fredag 26 augusti 2016

Avståndet bara ökar

Ibland känns det som om vi är mer än 60 minuter bort från stan där jag föddes och växte upp. Jag undrar om det är kilometer eller år som gör att jag väldigt ofta inte känner igen mig när jag kliver av vid Stockholms central. Är avståndet så stort mellan Saltsjön och älvens strand?

Det finns påtagliga band mellan de två platserna. Det är samma vatten som slår mot stränderna, samma järnvägslinje som som ligger nedanför perrongerna och samma elledningar som leder ström. Men alldeles för ofta verkar det vara avbrott på linjen.

Till exempel idag när jag läser att vd:n för Vattenfall Vattenkraft har stängt ett aggregat i Harsprånget för att spara pengar. Ja, när företaget i övrigt påstår att det råder brist på el i landet. En kilowattimme vattenkraft kostar några ören att producera, all annan kraft kostar kronor. Men vd:n tycker att han ska försöka hitta andra vattenkraftverk som han kan stänga.

Eller när jag varje dag får annonser med erbjudanden om att köpa extra billiga biljetter på tåg. Jag provar glatt att försöka boka en resa mellan Luleå och Uppsala. Men inte gäller några extra billiga biljetter för dessa resor. Dessutom är det omöjligt att resa från Luleå till Uppsala över dagen utan att antingen resa med buss i mer än fyra timmar eller att vänta i timmar på nästa tåganslutning. Tåget från Luleå anländer till Umeå när tåget mot Uppsala redan avgått. Varför? Jo, en orsak är att järnvägslinjen  mellan Boden och Vännäs inte håller för mer än 70 km/h istället för de 130 km/h som den är byggd för. Ja, och nattågen har inga rabatter. Det kostar 3400 kronor att åka tur och retur. Då får vi visserligen njuta av en resa som tar mer än 14 timmar.

Nere vid stranden i sanden sitter jag och tittar på planen som startar och landar. Ibland får jag hålla för öronen när JAS-planen stiger upp i skyn. Ibland ser det ut som om SAS-planen ska avverka tallskogen. Vattnet kluckar. Samma vatten som slår mot kajerna i centrala Stockholm.

Varför känner vi oss inte som om vi hör ihop?

Kan det bero på att spåren av de miljarder som vattenkraften, gruvorna och skogen genererar inte kan hittas här utan bara där?

Vackra hus längs med farleden ut i skärgården, Thielska galleriet, Hallwylska palatset, Vattenfalls enorma huvudkontor, jag behöver inte räkna upp fler monument över hur stor förmögenheten är som skapats här.

Inte var det så vi ville ha det. Ett vi och ett dom. Igår såg jag en berättelse om hur det blir när ingen säger STOPP. När ingen tänker efter före.( Här kan du hitta filmen om Ådalen.) Ska vi bara se på?








måndag 8 augusti 2016

Skydd mot bitande vintermorgnar

Badnymf har jag varit i flera veckor nu. Så fort som jag har varit nog pigg har jag kört ut till havet. Vi har en sån tur har upp längst i norr att våra stränder är långgrnda och har sandbotten. I flera veckor har vinden kommit från sydöst och det varma ytvattnet har samlats i vikarna vid älvens utlopp. Jag har kunnat simma utan att bli frusen. Det har varit som att ta nostalgiska dopp vid barndomens stränder. Sand i hårbotten, mellan tårna och en blöt baddräkt som hänger på tork.

Det är de här doppen i det ljumma vattnet som får mig att klara av de gråaste dagarna när inga varma kläder hjälper mot kylan, det gör minnen av att flyta fram i ett klart varmt havsvatten.

Jag stavade rätt; hierarkier, precis så.

Här sitter jag och försöker förstå. Ja, tvärsöver så sitter en massa information på finska som jag försöker dechiffrera. Visst är det konstigt att vi som är grannar har så olika språk? Bakom ryggen finns Torneås bokhandel och där finns massor av intressanta böcker som vi inte kan läsa. Det är ju inte direkt praktiskt att vi dessutom i långa tider har skapat en språkhierarki. Nu kanske skillnaderna mellan språken inte är lika stora men hur var det förr? Inte bättre. Nej helt förtvivlat dåligt.

