tisdag 17 januari 2017

Jag blev så nyfiken

I debatten förra veckan om hur det är att leva i Sverige idag efter Katerina Janusch framträdande i tjeckisk teve så har så många känslomässiga argument och så lite fakta diskuterats. Jag fastnade för ett av de uttalanden som finns med i programmet. Tänk om det är så 150 000 personer har flytt Sverige för att de är rädda för dem som flyr hit?

Jag letade reda på statistik från SCB och då får jag veta att 50 000 utvandrar per år från Sverige sedan 2011. Två tredjedelar återvänder till sina hemländer och en tredjedel är svenskar som flyttar från Sverige.

Det är alltså cirka 18 500 svenskar som utvandrar och av dem flyttar fler än 5 000 till Norge. För Norge är det land som flest svenskar väljer att flytta till.

Flest personer utvandrar under 2015. Det är 55 000 personer som utvandrar från Sverige detta år. Orsaken är att Skatteverket har låtit alla som de inte hittat någon adress till räknas som utvandrade, 10 500.

De vanligaste länderna att utvandra till 2015 är:

Norge 5073 (varav 1661 norska medborgare mellan 20-64 år)
Storbritannien 3773 (varav 1441 britter mellan 20-64 år)
Danmark 3763 (varav 1963 danskar mellan 20-64 år)
USA 3451 (varav 1225 svenskar mellan 20-64 år)
Tyskland 2550 (varav 1425 tyskar mellan 20-64 år)
Finland 2487 (varav 1369 finländare mellan 20-64 år)
Spanien 1503( varav 473 svenskar mellan 20-64 år)
Indien 1442
Kina 1265
Polen 1177

Detta år återvände 7 av 10 till sitt hemland av dem som utvandrade från Sverige.

Så utsagan om att 150 000 personer har flyttat från Sverige för att de tycker att det blev för många flyktingar här 2010-2016 stämmer inte.


Var femte som flyttar tar sin spark och åker till våra nordiska grannländer,( Norge, Danmark och Finland.) Sammanlagt flyttade 526 svenskfödda till solen som pensionärer, varav 130 till Spanien.

Visst är det intressant att vi får veta så mycket om denna lilla grupp som flyr vintern när de slutat jobba? Är det för att vi drömmer om mer ljus?

tisdag 10 januari 2017

En anteckningsbok från Galeries Lafayette

Anteckningar från en föreläsning på universitetet 1984. Den sista raden om tortyr har ingen kunnat bevisa.
Här började min avsky för populistiska rörelser. Ja, egentligen något år tidigare när jag var i Paris och såg den bombastiske Jean-Marie Le Pen i teverutan. Först begrep jag ingenting. Men efter ett tag såg jag att det fanns ett stort utrymme i det franska samhället där de övriga politikerna aldrig vistades. Den plats där gaullisterna traditionellt hade mött sina väljare.

Men nu bestod regeringen av teknokrater och välutbildade från les Grands ècoles, de finaste universiteten. Den sista fackföreningsmannen som hade makt var Alain Delors och han blev ju EU-kommissionens ordförande. Presidenten var socialistisk och ledare för Parti socialiste. Ett parti som skapats för att hjälpa Francois Mitterand till makten. Det är inte ett parti med medlemma som samlas på möten för att påverka partiledningen att driva deras frågor. Det var och är ett elitistiskt parti.

Politikerföraktet frodades efter alla Giscard d'Estaings skandaler med mutor och oljeaffärer. Ekonomin stod stilla. Mitterands regering försökte förbättra villkoren för vanliga fransmän genom att öka statens utgifter för familjestöd, arbetslöshetskassor och nya statloga arbetsplatser.

Men det syntes inte ute på gatorna. Antalet uteliggare ökade. Priserna ökade. Främlingsfientligheten växte. Då skapade SOS Rasisme kampanjen " Ne touche pas á mon pote" som blev "Rör inte min kompis" i Sverige.

Relaterad bildHelt plötsligt hade landet två folkrörelser men bara den ena var ett parti.

