lördag 24 september 2016

Faran är på riktigt

Aspen rodnar och brinner nere vid stranden. Jag njuter av ännu en suddig, mjuk och långsam dag igen. Te i koppen med honung. Tjocksockor och en dag i dunjacka. Det går att sitta i hörnet med en filt, halsduk och en bok. Några få solstrålar lyckas borra sig ner och värma upp.Lugn och ro på långt avstånd från klumpiga redaktörer på debattprogrammen, folkvandringen till Göteborgsmässan och Skördefesten på Öland.

Istället ska jag om energin håller i sig gå på lokal litteraturest på Lillan med musik av Vikta fåglar. Deras namn dök upp i mitt huvud för en vecka sen när S och jag var på Fotografiska. Denna bild får mig att förstå obalansen mellan de som flyr och alla andra:


Här finns inget både och. Här finns bara faran.

Faran att det omänskliga tar över allt vi kämpat för. Idag läser jag att Raul Wallenbergs monument i Stockholm är omgärdat av polisens plastband för att det ska vara en rasistisk demonstration. I Svt framträder nazister och får tala mot mänskliga rattigheter och på radion säger programledaren Olle Palmlöf att han inte begriper varför det var fel att använda Klu klux klan som en jämförelse till diskussionsgruppen Svartkaffe. Ja, hur kunde frågan om ett kafferep hamna i Sveriges televisions debattprogram? Är det för att de prenumererar på twittrare som tappat all verklighetsförankring? De som låter som Trump men som bara flyter runt i den allmänna tyckandemöddingen?

Det krävs avstånd till dessa dårar som tror att man kan vräka ur sig vad som heelst. Det krävs en sorts rening. Jag kommer på att jag kan plocka både äpplen och rönnbär. De är både bittra och sura. Får hela mig att rysa av obehag. Det gäller att fixa till något av dem ändå. Vilket går.

Nu har jag världens mest uppfriskande dricka i frysen med både syra och sötma.

Rönnbären fick frostnypas i frysen och äpplena skäras i bitar. Sen var det bara att koka allt med vatten till det var mosigt. Låta saften rinna av och blanda den med saften från en citron och hälften så mycket socker som saft. Den blir en rosa tröst när de kalla vindarna viner oavsett om det är ute i älvdalen eller inne i maktens korridorer.

tisdag 20 september 2016

Andrum eller landart på Grundet

 Det gäller att njuta
 och andas när det är paus.
 Ute på Grundet möter jag landart som konsteleverna har gjort tillsammans med Birgitta Linhart.
Och sen går jag långsamt hem.

söndag 4 september 2016

Hipp hurra

För 29 år sedan for jag från sanden på stranden till BB och fick möta vår fina förstfödda flicka. Idag firar vi med blommor, tårta och nybakade bullar.Vilken underbar och solig födelsedag precis som då.

fredag 26 augusti 2016

Avståndet bara ökar

Ibland känns det som om vi är mer än 60 minuter bort från stan där jag föddes och växte upp. Jag undrar om det är kilometer eller år som gör att jag väldigt ofta inte känner igen mig när jag kliver av vid Stockholms central. Är avståndet så stort mellan Saltsjön och älvens strand?

Det finns påtagliga band mellan de två platserna. Det är samma vatten som slår mot stränderna, samma järnvägslinje som som ligger nedanför perrongerna och samma elledningar som leder ström. Men alldeles för ofta verkar det vara avbrott på linjen.

Till exempel idag när jag läser att vd:n för Vattenfall Vattenkraft har stängt ett aggregat i Harsprånget för att spara pengar. Ja, när företaget i övrigt påstår att det råder brist på el i landet. En kilowattimme vattenkraft kostar några ören att producera, all annan kraft kostar kronor. Men vd:n tycker att han ska försöka hitta andra vattenkraftverk som han kan stänga.

Eller när jag varje dag får annonser med erbjudanden om att köpa extra billiga biljetter på tåg. Jag provar glatt att försöka boka en resa mellan Luleå och Uppsala. Men inte gäller några extra billiga biljetter för dessa resor. Dessutom är det omöjligt att resa från Luleå till Uppsala över dagen utan att antingen resa med buss i mer än fyra timmar eller att vänta i timmar på nästa tåganslutning. Tåget från Luleå anländer till Umeå när tåget mot Uppsala redan avgått. Varför? Jo, en orsak är att järnvägslinjen  mellan Boden och Vännäs inte håller för mer än 70 km/h istället för de 130 km/h som den är byggd för. Ja, och nattågen har inga rabatter. Det kostar 3400 kronor att åka tur och retur. Då får vi visserligen njuta av en resa som tar mer än 14 timmar.

