fredag 9 december 2016

Ska konsten finnas mitt i byn?

Jag sitter i domkyrkan och lyssnar till Musikhögskolans kammarkör. Deras röster lyfter oss , får oss att förstå lite lite grann de religiösa känslor, som människor i alla tider känt inför Gud. Vår domkyrka byggdes i slutet av 1800-talet när den gamla lilla träkyrkan brunnit ned. Interiören är från 1930-talet och från 1980-talet. Ett kyrkorum som trots sin korta historia är vårt stifts katedral.

I Kyrkbyn bara 10 kilometer bort finns stiftets stora medeltida kyrka. Där är krucifixet många hundra år gammalt, altarskåpet importerat från de finaste hantverkarna i Flandern och stenväggarna prydda med stiftets historia. Trots detta är den inte vår domkyrka. Domkyrkan finns i centrum och inte i periferin. Underligt kan tyckas. Ja, att den finaste kyrkan inte är huvudkyrka.

Det här sitter jag och tänker på när jag får ett mail. Det är en person som försöker sammanfatta den senaste månadens debatt om hur landstinget sprider ut skattepengarna till kultur över länet. I vårt län finns inget länskonstmuseum. Det finns ett länsmuseum från 1930-talet utan basutställning, utan utställning av museets konstsamling. Det finns ett fantastiskt fjäll och samemuseum, Ajtte, i Jokkmokk. I Arjeplog finns Silvermuseet, I Gällivare och Piteå finns kommunala museer, i Boden finns Havremagasinet med nutida konstutställningar och Garnisionsmuséet. Dessutom vill en privatperson bygga en konsthall i Risudden med bidrag från skattebetalarna.

Då tar landstinget ett beslut om att länets konstmuseum ska vara placerat i Kiruna nya stadshus.

Det finns en fantastisk konstsamling i Kiruna kommun. Den är ett arv från Hjalmar Lundbom och har under åren växt och blivit en av Sveriges intressantaste. Men under alla år har kommunen låtit samlingen vara en utsmyckning av stadshuset, i bästa fall, eller så har verken förvarats. Kiruna har inte som andra kommuner med stora konstskatter satsat på att skapa en offentlig utställning för medborgarna.

Den enda gång som verken har visats en längre period  var när de visades på museum i Stockholm i början av 1990-talet. Man har dessutom visat en del verk i stadshuset i några veckor det senaste året.

Kommunen har inte visat något intresse av att skapa det museum som konstskatten är värd. Inte som den lilla Värmlandskommunen Arvika som driver Racksstamuséet, eller Skellefteå som har sitt Anna Nordlander museum. Länskonstmuseerna finns ju i Karlstad och Umeå. Ja, landstingen i dessa län vill nå ut till så många som möjligt när de har valt att bygga utställningslokaler och samlingar.

Men här i Norrbotten väljer politikerna inte att satsa skattepengarna där de kan nå flest besökare utan det är andra kriterier som gäller. Vilka?

Ska alla elever som bor i länet kunna få se konst på ett länsmuseum? Ska kunskapen om konsten i Norrbotten växa?

Naturligtvis ska Kiruna göra som Arvika och Skellefteå och ställa ut sin konstsamling i ett konstmuseum. Men ska Norrbotten inte ha ett tillgängligt länskonstmuseum dit alla i länet kan komma?

Ja, varför finns domkyrkan i Luleå och inte i Jukkasjärvi, Gammelstad eller Öjebyn?

Fotnot: I Norrbotten bor cirka 200 000 personer närmare Luleå, och ungefär 50 000 personer närmare Kiruna

Det är långa avstånd i länet och det finns tyvärr en mycket rudimentär kollektivtrafik för dem som ska ta sig till andra platser än till Luleå. För många innebär ett besök i Kiruna en övernattning. Vilka skolor kan betala för den?

Ja, vad stod det i mailet jag fick? Jo, att de som tror på värdet att så många som möjligt kan se konst i Norrbotten vill hindra människor från att se konst. Du läste rätt.

Ohederlig! Det är vad jag kallar den argumentationen.


söndag 13 november 2016

Varför vi äntligen hade en teve hemma 1966.

Varje dag påminns vi om att tevesändningarna har funnits i 60 år, ett år längre än jag har levt, men tio år längre än jag har haft en teve hemma. Varför då? Jo, så var det att ha en extremt kulturkonservativ far. Det mesta från vårt århundrade var vulgärt eller bara tråkigt, oanvändbart. Och allra värst  var traditioner  skapade av kommersiella krafter. Vi fick inte ens rita ett farsdagskort, än mindre, köpa något gott till eftermiddagsteet.