Jean-Marie Le Pen har sin bakgrund i Främlingslegionen i fallskärmstrupperna under kolonialkrigen i Indokina, under Suezkrisen och under revolten i Algeriet. Han kommer från södra Bretagne men valdes in i Paris 20:e arrondissement (Det mest invandrartäta arrondissementet)i början av 1980-talet. Han samlade dem som kände sig rädda och utlämnade.

Jag är övertygad om att hans anhängare anser att han hade det som krävs för att slåss för dem, småfolket, för dem som anser sig vara riktiga fransmän.

Åren har rullat på och 20 år senare slog han ut socialisternas presidentkandidat Lionel Jospin. 2002 valde fransmännen mellan Jean-Marie Le Pen och Nicolas Sarkozy. Då stod han på toppen sedan dess har allt bara blivit sämre för honom men inte för partiet. Hans dotter Marine tog över ledningen för partiet 2011. Då hade hon hela sitt arbetsliv arbetat för Front national och varit folkvald sedan 1998.

Motsättningarna mellan extrema politiker har inte hjälpt Frankrike. Många människor har tappat sin tillit.

Marine Le Pen har en stor chans att bli en av de två i slutomgången i årets presidentval.

Ingen jag säger ingen trodde att Front National skulle vara ett parti som överlevde, men det blev bara större och nu är det dubbelt så stort som för 14 år sedan.

I början av 1990-talet ficka jag möta ordföranden för Front National i regionen Alpes-Maritimes. Det vill säga på Rivieran. Hon drev ett företag som byggde stora öppna spisar utomhus för matlagning. Hennes rädsla för det som hon upplevde som främmande var oändligt stor. I varje detalj i vardagen var hon övertygad om att varje nationalitet skulle hålla sig till det "egna" det som inte kom någon annanstans från.

Jag kan inte glömma hennes entusiasm när hon försökte övertyga mig om att svensk mat inte kan lagas med örter från Provence. Att vi inte skulle kunna dricks vin från Cötes du Rhöne. Nej, hon försökte få mig att förstå att det bara är svenskt vin och svenska kryddor som duger åt svenskar.

Denna matapartheid skulle man kunna fnissa åt om den inte är ett symptom på en nationalism som bryter sönder alla samhällen. En känsla av mindervärdighet som göder fientlighet.

Nej. övriga partier i Frankrike har inte lagt två strån i kors för att minska ojämlikheten och grunden för att rädslan växer.

När jag hittade den gamla anteckningsboken från Galleries Lafayette tänkte jag på en sak som mina franska vänner sa en dag i tvättstugan i Filmstaden. 

Eva, jag kan inte begripa varför ni inte bara tar och säljer maskinerna här. Ingen kommer ju att veta vem som gjorde det.

Jag blev så förvånad, svarade att - men vi har ju alla nytta av maskinerna. Inget skulle ju bli bättre om de försvann.

I anteckningsboken finns inte bara föreläsningar och tankar. Där står också alla telefonnummer i Paris och adresserna. Inte en enda av dem som var här, bor kvar.  Ingen lever längre på Boul St Germain, rue Ledion, Boul Jordan eller vid Porte de Orléans. Inte någon som kan eller vill bo i 14:e arrondissement. Nu finns de vid Medelhavets kust, i Quebec, USA och i London. M som så gärna ville leva sitt liv vid Jardin du Luxembourg sa till mig i höstas att hon är glad att hon tidigt drog ner till Medelhavet.

- Jag har inte tjänat en massa pengar, men vi har kunnat leva ett lugnt liv med god mat och sluppit jaga lyckan genom att räkna antalet premiärer, fester och  tjusiga kläder vi har kunnat unna oss. Men det är inte läge för att börja diskutera politik med grannarna i Cagnes sur mer. Nej,det är inte läge att tänka på politik överhuvudtaget. Jag har inte röstat sen Le Pen stod mot Sarkozy.

1970-talets engagerade unga var finns vi?

tisdag 27 december 2016

Decemberbilder

Kalix i vintersol

Gammelstad i fullmånenssken

Uppsala i kvällsljus

Luleå domkyrka klockan 16 i december
Försökte städa bland alla decemberbilder. Hittade då ett tema. Alla vackra kyrkor som jag har sett. Det börjar med Kalix fina kyrka vid älven och sen hamnade vi i Kyrkbyn. I Uppsala var det ganska mörkt när jag promenerade från Domkyrkan klockan 16. En vecka senare var vi och lyssnade på en fantastisk konsert i Luleå och kyrkan såg lika fantastisk ut.