Nere vid stranden i sanden sitter jag och tittar på planen som startar och landar. Ibland får jag hålla för öronen när JAS-planen stiger upp i skyn. Ibland ser det ut som om SAS-planen ska avverka tallskogen. Vattnet kluckar. Samma vatten som slår mot kajerna i centrala Stockholm.

Varför känner vi oss inte som om vi hör ihop?

Kan det bero på att spåren av de miljarder som vattenkraften, gruvorna och skogen genererar inte kan hittas här utan bara där?

Vackra hus längs med farleden ut i skärgården, Thielska galleriet, Hallwylska palatset, Vattenfalls enorma huvudkontor, jag behöver inte räkna upp fler monument över hur stor förmögenheten är som skapats här.

Inte var det så vi ville ha det. Ett vi och ett dom. Igår såg jag en berättelse om hur det blir när ingen säger STOPP. När ingen tänker efter före.( Här kan du hitta filmen om Ådalen.) Ska vi bara se på?








måndag 8 augusti 2016

Skydd mot bitande vintermorgnar

Badnymf har jag varit i flera veckor nu. Så fort som jag har varit nog pigg har jag kört ut till havet. Vi har en sån tur har upp längst i norr att våra stränder är långgrnda och har sandbotten. I flera veckor har vinden kommit från sydöst och det varma ytvattnet har samlats i vikarna vid älvens utlopp. Jag har kunnat simma utan att bli frusen. Det har varit som att ta nostalgiska dopp vid barndomens stränder. Sand i hårbotten, mellan tårna och en blöt baddräkt som hänger på tork.

Det är de här doppen i det ljumma vattnet som får mig att klara av de gråaste dagarna när inga varma kläder hjälper mot kylan, det gör minnen av att flyta fram i ett klart varmt havsvatten.

Jag stavade rätt; hierarkier, precis så.

Här sitter jag och försöker förstå. Ja, tvärsöver så sitter en massa information på finska som jag försöker dechiffrera. Visst är det konstigt att vi som är grannar har så olika språk? Bakom ryggen finns Torneås bokhandel och där finns massor av intressanta böcker som vi inte kan läsa. Det är ju inte direkt praktiskt att vi dessutom i långa tider har skapat en språkhierarki. Nu kanske skillnaderna mellan språken inte är lika stora men hur var det förr? Inte bättre. Nej helt förtvivlat dåligt.

Fina språk var latin (sic!),  forngrekiska, engelska, franska, tyska, italienska, spanska, isländska, norska, danska, ryska, finska, ungerska, estniska osv

Varför var det så otroligt viktigt att ordna allt i hierarkier? Moster och jag pratade om det igår. Hon berättade om alla fastrarna som nogrannt lärde ut att vissa människor var mindre värda än andra. De hade massor med olika skäl till att just de och deras familj var mycket bättre än andra.

Men om vi idag skulle berätta om dem så skulle vi säga att de kom från ett lantbruk i Västerhaninge, flyttade in till Södermalmsgatan där deras pappa hade den tidens åkeri. Ett stall vid Skanstull där hästar och vagnar förvarades mellan de olika uppdragen. I deras ögon var historien en helt annan. Och vissa av barnen i nästa generation fortsatte att leva, uppe bland molnen sa min mormor, i en låtsasvärld sa andra.

Ja, varför fanns det oskrivna regler om hur andra skulle leva? Ofta fick vi höra att andra trodde att de var något! Ja, de kunde ha ett par fina skor, eller en hatt som var ny. Det var lite som när tant Hildegard köpte wienerbröd i Linsänkan och inte nändes äta dem förrän dagen efter. Det var för fina skor, en för modern hatt eller ett för gott wiennerbröd. Och man ville ju inte att de andra skulle tro att man trodde att man var bra. Ja, bra var ju bara fastrarna och deras släkt som kunde vara nog fina.

Missades en examen hade den klarats av ändå. Var lägenheten mörk och fuktig så var adressen fin ändå. Fanns inga pengar så var det bättre än att ha några. Helt plötsligt var kontanter vulgära och gammalt bröd en delikatess.