Alla hade en teve. Mormor och morfar, mina mostrar och morbröder, alla grannar och alla mina klasskamrater. Men hemma hos oss fanns varken grammofon eller teve. Och det gick aldrig att få lyssna på radion om han var hemma.

Vi såg på teve hemma hos familjen Bengtsson i porten bredvid. Varje måndag kläddes vi i varma pyjamasar och morgonrockar inför promenaden genom källaren. Den där doften av kalkade väggar och lite fukt får mig alltid att minnas; glädjen över att få se programmen alla pratade om, lyckan över att få sitta i soffan och äta hempoppade popcorn tillsammans med Anita och tant Haldis.

Men. 1966 hände någonting. Min teveallergiske far for in till stan och senare samma kväll kom en leverans med en eklåda med skärm. Vår första teve.

När jag försöker minnas varför teven kom in i vårt hem tar det en stund innan jag fattar. Minns ni vad som var på programmet? En sak vet alla som följt det engelska fotbollslandslaget. Det var det året som dom tog guld i VM. Och det vore helt möjligt för en person som min far att satsa på en teve för att se brittisk fotboll. Med betoning på brittisk. Storbritannien. Där han upplevde sin första resa utomlands, där han och min mamma gifte sig, där livet i vått ylle och handsydda skor var hans bild av paradiset. Men nej inte det.

Ni som levde då kommer ni ihåg vad som drabbade hela Sverige detta år. Hur alla satt framför teven och såg - Hemsöborna.

Det var August Strindberg och Bengt Lagerkvist som fick honom att satsa på en teve från Luxor. Vilken tur för oss att min far var jurist åt träfacken. Det var förhandlingar i domstolar där våra sågar, skogar och pappersbruk fanns. Inte i Solna. Så när teven kommit in så såg vi allt som vi kunde se. Fick vi inte se, så kröp vi ihop bakom soffan för att inte missa Helgonet eller Ironside. Men på lördagsmorgnarna kom han hem med tåget från Ammanäs, Sundsvall eller Piteå. Då var det han som hade makten över skärmen.

torsdag 20 oktober 2016

Kommer du ihåg?

I arla morgonstund var det något med ljuset. Ja, med atmosfären som gjorde att minnen från barndomen dök upp. Jag bläddrade i tidningen och såg hur KD:s gruppledare Anette Asplund i Luleå rasar mot att eleverna ska kunna välja yoga och meditation som elevens val på Tunaskolan. Dessutom så läste jag om Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg" och då strömmade minnen fram som en matinéfilm på 60-talet.

Anette Asplunds rädsla inför yoga och meditation känner jag så väl igen från min första lärare Rut Levin. Hon var övertygad om att det mesta var farligt. Känslor av skuld och skam gav hon oss varje dag. En dag kom en Volkswagenbuss med två män  till skolan och dukade upp bord med muggar fyllda med saft. De ville att alla eleverna på lågstadiet skulle uttala sig om smaken. Gud nåde de i min klass som hade varit med i safttesten. De fick veta hut och ta med sig ett brev hem där fröken i skrämmande ordalag påstod att barnen varit utsatta för ett förgiftningsförsök.

Rädslan för allt nytt nådde nya höjder när Svenne Hedlund i Hep Stars flyttade i på Ankdamsgatan med sin nya familj. Längst ner i höghuset där de bodde fanns en damfrisering där våra mammor fick sitt hår rullat på spolar och torkat i stora huvar. Där satt barnen i kvarteret och lyssnade till de vuxna som hittade på vad som helst om Lotta och hennes tre barn. En gång hade en av mammorna minsann hittat bajs i hissen som inte kom från en hund. En annan gång var det en mamma som sett att Lotta dansade naken på balkongen. En tredje gång var det en frisörska som påstod att barnen pratade baklänges!!! De kunde ju vara obildbara.

Var de kom från? Jo, östkusten i USA.

Kommer ni ihåg småbarnskvarten på radio kvart över åtta? Eller barnpromenaden? Ja, det var en form av barnomsorg som fanns här och var. En dam, i vårt fall "tant Bäggberg", som kom klockan halv nio varje vardag med sin barnvagn. Den fylldes av barn från vår gård och så fick de som kunde gå ta tag i ett hopprep för promenera till närmaste lekpark. Där var vi till halv tolv. Då kom alla mammorna för att hämta oss.