Ska fortsätta med resten av bilderna.

söndag 18 december 2016

Det är ljusare på natten än på da'n

Här är en bild från igår när adventsljusen lyser upp bland äppelträden

Här är klockan nio på morgonen dvs tolv timmar senare


Läser Aftonbladet på morgonen om den stora halkan i USA. Den beror på att temperaturen har sjunkit ner till 40 kalla grader enligt skribenten. Då undrar jag om skribeten nånsin försökt glida på en is en dag när kylan har gått under minus tio? För det är i princip omöjligt. Friktionen och däcken som blir stela nästan fyrkantiga vid minus 35 ger ingen halka på vägarna. Det kan ju vara så att ingen har berättat om att i USA  är 40 minusgrader Fahrenheit ungefär minus åtta?

Sen sätter jag på P1 och lyssnar till Godmorgon världen. Den första replik jag hör är:

I nordligaste Sverige är det ljusare på natten än på dagen om månen lyser.

Vem är det som lurar i journalisterna allt? Jo, det är ljust när fullmånen lyser på snön, men inte lika ljust som när solen stiger upp. Även om solen inte syns över horisonten ger den betydligt mer ljus än månen, eller har jag vänt på dygnet?




fredag 9 december 2016

Ska konsten finnas mitt i byn?

Jag sitter i domkyrkan och lyssnar till Musikhögskolans kammarkör. Deras röster lyfter oss , får oss att förstå lite lite grann de religiösa känslor, som människor i alla tider känt inför Gud. Vår domkyrka byggdes i slutet av 1800-talet när den gamla lilla träkyrkan brunnit ned. Interiören är från 1930-talet och från 1980-talet. Ett kyrkorum som trots sin korta historia är vårt stifts katedral.

I Kyrkbyn bara 10 kilometer bort finns stiftets stora medeltida kyrka. Där är krucifixet många hundra år gammalt, altarskåpet importerat från de finaste hantverkarna i Flandern och stenväggarna prydda med stiftets historia. Trots detta är den inte vår domkyrka. Domkyrkan finns i centrum och inte i periferin. Underligt kan tyckas. Ja, att den finaste kyrkan inte är huvudkyrka.

Det här sitter jag och tänker på när jag får ett mail. Det är en person som försöker sammanfatta den senaste månadens debatt om hur landstinget sprider ut skattepengarna till kultur över länet. I vårt län finns inget länskonstmuseum. Det finns ett länsmuseum från 1930-talet utan basutställning, utan utställning av museets konstsamling. Det finns ett fantastiskt fjäll och samemuseum, Ajtte, i Jokkmokk. I Arjeplog finns Silvermuseet, I Gällivare och Piteå finns kommunala museer, i Boden finns Havremagasinet med nutida konstutställningar och Garnisionsmuséet. Dessutom vill en privatperson bygga en konsthall i Risudden med bidrag från skattebetalarna.

Då tar landstinget ett beslut om att länets konstmuseum ska vara placerat i Kiruna nya stadshus.

Det finns en fantastisk konstsamling i Kiruna kommun. Den är ett arv från Hjalmar Lundbom och har under åren växt och blivit en av Sveriges intressantaste. Men under alla år har kommunen låtit samlingen vara en utsmyckning av stadshuset, i bästa fall, eller så har verken förvarats. Kiruna har inte som andra kommuner med stora konstskatter satsat på att skapa en offentlig utställning för medborgarna.

Den enda gång som verken har visats en längre period  var när de visades på museum i Stockholm i början av 1990-talet. Man har dessutom visat en del verk i stadshuset i några veckor det senaste året.

Kommunen har inte visat något intresse av att skapa det museum som konstskatten är värd. Inte som den lilla Värmlandskommunen Arvika som driver Racksstamuséet, eller Skellefteå som har sitt Anna Nordlander museum. Länskonstmuseerna finns ju i Karlstad och Umeå. Ja, landstingen i dessa län vill nå ut till så många som möjligt när de har valt att bygga utställningslokaler och samlingar.