De levde som om de hade en spegel där allt förvandlades till det bästa oavsett vad som hände. Det var ju jättebra om det hjälpte dem att överleva kriser och fattigdom, men det var inte lika bra för dem som hade ett behov av att veta hur det egentligen stod till.

Hur är det nu? Har vi samma behov av att tala om vad som är finast?

onsdag 3 augusti 2016

De knöt inte näven i fickan

Det mullrar och bullrar. Ska vi få se ett riktigt åskväder snart?

Igår fick vi vänta hela da'n. Men åskvädret hann aldrig med att vara på samma plats som vi. Temperaturen sjönk med tio grader. Blött var det på vägen och sanden var vackert dekorerad av regndropparna men vi missade allt. Och det verkar vara likadant idag. Mörkret lägrar sig över ängen och molnen växer men strax därpå så tar solen över igen.

Tungt. Ja, nästan lite svårt att andas.

Men det beror nog mer på hur jag har mått än hur det är egentligen.

Annat var det för 99 år sedan när arbetarna på Seskarö och deras familjer svalt. De valde att inte knyta näven i fickan utan gjorde uppror mot överheten. De tvångsköpte bröd utan ransoneringskort för att den mat som de fick köpa hade ruttnat på vägen upp till Haparanda skärgård.

1917 var ett år då många svalt på grund av det första världskrget. Dels räckte inte ransoneringarna till dels tog gulaschbaroner mat som de sålde dyrt på svarta marknaden. Hungerkravaller bröt ut i Stockholm i juni 1917. Gemensamt för upproren var att militär tillkallades. På Seskarö sattes 475 man in och de sköt med hundratals skarpa skott mot de obeväpnade seskaröborna. Ingen militär dömdes för att de sköt men 8 seksaröbor dömdes till fängelse.

Då mullrade makten högre än människorna som de styrde över. Två år senare röstade den svenska riksdagen för allmän rösträtt. 1921 fick alla över 23 år rösta till den andra kammaren.

På minnesstenen står det: Brottet var hunger. En strof från den dikt som pryder gravstenen över de 5 arbetare som sköts av militärer 1931 i Ådalen. Författaren Erik Blomberg skrev:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig









måndag 1 augusti 2016

Älskade simsällskap

Det finns en orsak till att jag kör omkring med en baddräkt och en badkappa i bilen hela sommaren. Stora Rörssimsällskap. Simskolan och alla somrar därefter när vi fick utmana våra rädslor vid piren i hamnen granne med färjorna.

I år har badgästernas förening öppnats för 21 flyktingbarn som fått lära sig simma. Vilken god idé.

Jag vet inte hur simsällskapet fungerar idag, men vi längtade till början på juli när simmandet satte igång. Vi tog våra cyklar och rullade genom skogen på plankan över avgrundet, förbi barnkolonien ner till simsällskapets badhytter bakom piren. Det första året fick vi torrsimma och öva på att flyta med gamla korkdynor. Efter tre veckor vågade vi simma på insidan av piren.

Den andra sommaren började jakten på de olika simmärkerna. Järn. brons, silver och guldkandidaten. Då var vi elva. Sommaren därefter kämpade vi med klädsim, undervattenssim, och det allra jobbigaste. Modet att våga klättra upp på färjans tak och hoppa ner i djupet. Färjan stod mitt i hamnen och väntade på att vi skulle klättra upp. Sen skakade benen innan vi motvilligt hoppade i.

Det var en match med rädslan som vi till slut vann. Och så hade vi tagit den första magistern. Jag hann ta silvermagistern innan vägen genom skogen inte kändes spännande och sommaren fylldes med annat. Då hade vi hjälpt till med de yngsta och varit kära på avstånd i simläraren.

Förutom glädjen med att simma i svalt vatten fick jag med mig känslan av att jag kan klara av att vinna över min rädsla. Det var det viktigaste med att cykla varje morgon till Stora Rör.

Här vid älvens strand har inte en kotte hört talas om att man kunde ta simmärken och njuta av att vinna över det som kändes svårt i vattnet utanför piren. Tänk när vi simmade 2 400 meter i vinden som blåste i tio sekundmeter. Eller när vi skulle göra en livräddningsuppgift och dyka ner till botten för att sen bogsera in varandra med tunga våta kläder på oss.

Finns det fler simsällskap som överlevt in i vår tid?

Jag hoppas att de över 100 barn som var med i sommarens simskola kommer att älska vatten och bad lika mycket som jag.