Fina språk var latin (sic!),  forngrekiska, engelska, franska, tyska, italienska, spanska, isländska, norska, danska, ryska, finska, ungerska, estniska osv

Varför var det så otroligt viktigt att ordna allt i hierarkier? Moster och jag pratade om det igår. Hon berättade om alla fastrarna som nogrannt lärde ut att vissa människor var mindre värda än andra. De hade massor med olika skäl till att just de och deras familj var mycket bättre än andra.

Men om vi idag skulle berätta om dem så skulle vi säga att de kom från ett lantbruk i Västerhaninge, flyttade in till Södermalmsgatan där deras pappa hade den tidens åkeri. Ett stall vid Skanstull där hästar och vagnar förvarades mellan de olika uppdragen. I deras ögon var historien en helt annan. Och vissa av barnen i nästa generation fortsatte att leva, uppe bland molnen sa min mormor, i en låtsasvärld sa andra.

Ja, varför fanns det oskrivna regler om hur andra skulle leva? Ofta fick vi höra att andra trodde att de var något! Ja, de kunde ha ett par fina skor, eller en hatt som var ny. Det var lite som när tant Hildegard köpte wienerbröd i Linsänkan och inte nändes äta dem förrän dagen efter. Det var för fina skor, en för modern hatt eller ett för gott wiennerbröd. Och man ville ju inte att de andra skulle tro att man trodde att man var bra. Ja, bra var ju bara fastrarna och deras släkt som kunde vara nog fina.

Missades en examen hade den klarats av ändå. Var lägenheten mörk och fuktig så var adressen fin ändå. Fanns inga pengar så var det bättre än att ha några. Helt plötsligt var kontanter vulgära och gammalt bröd en delikatess.

De levde som om de hade en spegel där allt förvandlades till det bästa oavsett vad som hände. Det var ju jättebra om det hjälpte dem att överleva kriser och fattigdom, men det var inte lika bra för dem som hade ett behov av att veta hur det egentligen stod till.

Hur är det nu? Har vi samma behov av att tala om vad som är finast?

onsdag 3 augusti 2016

De knöt inte näven i fickan

Det mullrar och bullrar. Ska vi få se ett riktigt åskväder snart?

Igår fick vi vänta hela da'n. Men åskvädret hann aldrig med att vara på samma plats som vi. Temperaturen sjönk med tio grader. Blött var det på vägen och sanden var vackert dekorerad av regndropparna men vi missade allt. Och det verkar vara likadant idag. Mörkret lägrar sig över ängen och molnen växer men strax därpå så tar solen över igen.

Tungt. Ja, nästan lite svårt att andas.

Men det beror nog mer på hur jag har mått än hur det är egentligen.

Annat var det för 99 år sedan när arbetarna på Seskarö och deras familjer svalt. De valde att inte knyta näven i fickan utan gjorde uppror mot överheten. De tvångsköpte bröd utan ransoneringskort för att den mat som de fick köpa hade ruttnat på vägen upp till Haparanda skärgård.

1917 var ett år då många svalt på grund av det första världskrget. Dels räckte inte ransoneringarna till dels tog gulaschbaroner mat som de sålde dyrt på svarta marknaden. Hungerkravaller bröt ut i Stockholm i juni 1917. Gemensamt för upproren var att militär tillkallades. På Seskarö sattes 475 man in och de sköt med hundratals skarpa skott mot de obeväpnade seskaröborna. Ingen militär dömdes för att de sköt men 8 seksaröbor dömdes till fängelse.

Då mullrade makten högre än människorna som de styrde över. Två år senare röstade den svenska riksdagen för allmän rösträtt. 1921 fick alla över 23 år rösta till den andra kammaren.