Men här i Norrbotten väljer politikerna inte att satsa skattepengarna där de kan nå flest besökare utan det är andra kriterier som gäller. Vilka?

Ska alla elever som bor i länet kunna få se konst på ett länsmuseum? Ska kunskapen om konsten i Norrbotten växa?

Naturligtvis ska Kiruna göra som Arvika och Skellefteå och ställa ut sin konstsamling i ett konstmuseum. Men ska Norrbotten inte ha ett tillgängligt länskonstmuseum dit alla i länet kan komma?

Ja, varför finns domkyrkan i Luleå och inte i Jukkasjärvi, Gammelstad eller Öjebyn?

Fotnot: I Norrbotten bor cirka 200 000 personer närmare Luleå, och ungefär 50 000 personer närmare Kiruna

Det är långa avstånd i länet och det finns tyvärr en mycket rudimentär kollektivtrafik för dem som ska ta sig till andra platser än till Luleå. För många innebär ett besök i Kiruna en övernattning. Vilka skolor kan betala för den?

Ja, vad stod det i mailet jag fick? Jo, att de som tror på värdet att så många som möjligt kan se konst i Norrbotten vill hindra människor från att se konst. Du läste rätt.

Ohederlig! Det är vad jag kallar den argumentationen.


söndag 13 november 2016

Varför vi äntligen hade en teve hemma 1966.

Varje dag påminns vi om att tevesändningarna har funnits i 60 år, ett år längre än jag har levt, men tio år längre än jag har haft en teve hemma. Varför då? Jo, så var det att ha en extremt kulturkonservativ far. Det mesta från vårt århundrade var vulgärt eller bara tråkigt, oanvändbart. Och allra värst  var traditioner  skapade av kommersiella krafter. Vi fick inte ens rita ett farsdagskort, än mindre, köpa något gott till eftermiddagsteet.

Alla hade en teve. Mormor och morfar, mina mostrar och morbröder, alla grannar och alla mina klasskamrater. Men hemma hos oss fanns varken grammofon eller teve. Och det gick aldrig att få lyssna på radion om han var hemma.

Vi såg på teve hemma hos familjen Bengtsson i porten bredvid. Varje måndag kläddes vi i varma pyjamasar och morgonrockar inför promenaden genom källaren. Den där doften av kalkade väggar och lite fukt får mig alltid att minnas; glädjen över att få se programmen alla pratade om, lyckan över att få sitta i soffan och äta hempoppade popcorn tillsammans med Anita och tant Haldis.

Men. 1966 hände någonting. Min teveallergiske far for in till stan och senare samma kväll kom en leverans med en eklåda med skärm. Vår första teve.

När jag försöker minnas varför teven kom in i vårt hem tar det en stund innan jag fattar. Minns ni vad som var på programmet? En sak vet alla som följt det engelska fotbollslandslaget. Det var det året som dom tog guld i VM. Och det vore helt möjligt för en person som min far att satsa på en teve för att se brittisk fotboll. Med betoning på brittisk. Storbritannien. Där han upplevde sin första resa utomlands, där han och min mamma gifte sig, där livet i vått ylle och handsydda skor var hans bild av paradiset. Men nej inte det.

Ni som levde då kommer ni ihåg vad som drabbade hela Sverige detta år. Hur alla satt framför teven och såg - Hemsöborna.

Det var August Strindberg och Bengt Lagerkvist som fick honom att satsa på en teve från Luxor. Vilken tur för oss att min far var jurist åt träfacken. Det var förhandlingar i domstolar där våra sågar, skogar och pappersbruk fanns. Inte i Solna. Så när teven kommit in så såg vi allt som vi kunde se. Fick vi inte se, så kröp vi ihop bakom soffan för att inte missa Helgonet eller Ironside. Men på lördagsmorgnarna kom han hem med tåget från Ammanäs, Sundsvall eller Piteå. Då var det han som hade makten över skärmen.

torsdag 20 oktober 2016

Kommer du ihåg?

