lördag 31 oktober 2009

Tomhet


Här bakom AB hade vi vår härliga ateljé.
Tre trappor upp.
Nio olika temperament samsades
i köket, (disk, såpa till penslarna och gammalt porslin slogs om ytan).
Då hade vår kreativitet varsitt rum,
nu är den inte lika lätt att fånga.
Huset är döpt efter Fritz, som kom,
vandrande till Luleå och, öppnade butik.
Huset mot Storgatan är hans palats.
Två stora butiker med ur och guld.
Vår ateljé byggdes när var familj hade piga.
På FEM kvadratmeter fick hon leva.
Nu är huset snart tömt.
och vi får galleria nummer sex.
Ett högt hotell och en tomhet
där vår vackraste reklamskylt glittrar.

fredag 30 oktober 2009

I mellanrummet

Jag befinner mig i mellanrummet.
Här har jag tänkt stanna en stund.
Vandra.
Vila och tänka långsamt.
En paus.
Hitta en idé, eller två. Plocka fram gamla.
Hoppas på ett möte med det oväntade.
Vända upp och ner på det invanda.
Vänta på att kreativiteten bjuder upp.
Då tänker jag lära mig alla stegen.

torsdag 29 oktober 2009

Fjolla

Fjolla - betyder vimsig kvinna eller feminin man, enligt den svenska nomenklaturen, säger upprörd äldre man.
Jag blev inte upprörd bara full i skratt.

Kyligare tider

Minus tio. Ser ni hur det känns. Stickande, ilande och otroligt vackert. .
Det är nu som skillnaderna i klimat märks mest. I Hammenhög gräver min vän i sina land och plockar de sista tomaterna i växthuset. I vår by är vi lyckliga över att vinterdäcken sitter på, att vi har hittat igen motorvärmarsladden i uthuset och att kommunen har sandat i Notviksrondellen när vi kör in till stan på morgonen.
Idag tänker jag mycket på centrum och perferi.
Dagens tidning berättar om en by söder om Gällivare där byborna får allas telefonsamtal. Precis så där som det är i gamla pilsnerfilmer. Ringer det till Johansson, så ringer det hos alla andra i Mettä Dokkas. Byborna felanmälde till Telia i maj. Idag svarar Telias talesman att:"Det är inte vi som äger ledningarna.". Han hänvisar till att ledningarna håller på att repareras av ägarna. Men det är inte byborna i Mettä Dokkas som hyr ledningar av bolaget, det är det Telia som gör, och som har ansvar inför sina abonnenter i byn. Byborna de får inte veta när de kan sätta in sina jack igen. Idag ringer det så ofta på nätterna att de har dragit ur dem.
Låt oss säga att samma sak skulle hända ännu närmare centrum. Att byborna var bosatta i Jakobsberg, (det är ungefär lika långt bort från stan), hade någon accepterat att bredbandet och telefonen inte fungerade som det ska i ett halvår?

onsdag 28 oktober 2009

En minut

En minut av det sista ljuset. En minut innan det blir natt. En grad kallt och så otroligt vackert.

Minnen från Sovjettiden


Jag läste ryska på gymnasiet. Vår lärare, Nina Billing, var yngsta dottern till en professor från tsarens Ryssland. Hon kom som sjuåring till Stockholm, hennes far undervisade och skrev läroböcker i Sverige.
En vecka in på första terminen fick alla elever som läste ryska i Sverige ett erbjudande om att få resa till Moskva och Leningrad på påsklovet. Resan kostade nästan ingenting och innehöll flyg, hotell och alla måltider.
Vi reste iväg påsken 1974. I bägge städerna, Leningrad och Moskva, var vi bevakade. En gång lyckades vi dra iväg till ett studenthem utan vår uppvaktning. Det berodde på att vi åkte fel och trasslade runt. Äntligen var vi ensamma när vi kom fram.
Vi lärde oss att människorna där vi var hade det hårt, svårt och att de ville något annat. (Bilden visar på hur förljuget livet i Sovjet presenterades.)
Parentes:Sen när hela systemet rasade tänkte jag ofta på att det var dessa människor som levde i sovjetsystemet som betalat för mycket av vår välfärd. Rädslan för att löntagarna i Norden skulle ta till revolutionära metoder med stöd från öst hade ju lett till att vi hade det bättre än många andra. Och jag var säker på att arbetsgivarna och kapitalägarna skulle ta chansen att ta över mycket av det som vi hade i den gemensamma sektorn...
Nu förstår jag att resan var ett sätt att ge oss band till Sovjet.
Eva, på en av mina vänbloggar berättar om möten och fester med ambassadtjänstemän. En ansträngning från ryssarnas sida som bara uppfattades som plump och tråkig.
Och så läser jag om Jan Guillou som antar erbjudandet och skriver på uppdrag av en kontakt på ambassaden två olika artiklar som han får betalt för. Middagar och luncher i minst fyra år. Och han tycker inte att han har passerat gränsen.
Tänk på alla människor i detta enorma land som först levde i en diktatur där de överlevde, men inte mycket mer. Sen kom murens fall och då kom bland annat östeuropaekonomen Anders Åslund från Sverige och sa: "Riv alla strukturer, förstör hela ekonomin, då kommer ni att få det lika bra som väst." Nu fick de en begränsad frihet, men knappt någon möjlighet att överleva.
Det ryska folket får betala igen och igen.

