får se riktig teve och inte bara reklamkanaler.

På stranden

Vi rullar längs med sommarvägen ner mot älvens strand, mlle Renault och jag. När vi kommer ner till isen står det ett mål där vi brukar sola. Ingen kan se var vattnet börjar eller slutar när vi går mot väster över isen. Skuggorna är långa och violetta. Luften nålvasst kall. Idag drar det. Trots sol och att kvicksilvret har stigit med tolv grader sedan i morse börjar ögonen rinna. Glasögonen imma igen.
Vi rullar vidare och lovprisar värmen i stolarna och värmefläkten. Idag var det kallt. Bildskönt.
Men inte skönt för händer och ansikte.

Kalasbilder

Jag berättade för Eva Swedenmark om alla kalas min mormor ordnade för oss kusiner när vi växte upp.
Då kom jag ihåg en bild med oss alla sex. Men nu när jag öppnar albumet så har alla bilder försvunnit. Det är bara denna bild kvar. Alldeles ensam i det gamla albumet och den visar Göran på hans tvåårsdag den 30 mars 1962. Jag har precis fyllt fem. Vi firar på Storforsplan i Farsta. På vägen till kalaset har vi varit i det nya NK-varuhuset i Farsta centrum. Det var stort för en liten femårig flicka från Råsunda.

Jag lär mig nytt

Jag har lärt mig ett nytt snöord idag. I Småland säger man FNYKER. Hur de snöflingorna ser ut? Jag ser stora luftiga snötussar som sakta faller ner mot drivorna. Vad ser ni?
Kim Kimselius berättar att det är tvärtom. Hon bor i Blekinge och beskriver små snökorn som yr och lägger sig som hårda snövallar omöjliga att köra igenom.

Hurra för att Mumin finns

Bäva månde Banverkets ledning. Idag fick vi veta att de har installerat ett spårsystem i Hallsberg som inte tål att någon skottar bort snön. Då försvinner det automatiska bromssystemet. Inte undra på att tågen står.
Då är det skönt att varje morgon få möta Mumin och hans familj. Där är det också problem. Men de är hanterbara. Det räcker med att släcka lampan för att undkomma mosters ilska.
Ska Minoo Akhtarzand tända lampan och visa vilka felinvesteringar ledningen för Banverket gjort, eller ska generaldirektören också släcka ljuset och gömma allt i mörkret???
Jag hoppas på nya tag och att vårljuset kommer att visa på vad som behöver göras.

Långläst

Systrarna Mitford och jag har snart gjort slut. I två månader har jag läst ett eller annat av deras brev och fått möta deras 1900-tal. Det är många brev. I början, som i slutet, jag förstår inte deras val och liv. Men det är fascinerande att få vara med och kika in i detta väsensskiljda. De är en tät systerskara som livet igenom talar sitt eget språk och har sina egna regler.
Diana, hon som är mamma till Trustorlorden, Jonathan Guiness, har valt att leva tillsammans med Storbrittaniens främste fascist, Lord Mosley. De bor utanför Paris när 70-talet tar slut. Hon har sin syster Nancy i Versailles och det är den ena sammanhållande länken mellan systrarna. Deborah som är hertiginna och bor i England är den andra pelaren i systrarnas liv. Deras liv följer samma mönster med resor till Venedig, fester med kungahuset och Nancys 30-åriga förhållande till den franske politikern som aldrig gifter sig med henne.
I Kalifornien finns Jessica. Systern som for till det spanska inbördeskriget och stod på demokraternas sida. Till skillnad från den övriga familjen som umgicks med Hitler och höga nazister i München. Jessica kan inte förlåta Diana att hon valt fascismen utom under några få veckor. Det är när Nancy vårdas för sin cancer och ingen vet hur det ska gå. Då finns det ett utrymme för Diana och Jessica att försiktigt tala med varandra. Men det fylls av avsky när Diana tycker att Jessica inte kan glömma det som varit.
Systrarnas liv skildras i reportage, böcker och teveprogram och då blir de oense om vad som får sägas. Men de är alla lika villiga att sola sig i myten om deras liv. Ända sedan Unity satt på en restaurang i München och flirtade med Adolf Hitler finns en vilja att stå i rampljuset. Utom för Pamela och hennes hundar. Hon får heta "Woman" eller "Wife" och står för omsorgen i denna omskrivna syskonskara.

2.

Därunder gömmer sig,
doftande jord,
multnande löv,
vårlökar,
kompost med
färg av umbra.

1.

Skuggor,
skoterspår,
snöhögar,
solglitter,
svartvinbärsbuskar,
allt på ytan.

Förra vargavintern i Mälardalen

Det är den 5 januari 1987. Trots att det är kallare än minus 20 så tar vi en tur till Millesgården för att se på den vackra vintern och de enorma statyerna som syns bättre mot snö, än mot grönskan.
Notera att vi alla tre har tagit fram päls. Det gör nog ingen idag. Ryssmössa, fårpäls och mammas mink. Ingenting av detta finns kvar. Men snöoväder uppstår fortfarande.