På minnesstenen står det: Brottet var hunger. En strof från den dikt som pryder gravstenen över de 5 arbetare som sköts av militärer 1931 i Ådalen. Författaren Erik Blomberg skrev:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig









måndag 1 augusti 2016

Älskade simsällskap

Det finns en orsak till att jag kör omkring med en baddräkt och en badkappa i bilen hela sommaren. Stora Rörssimsällskap. Simskolan och alla somrar därefter när vi fick utmana våra rädslor vid piren i hamnen granne med färjorna.

I år har badgästernas förening öppnats för 21 flyktingbarn som fått lära sig simma. Vilken god idé.

Jag vet inte hur simsällskapet fungerar idag, men vi längtade till början på juli när simmandet satte igång. Vi tog våra cyklar och rullade genom skogen på plankan över avgrundet, förbi barnkolonien ner till simsällskapets badhytter bakom piren. Det första året fick vi torrsimma och öva på att flyta med gamla korkdynor. Efter tre veckor vågade vi simma på insidan av piren.

Den andra sommaren började jakten på de olika simmärkerna. Järn. brons, silver och guldkandidaten. Då var vi elva. Sommaren därefter kämpade vi med klädsim, undervattenssim, och det allra jobbigaste. Modet att våga klättra upp på färjans tak och hoppa ner i djupet. Färjan stod mitt i hamnen och väntade på att vi skulle klättra upp. Sen skakade benen innan vi motvilligt hoppade i.

Det var en match med rädslan som vi till slut vann. Och så hade vi tagit den första magistern. Jag hann ta silvermagistern innan vägen genom skogen inte kändes spännande och sommaren fylldes med annat. Då hade vi hjälpt till med de yngsta och varit kära på avstånd i simläraren.

Förutom glädjen med att simma i svalt vatten fick jag med mig känslan av att jag kan klara av att vinna över min rädsla. Det var det viktigaste med att cykla varje morgon till Stora Rör.

Här vid älvens strand har inte en kotte hört talas om att man kunde ta simmärken och njuta av att vinna över det som kändes svårt i vattnet utanför piren. Tänk när vi simmade 2 400 meter i vinden som blåste i tio sekundmeter. Eller när vi skulle göra en livräddningsuppgift och dyka ner till botten för att sen bogsera in varandra med tunga våta kläder på oss.

Finns det fler simsällskap som överlevt in i vår tid?

Jag hoppas att de över 100 barn som var med i sommarens simskola kommer att älska vatten och bad lika mycket som jag.

söndag 24 juli 2016

Livet blir som en urvriden trasa

Ska han ta språnget ut i det osäkra farliga, eller ska han stanna upp och tänka efter? Är det en han, eller hon? Massor med frågor dyker upp när vi travar på spången nedanför Artipelag. Frågor om den tid som vi vandrar i.

Då var kontrasten till utställningen inne i konsthallen tydlig och skarp. De ställer ut Andy Warhol och hans konstgjorda kopievärld. Det är först när vi kommer till rummet med hans teckningar från ungdomen som vi kan se hur känslig hans linje var. Han hittar balansen eller obalansen när han skildrar de människor som han ritar av.

Det var en av de utställningar som vi vandrade igenom när vi hade semester i storstan.

Det är fantastiskt att få se alla dessa olika konstnärers världar. Det är dessutom så roligt att få se dem tillsammans med vänner som vi inte har sett på länge.

Men i bakgrunden mullrar verkligheten. Vilken mörk vecka. Vilket vansinne. Alla dessa förstörda liv i Nice, i Turkiet, i München.

All denna rädsla som ger spelrum åt totalitära ledare och lögnare.

Jag orkar inte förstå. Jag har inte kraft nog att begripa vad som sker. Livet blir som en utvriden trasa.

Det är som när vi började förstå vad som pågick i Oslo och på Utöya. Denna obegripliga hänsynslöshet.

Tar de ett språng utför eller gräver de ner sig under vår gräns för hur det är att vara människa?


tisdag 21 juni 2016

Ska "lika värde" få ett innehåll?