Vi fick lunch.

När vi växt till oss lite grann var det barntimmen med småslöjd på Erik Sandbergsgatan. En ganska lång promenad för oss som gick i ettan.

På vägen dit gick vi in i mataffären och hälsade på fru Sonelius i kassan. Vi kunde ha en tioöring eller en tjugofemöring i fickan. Halvvägs fanns en kiosk där vi köpte turkosa salta fiskar och ettöres piastrar. Var vi på väg till barnbaletten i Solna centrum så samlade vi ihop våra småpengar, om vi hade några, för att i bästa fall ha råd med en halv pommes frites. Men oftast delade vi på ett grillat korvbröd med senap i på väg hem från Korvingvar.

Orange var våra bibliotekskort som gav oss rätt att låna fem böcker per vecka. Det nya stora biblioteket hade en grop med kuddar. Där satt vi och läste Tintin, Barna Hedenhös och andra bilderböcker. De var så otympliga att vi inte orkade släpa hem dem. I bokhyllorna fanns det kapitelböcker. Långa serier med berättelser om den lilla sotarpojken, pojkarna på Singelton och Kullagulla. De var sorgliga historier om hur det var förr. Uppbyggliga skulle en del säga.

Roligare var det att läsa Mysteriböckerna, Vi fem eller alla Kitty och MaryLou-historierna. De var riktiga hittepåböcker där det mesta var på låtsas, otriligt, och inte alls skrämmande för inget kunde vara mer främmande än livet i södra England eller Mellanvästern. Men när jag för första gången läste en ungdomsbok blev jag helt uppslukad. Det var Kerstin Thorvall, Max Lundgren, Gunnel Beckman m fl som berättade om hur det var att växa upp i vår tid.

Lite äldre var historierna av Claque, Anna-Stina Wärnlöf, . De hade teckningar och vidundeligt fina omslag av Helga Henschen.
Kommer ni ihåg?

torsdag 13 oktober 2016

Nu finns Duluth i litteraturhistorien

Som en stråle av laser skär Svenska akademins beslut om att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur .In mellan de som gillar att akademin tänker utanför givna ramar och de som älskar den amerikanska romanen. Ja, så finns det ju de som hamnar mitt emellan och tycker om både och. Ja, så finns det såna som jag som sjungit med i Dylans sånger och som har lyssnat på hans skivor hela nätterna men som inte känner att beslutet rör den Dylan som de har burit med sig. Jag vet inte varför men jag känner mig oberörd. Detta trots att jag älskar beslut som är oväntade och att akademin kliver ner till oss helt vanliga läsare.

Så var det med det.

Nu rullar vi mot en föreställning med Harads stolthet Ronny Eriksson, och en skymt av trädhotellet.

måndag 3 oktober 2016

Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra


Så här kändes det klockan halv sju i morse. Solen speglade sig i väster och svepte in himlen i ett lila sken samtidigt som frosten lyste vit. Nu balanserar vi på riktigt mellan värme och kyla, ljus och mörker.

Möblerna på altanen åker in och de sista blomlökarna åker ner i myllan. Hoppet om en vår nästa år tänds trots de långa mörka kvällarna. Det värsta är när vi tvingas att gå över till vintertid. Då får vi leva med att gå upp i mörker och komma hem i mörker. Inte kul.  I fyra månader, men så kommer den där dagen när solen stannar uppe till efter fyra och ljuset tassar in i våra liv igen.



Då är det härligt att säsongen för kultur värmer upp och sprider i ljus här vid Bottenvikens kust. Igår fick vi uppleva Sara Lidmans debut Tjärdalen som musikteater. Det är Riksteatern som turnerar i hela vårt land med en föreställning som ingen får missa.
Här är ett smakprov: Tjärdalen.

Här är turneplanen.

Jag är fortfarande påverkad av föreställningen som först och främst slåss för alla människors lika värde. Sara Lidman växte upp i en by där alla, liksom i alla andra byar, fick sitt värde på grund av vad som värderades högst just där. Ofta var ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" ett ledord som fanns broderat i varje kök.

Sara med sin erfarenhet av byaliv tog vara på en av sin fars historier om hur en bonde som byggde en enorm tjärdal fick uppleva att hans drömmar begravdes när den raserades av byns odugling. Grannen som levde sitt liv i armod.