I arla morgonstund var det något med ljuset. Ja, med atmosfären som gjorde att minnen från barndomen dök upp. Jag bläddrade i tidningen och såg hur KD:s gruppledare Anette Asplund i Luleå rasar mot att eleverna ska kunna välja yoga och meditation som elevens val på Tunaskolan. Dessutom så läste jag om Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg" och då strömmade minnen fram som en matinéfilm på 60-talet.

Anette Asplunds rädsla inför yoga och meditation känner jag så väl igen från min första lärare Rut Levin. Hon var övertygad om att det mesta var farligt. Känslor av skuld och skam gav hon oss varje dag. En dag kom en Volkswagenbuss med två män  till skolan och dukade upp bord med muggar fyllda med saft. De ville att alla eleverna på lågstadiet skulle uttala sig om smaken. Gud nåde de i min klass som hade varit med i safttesten. De fick veta hut och ta med sig ett brev hem där fröken i skrämmande ordalag påstod att barnen varit utsatta för ett förgiftningsförsök.

Rädslan för allt nytt nådde nya höjder när Svenne Hedlund i Hep Stars flyttade i på Ankdamsgatan med sin nya familj. Längst ner i höghuset där de bodde fanns en damfrisering där våra mammor fick sitt hår rullat på spolar och torkat i stora huvar. Där satt barnen i kvarteret och lyssnade till de vuxna som hittade på vad som helst om Lotta och hennes tre barn. En gång hade en av mammorna minsann hittat bajs i hissen som inte kom från en hund. En annan gång var det en mamma som sett att Lotta dansade naken på balkongen. En tredje gång var det en frisörska som påstod att barnen pratade baklänges!!! De kunde ju vara obildbara.

Var de kom från? Jo, östkusten i USA.

Kommer ni ihåg småbarnskvarten på radio kvart över åtta? Eller barnpromenaden? Ja, det var en form av barnomsorg som fanns här och var. En dam, i vårt fall "tant Bäggberg", som kom klockan halv nio varje vardag med sin barnvagn. Den fylldes av barn från vår gård och så fick de som kunde gå ta tag i ett hopprep för promenera till närmaste lekpark. Där var vi till halv tolv. Då kom alla mammorna för att hämta oss.

Vi fick lunch.

När vi växt till oss lite grann var det barntimmen med småslöjd på Erik Sandbergsgatan. En ganska lång promenad för oss som gick i ettan.

På vägen dit gick vi in i mataffären och hälsade på fru Sonelius i kassan. Vi kunde ha en tioöring eller en tjugofemöring i fickan. Halvvägs fanns en kiosk där vi köpte turkosa salta fiskar och ettöres piastrar. Var vi på väg till barnbaletten i Solna centrum så samlade vi ihop våra småpengar, om vi hade några, för att i bästa fall ha råd med en halv pommes frites. Men oftast delade vi på ett grillat korvbröd med senap i på väg hem från Korvingvar.

Orange var våra bibliotekskort som gav oss rätt att låna fem böcker per vecka. Det nya stora biblioteket hade en grop med kuddar. Där satt vi och läste Tintin, Barna Hedenhös och andra bilderböcker. De var så otympliga att vi inte orkade släpa hem dem. I bokhyllorna fanns det kapitelböcker. Långa serier med berättelser om den lilla sotarpojken, pojkarna på Singelton och Kullagulla. De var sorgliga historier om hur det var förr. Uppbyggliga skulle en del säga.

Roligare var det att läsa Mysteriböckerna, Vi fem eller alla Kitty och MaryLou-historierna. De var riktiga hittepåböcker där det mesta var på låtsas, otriligt, och inte alls skrämmande för inget kunde vara mer främmande än livet i södra England eller Mellanvästern. Men när jag för första gången läste en ungdomsbok blev jag helt uppslukad. Det var Kerstin Thorvall, Max Lundgren, Gunnel Beckman m fl som berättade om hur det var att växa upp i vår tid.

Lite äldre var historierna av Claque, Anna-Stina Wärnlöf, . De hade teckningar och vidundeligt fina omslag av Helga Henschen.
Kommer ni ihåg?