Vatten och ännu mer vatten har vi fått vänja oss med sen skolavslutningen. Tänk att det är ofta som vi har helt fantastiskt sommarväder fram till skolavslutningen som i år var den 17:e. Och sen får vi njuta av regniga svala dagar. Och för en gång skull minns jag rätt. Fram till 1990 var juni en bra sommarmånad för dem som vill ha sol och värme men sen har det varit ostadigt de flesta år.

Ett år skiljer ut sig. Den vår när vi gifte oss, 1987. Då var vädret inte kul förrän på vår bröllopsdag i slutet på maj. Allt slog ut på 24 timmar och vi fick uppleva att det blev 30 grader varmt. Men sen var det kallt över midsommar i hela landet. På Öland där vi skulle fira midsommar hade inte syrenerna hunnit slå ut. Hela huset var så fuktigt efter all kyla och allt regn så att alla fönster ångade igen när vi tände brasor i kakelugnarna. Det var som att leva i ett våtvarmtkallt omslag. För första gången och enda gången längtade jag bort från Ispeudde och till stan med torra lakan och ett varmt bad.

Vi kunde ta våra fuktiga väskor och dra till Kalmar för att ta oss med tåget hit upp. Vi som inte på något sätt var hotade hade fria val att göra.

En majoritet av våra riksdagsledamöter ska idag rösta bort den mänskliga rättighet som säger att familjer har rätt att återförenas. Att flyktingar ska kunna leva med sina familjer även om de tappat bort varandra under flykten, eller inte haft råd att fly på samma gång. Nu sätter Sveriges riksdag upp regler som i praktken gör det omöjligt att ta hit den del av familjen som inte redan är här.

Jag har läst flera debattartiklar som tar upp de brott mot FN:s mänskliga rättigheter som dessa regler bryter mot.

Flyktingar som flydde Hitlers rike undrar om det finns någon skillnad mellan då när vi inte tog emot alla judar som sökte asyl och nu när vi vet vad konsekvenserna är. Anne Ramberg talesperson för Advokatsamfundet lyfter FN-stadgans första artikel:


”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Kommer våra folkvalda att komma ihåg det när de röstar i kammaren?

söndag 19 juni 2016

Oj, jag hamnade mellan två världar

Nästan sol. Så börjar varenda dag och sen tar regnet över. Bra för arbetsmoralen, mindre bra för dem som ska ha ledigt och ser fram emot lata dagar vid havet. Inte kul för dem som ordnat årets pridefestival i Luleå, trodde jag, men det har aldrig nånsin varit så många som gick med i paraden genom hela stan.

Morgonen började med att jag försökte rädda de kryddtagetesplantor som flämtande stod med vatten upp till hakan. Nu behöver de inte simma längre. Sen fick jag gå in och värma mig. Det var inte fler grader ute än att jag var tvungen att ha ylletröja, sockor och vantar. Som tur är har vinden vänt och nu är det skönt de minuter som solen hittar fram bakom molnen.

När jag satte mig ner och väntade på att tevattnet skulle koka så fick jag en bild över Metron i Paris. Den nya kartan som jag inte sett förut. Det lustiga är att när jag satt och tittade på alla de stationer som helt plötsligt flyttat in bland de gamla är det som om ljudet från metron hörs här intill. Gnisslet, tjutet, pipet och doften av gammal källare når in till köket. Minnen från de eviga promenaderna i gångarna mellan de olika linjerna. Var det bättre att satsa på att kliva av vid Plaisance istället för vid Alésia. Eller skulle jag ta RER till Denfert-Rochereau? Ja, det var en hel vetenskap att hitta rätt på den tiden. Vi gick alla med en liten bok, Plan de Paris, i fickan. Med hjälp av den kunde vi finna nästan allt utan att åka fel. Utom ibland när det blev så krångligt att vi drömde mardrömmar om att fastna mellan två linjer. Nånstans vid Jaurés där de allra äldsta tågen skakade fram.

Inga steg, inga spår av Paris finns här vid älvens strand. Här är det fåglar som gör tecken i sanden. Svanar som tjuter och ett malmtåg som dunkar fram vid skogens kant. Bara en linje att välja på.