Saras drama slutar med död och elände. Det som ersätter drömmen om goda inkomster från tjäranl för bonden är Jesus.

Men Guds sons barmhärtighet existerar inte för dem som står utanför.

Ett evigt dilemma som vi alla kan beskåda varje dag. I Ungern kämpar regeringen för att måla upp en bild av "den andre" som en lägre stående varelse. Tack alla ungrare som uteblev från folkomröstningen.

I Colombia var det 50,3 procent som röstade mot fredsfördraget med guerillan. Skrämda av elitens hot om att förlora allt i en marxistisk framtid. Fyllda av känslan av att de som krigat mot makten under 50 år borde få stränga straff. Vilket är legitimt. Men de paramilitära grupperna som fört ett krig mot de fattiga finns inte med i förhandlingarna om fred och de hotas inte av rättsskipning. Det ska bli mycket intressant att se om det finns en fredlig framtid trots 60 000 fler som röstade emot uppgörelsen.

Vad händer här? Jo, SVT gör klavertramp efter klavertramp. Redaktörerna för Aktuellt släpper fram rasistiska och fascistiska partier som får säga sin sanning utan att de får kunniga motfrågor. Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna lyckas med hjälp av medieträning överraska redaktionen som låter honom kasta ur sig lögner utan att han blir emotsagd. Jag undrar om ledningen för Sveriges television har läst radio och tevelagen. Ja, den där paragrafen om demokrati och alla människors lika värde? Det är konstigt att det finns olika uppfattningar om hur redaktionerna ska förhålla sig till rasism.

Ja, det är konstigt att Sverige som demokrati inte har ratificerat alla paragrafer i FN:s deklaration om mänskliga rattigheter och tillåter rasistiska partier och organisationer. Det är vi rätt ensamma om.

Ja, det är mänskligt att vara rädd inför det okända men det är omänskligt att fortsätta att förminska alla andra.

Det är det Sara Lidmans text handlar om. Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra.

Vi åkte tretton våningar till Tage och åt fisk som avslutning på söndagen. Piteå har fått ett nytt hotell med utsikt.



    

lördag 24 september 2016

Faran är på riktigt

Aspen rodnar och brinner nere vid stranden. Jag njuter av ännu en suddig, mjuk och långsam dag igen. Te i koppen med honung. Tjocksockor och en dag i dunjacka. Det går att sitta i hörnet med en filt, halsduk och en bok. Några få solstrålar lyckas borra sig ner och värma upp.Lugn och ro på långt avstånd från klumpiga redaktörer på debattprogrammen, folkvandringen till Göteborgsmässan och Skördefesten på Öland.

Istället ska jag om energin håller i sig gå på lokal litteraturest på Lillan med musik av Vikta fåglar. Deras namn dök upp i mitt huvud för en vecka sen när S och jag var på Fotografiska. Denna bild får mig att förstå obalansen mellan de som flyr och alla andra:


Här finns inget både och. Här finns bara faran.

Faran att det omänskliga tar över allt vi kämpat för. Idag läser jag att Raul Wallenbergs monument i Stockholm är omgärdat av polisens plastband för att det ska vara en rasistisk demonstration. I Svt framträder nazister och får tala mot mänskliga rattigheter och på radion säger programledaren Olle Palmlöf att han inte begriper varför det var fel att använda Klu klux klan som en jämförelse till diskussionsgruppen Svartkaffe. Ja, hur kunde frågan om ett kafferep hamna i Sveriges televisions debattprogram? Är det för att de prenumererar på twittrare som tappat all verklighetsförankring? De som låter som Trump men som bara flyter runt i den allmänna tyckandemöddingen?

Det krävs avstånd till dessa dårar som tror att man kan vräka ur sig vad som heelst. Det krävs en sorts rening. Jag kommer på att jag kan plocka både äpplen och rönnbär. De är både bittra och sura. Får hela mig att rysa av obehag. Det gäller att fixa till något av dem ändå. Vilket går.

Nu har jag världens mest uppfriskande dricka i frysen med både syra och sötma.

Rönnbären fick frostnypas i frysen och äpplena skäras i bitar. Sen var det bara att koka allt med vatten till det var mosigt. Låta saften rinna av och blanda den med saften från en citron och hälften så mycket socker som saft. Den blir en rosa tröst när de kalla vindarna viner oavsett om det är ute i älvdalen eller inne i maktens korridorer.