Men vi här hemma har ännu lyckats behålla vår stora medelklass. Även om de borgliga partierna gör sitt bästa för att sälja ut både bostäder och innehållet i vår gemensamma sektor. Lite á la Anders Åslund. Priset för välskötta vårdcentraler, skolor och förskolor baseras på vad de begagnade möblerna är värda. Ingen ska tro att det finns något värde att sätta på vad de anställda gör, så länge som de är anställda av kommunerna. Eller?
Nu hoppas jag att Carin Jämtin vågar strida, på socilademokraternas kongress som börjar idag, för att alla skattepengar används till verksamheten och inte till vinstutdelning.
(Detta var dagens evangelium den första dagen på socialdemokraternas kongress.)

tisdag 27 oktober 2009

En helig gral

Det kommer över mig ibland. Lusten att predika. Dagens evangelium handlar om föräldraskap. Lyssnar lite slappt på radion och hamnar i en diskussion för länge sen. Cecilia och Ola, mina vänner,Emils föräldrar och jag.
En eftermiddag på vintern när pojken var nio månader satt vi i solen och drack termoskaffe på gården i stan. Cecilia hade ingen ro. Hon lämnade oss vid sandlådan och gick in för att städa. In genom porten kommer Ola rusande. Han stryker snabbt över Emils kind. Tar emot en väska och rusar in i taxin igen.
Cecilia gör en grimas. "Det är tre veckor sen Ola var hemma när Emil var vaken." Hon berättar att det går otroligt bra på jobbet för Ola. Han är borta hemmifrån minst tolv timmar per dag. Idag for han på ett möte i London. Imorgon är det New York.
Något år senare samlas vi igen.
Ola kommer för att säga hej. Emil vill inte att hans pappa ska ta i honom. Cecilia säger överslätande att barnet är trött. Ola han säger stolt att han träffar sin son minst en gång per vecka. Då gör de killsaker. "Det är inte en massa tid vi behöver för att vara bra föräldrar, det är kvalitet", säger den stolte fadern.
Då dyker en illspecko räv upp bakom mitt öra. Jag frågar lugnt: "Vad gör du alla timmar som du är på jobbet? Kräver inte dina arbetsuppgifter kvalitet?"
Jag ler stort. Ola skrattar till. Han kan inte direkt säga att alla timmar på kontoret är effektiva. Om han tänker efter är väl sex av tolv arbetstimmar riktigt bra. Men arbetet kräver att han är på plats.
Jag vänder mig till Cecilia som inte kan arbeta mer än halvtid.
Hur många timmar effektiv arbetstid har hon?"Fyra på jobbet och tolv hemma", svarar hon trött.
Ola, han är en god förälder, enligt alla runt omkring. Cecilia gör bara vad som förväntas av henne. Hela släkten förundras över att Ola alltid gör en sak per vecka med sitt barn. Cecilia får både ta ansvar för Emil och allt annat. Det är en helig gral att en framgångsrik man alltid är en bra förälder- men gäller detsamma en kvinna?

Regntung


Bara prata om väder, det gör vi
när ljuset är grått.

Bara prata
gör vi när
vi mår
gott.

Hundra regndroppar, flera skäl för att vara glad.

Regnorden ger vi till varandra.

Mjukt regn,
regnet står som spön i backen,
duggregn,
regnstorm,
regnkappa, stövlar
och paraply,
(nu vill jag fly).

Vi talar om livet
om orden som
har betydelse.

Födelse, glädje, omtänksamhet, vänskap och kärlek.

Däremellan sitter vi och väntar
lyssnar på bilarna
som kör förbi.

Tittar i tidtabellen,
två minuter kvar.
Buss nummer tio
är sen idag.

(En hållplats
en väntan
ett möte.)

måndag 26 oktober 2009

Hjälp finns

När svårigheterna tornar upp sig, borde jag ordna, ordna i mina proppfulla hyllor.De är fyllda med kunskap, poesi och berättelser från världens alla hörn.
Men jag njuter.
Av vackra böcker om konst och länder långt borta. Jag läser gamla deckare och myser med Maria Lang. Jag stoppar i mig Marabous söta choklad och avslutar det hela med svarta lakritsbåtar.
Drömmer mig bort.
Till
den svartvita tiden
ordning och reda
men
sen minns jag
hur det var
och då prisar jag
oordning
digitalrevolution
och möjligheten att
försiktigt ta en
bit Valronachoklad.

Ingen ordning


Ingen ordning. Höströra. Jag vet inte vad jag ska ursäkta mig med. Idéerna om vad som ska berättas dansar i huvudet och tappar liksom takten. Jag kan inte höra om det är en långsam vals eller en rivig tango. Det finns ingen doft, ingen känsla som ger mig en ledtråd om hur det var. Orden finns. Men de är bara bokstäver. De blir ingenting. Himlen må brinna. Molnen gråta. Ingenting, inget alls ger mig en ledtråd om var jag fanns.
Nere vid älvens strand härskar tystnaden.