Godmorgon alla trevliga människor

Morgonkaffe. Vita tulpaner. Blått ljus. Nu är klockan halv sju och den svarta morgonen vid brevlådan glömd.
Jag läser om hur våra makthavare har valt att skära bort de anställda som skulle ha rensat järnvägsspår, tunnelbaneräls och skottat snö. Dagens Nyheter berättar att vintern har inte varit så här kall i Mälardalen sedan 1986/87. Då stod mamma och jag på Millesgården i minusgraderna och bland snödrivorna. Varenda buss och tunnelbana fungerade.
Vi hade tagit tåget från Boden till Stockholm. I Boden var det minus 36 när vi kom tillbaka.
Det är inte vintern som orsakar trafikkaos, det är alla nedskärningarna.
Det finns inte någon som kan hålla snöröjningstraktorer utan ett kontrakt. Förr var det kommunerna som hade maskinerna och vi skattebetalare fick betala för att de fanns redo. Nu finns det bara plogbilar och traktorer hos privata åkare. De kan inte ha maskiner som kostar många miljoner i reserv.
Trevligt är det i alla fall. Ja, att alla börjar prata med varandra i köerna på busshållplatserna och på gatorna.

Fem noll fem, minus 27

Två ljus syns från den andra sidan. Ett hus och ...

Om klarhet i tanken

En bok släpade jag hem från förra årets bokrea, "Det andra könet", i en nyöversättning. Det lustiga är att förra gången, då för ganska längesen, tyckte jag att allt hon skrev, Simone de Beauvoir, var kristallklart.
Nu tycker jag att hennes tankar försvinner, suddas ut och bleknar. Jag vet inte varför. Jag försöker undersöka genom att göra en bild. Genom att hitta igen hennes röst.
Jag har alltid burit med mig den starkaste slutsatsen ni vet den som hon är mest känd för:
Man föds inte till kvinna, man blir det. Inget biologiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får i samhället. Det är civilisationen i sin helhet som formar det mellanting mellan henne och kastrat som kallas kvinnligt.
Den tanken har sysselsatt mig sedan jag läste den den första gången på ett kallt kafé i Montparnasse 1979. Jag bläddrade i den tjocka pocketboken som jag köpt i ett antikvariat och blåste på mina fingrar.
Där satt jag 22 år gammal, på en vecka när, och kände mig hudlös. Alla dessa blickar, visslingar och sexistiska kommentarer hade sakta med säkert börjat tära på min bild av mig själv.
Simones torra ord fick mig att se mina erfarenheter som pusselbitar i ett stort helt. Nu ska jag försöka förstå mer 31 år senare.

Vintergråblå

Vinter kan vara mycket.
Den kan vara en ljusets balsal med kristalldropp från taken och fåglar som tar sina första toner i den gamla björken.
Den kan vara en vanlig vardagsvinter med snöskottning, fuktiga tidningar i brevlådan och en korg full med ved.
Den kan klia som stickigt ylle.
Vintermorgon.
Varm choklad, fuktigt hår som måste torkas, nytvättade långkalsonger som måste sträckas och jäktandet till busshållplatsen.
Busskortet som aldrig finns i rätt ficka och den härliga känslan när bussen rullar fram genom landskapet.
I morse var det en gråvintermorgon.
Småsnö, vind och minus 14.
De snöpudrade ylletröjorna luktade något helt annat.
Deras doft var rå och ren.

Från den andra sidan

Empty shell en låt från älvens strand.

Film i soffan

Nu har jag doftat på Coco Chanels parfymdroppar för Mademoiselle som följde med dvdn och snyftat till filmen med Audrey Tautou. Historien är underbar. Men filmen bara vacker. Vad är det som fattas? Jag tror att CHANEL har fått bestämma alldeles för mycket.
Det är som om de inte har kunnat koppla ifrån marknadsföringsavdelningen. Det är inte en dålig film, bara slätstruken. Regissören, Anne Fontaine, hoppar kvickt över en del av dramatiken och fyller i med romantik. Tyvärr.
Jag började att tänka på Mlle Chanels olika parfymer. Trots min fasa inför tunga dofter har jag alltid gillat hennes. Redan när jag var tolv år älskade jag Chanel nr 19. När jag var i Frankrike på 80-talet duchade jag mig i Christalle.
Senast fick jag Chance som olja. Nu önskar jag mig Christalle verte. Men det är dyra droppar som ibland dessutom tappar sin lockelse. ..jag är en obotlig parfymsprayare i taxfreebutikerna. Hoppas alltid att jag ska hitta en doft som jag inte tröttnar på. Tänk om ni kunde få känna doften från Chanels flaskor.

Glömd surdeg

Somnade ifrån baket igår. Surdegen fick jäsa tolv timmar längre än vanligt. Bröden blev platta och goda. Jag blev lite sur.

Solka inte ner

Yrvaket förundras jag över orden som kommer från radion. Det handlar om "smarta" politiker, i detta fall moderater, som köpt röster för att hamna högt upp på valsedeln. En plats i riksdagen har på detta vis fått ett pris. En position som gruppledare i kommunfullmäktige ett annat. Och nu har bubblan brustit på grund av att de som satt igång systemet har tappat förtroendet för varandra.
Vi får veta vad som hänt. Medlemmarna i moderaterna får veta att deras chans att påverka vem de vill ha på sina valsedlar har stulits från dem. Har detta skadat partiet? Har det skadat vårt förtroende för demokratin? Kommer antalet unga människor som röstar att minska? Det är frågor som är viktiga. I alla fall för mig. Den eviga demokratiromantikern.

Tolv grader värmare

( En kubik björkved har vi kvar på pallen. Eldens knaster hjälper till att värma stämningen en mörk, tidig morgon. Söndagskaffe i skål för att värma upp fingrarna.)

Tidningsbilen rullar ut från brevlådorna och klockan är tjugo över fem. Jag plockar vedkorgen full och hämtar den nästan varma tidningen. I köket väntar en skål full med nyvispad varm mjölk och nybryggt kaffe. Det är söndag. Veden i kaminen knastrar. Kaffet doftar. Och det är bara 22 grader kallt ute.