Ölandspumpa

Pumpor
i höstmörker
det är en sak som
vi inte kan låta bli.
De kommer till
älvens strand med
stora långtradare
från
små byar på
Öland.
Traditionen
att göra en lykta
är från
en annan ö,
Irland.
Till oss
kom den från Ica.
Vi, vid älven,
vet att till Ica
kom den från
Amerika.
Vi tycker om att ha en ny fest i höstmörkret. Rostade pumpakärnor, pepparkaksdoftande paj och massor med hemgjord lingondricka. Inte en riktig fest, men en mysig söndagskväll.

söndag 25 oktober 2009

En dimmig morgon


Vintertid
klockan visar på sex,
den är bara fem.

Ullig dimma,
stickig frost.

Svart blir
grått.

Sveper in,
tar i anspråk,
fyller ut.

Värmen
hittar jag
i duschen.

Tankar om instängdhet

Jag vet inte varför denna bild från "Hela världen" en veckotidning från tidigt 50-tal retar mig på samma sätt som tvånget att täcka sin kropp och sitt huvud i olika religioner. Kanske för att denna kvinna ser så ansträngd ut, så tillrättalagd. Hon lever upp till andras förväntningar på hur hon ska le och vara.
Tidigt i morse satte jag mig och läste en lång text från the Guardian om livet i en madras på Jemens landsbygd. Det är en religiös skola dit unga kvinnor från hela världen åker för att lära sig mer om sin religion. I Jemen ett av världens fattigaste och mest konservativt religiösa länder lär man ut samma form av Islam som i Saudi Arabien.
De unga kvinnorna har nikab. De är täckta från topp till tå med svartnylontyg. Det är bara ögonen som syns. De kommer från rika länder i väst och ska, när utbildningen är färdig, återvända till sina liv i Storbrittanien, Kanada, Västeuropa och Australien. Många med en familjebakgrund från stamsamhällen i Pakistan, andra med en egen drift att söka efter en religiös frälsning.
På skolan lever de helt avskilda från män, livet utanför i den fattiga dalen och i en auktoritär kultur. Inte någon vågar fråga, om innehållet i undervisningen, för att få budskapen belysta från olika håll.
Runt omkring dem lever några av de fattigaste kvinnorna på jorden utan möjlighet till att vaccinera sina barn, få medicinsk hjälp när de behöver det eller att äta sig mätta. De får aldrig under sina liv ifrågasätta varken sin familj eller sina makar. Många lever i makens familj tillsammans med ett flertal andra hustrur.
Trots det anser de unga eleverna att kvinnorna har ett bättre liv än de. De poängterar att de fattiga unga mammorna som springer längs med stigarna har ett RENT liv.
I skolan finns det manliga lärare som får stjärnstatus när flickorna trånar genom sina svarta slöjor.
Just det att de är täckta gör att varje skymt av hud, en hand eller en blick blåses upp till enorma proportioner. En flicka sparar en burk med kaffe som den populäraste manliga läraren har hållit i med sin hand. Den är fylld av hans karisma säger hon när hon erbjuder den engelska reportern att ta emot den.
Det påminner starkt om det trams som mina släktingar berättat om inom frikyrkan. Hur kläder och auktoritära ledare förpestade livet för kvinnorna. Min hyrestant som var 80 år när jag kom till Luleå berättade gärna om hur hon gick till kyrkan i Tornedalen på 60-talet och fick lyssna till osande predikningar. Hon hade alltid en hilka på knoppen. Hennes hilka var i bomullstyg. Men i skåpet fanns en i det finaste siden. Den hade hon använt en gång. Men då hade kvinnorna vid kyrkan talat om för henne att hon var för enkel för att få ha den svarta silkeskarven på sitt huvud!
Jag blir arg på mig själv när jag blir provocerad av religiösa kvinnor med nikab, burka eller dok. Jag känner att de förhärligar de svåra outhärdliga förhållanden som kvinnorna lever under i Jemen, Afganistan eller de katolska delarna av Afrika.
Det känns så barnsligt att klä ut sig i tygsjok för att visa gud allvaret i sin tro. Jag provoceras av nunnorna i Rom som lär sig att leva efter auktoriteter som de inte får ifrågasätta. Det är som om de måste hålla i tygsjoken för att kunna hålla kvar sin tro.
Att allt det svarta och blå tyget stänger inne deras förmåga att tänka och ifrågasätta. Det är dessa starka känslor av instängdhet och förbud som gör att jag aldrig kan acceptera att någon människa gömmer sig i tygtält. Undrar om det är skräcken inför klostret i Sound of music som lever kvar.
En sak är klar det är kvinnorna som ska välja, frågan är; HAR DE NÅGOT VAL?
Ps. Artikeln finns på Library Press Display.com i The Guardians weekendbilaga. Rachel Aspden heter reportern som levde med de unga kvinnorna i Jemen.