lördag 15 mars 2014

Det undrar jag en vecka efter kvinnodagen

Det är bara en vecka sedan alla tidningar i detta avlånga land ansträngde sig som bara den för att berätta hur viktigt det är med jämställdhet, och jämlikhet mellan könen. Men sen glömdes hela deklarationen om hur viktigt det är att sluta se kvinnor som objekt bort.

Helt bort. I alla fall på DN:s redaktion.

Idag berättar Björn af Kleen om klädföretaget Hope och dess grundare Ann Ringstrand när de visar sin kollektion för första gången i Paris. Sju av bilderna visar modeller som på olika sätt förvandlas till den personlighet som de ska vara på catwalken. På den allra största bilden syns ryggen av Ann Ringstrand och en modell som har allt ljus på sig.

I texten får vi veta att de galgar som klädkollektionen skulle hängas på försvunnit i Paristrafiken. I stället har de tvingats hyra galgar för att kunna hänga upp kläderna. Jag undrar då på allvar om det är modellerna som reportern syftar på. För varför finns inte deras namn med vid de bilder där de är huvudpersoner? Varför behandlas de som om de vore en upphängningsanordning?

Det undrar jag en vecka efter årets firande av kvinnodagen.

fredag 14 mars 2014

Var ska vi dansa?

Ja, var vill vi bo? Det undrar jag efter gårdagens genomgång av flyttströmmarna i Sverige. Skulle det vara så att alla som flyttar gör det av egen vilja så kan vi släcka lamporna överallt utom i Stockholms län, och i den lilla förortskommunen Lomma utanför Malmö.

Men så kan det väl inte vara? Ja, att de som flyttar väljer bort alla andra platser i riket. Nej, men många kommuner har glömt att för att människor ska vilja bo där även när de är unga och skapar sin framtid.

Det skriver Jan Nyberg och några andra i en debattartikel. 

Jan Nyberg har under många år slagit larm om att unga kvinnor inte vill bo kvar i Luleå.
De drar.
 Ja, när pengarna satsas på männens leksaker och arenor så finns det inte så stor plats kvar. När Luleå låter SM i konståkning flyttas till Växjö därför att det är "omöjligt" att flytta en elithockeymatch. När isen där konståkarna tränar inte tål kvadrupelhopp, den tjocka isen får hockeykillarna åka på. När universitetet lägger ner de kurser som är kreativa. När Vårdyrkena är så nedvärderade att de som jobbar där tvingas till delade arbetspass.

Då bestämmer sig många för att flytta. I Luleå bor det 85 kvinnor på hundra män i åldersgruppen 20-35 år. I riket är genomsnittet 95/100.

Varför finns inte de arenor som unga kvinnor söker? Varför finns det inte plats för deras steg in i vuxenvärlden? Varför sopas isen för hockeygrabbar men dansgolven ligger orörda sen många år?

Hur tänker vi när vi fortsätter med att satsa vår kraft på att skapa en stad för män?






torsdag 13 mars 2014

Fånigt och underbart

Skoterföraren vågar köra på isen nu när det är en kall grad igen

I träden hänger gnistrande isdroppar som stelnat efter nattens regn

Och jag hittar en rostig ros igen
Godmorgon kära läsare. Idag var jag ute på språng redan vid halv sex i morse. Solen färgade hela stranden orange och fåglarna började sin eviga debatt. Det var en enda kall grad och luften smakade vinter.

Regndropparna från i natt dekorerar äppleträden och vinden har mojnat.

Vi verkar ha hamnat i en värld som hämtar näring från 1960-talet än en gång. Denna vecka får vi se två filmer som lutar sig tungt mot femtio år gamla förlagor.

Dels är det den chauvinistiska italienska pastischen "Den stora skönheten", uppbyggd kring Fellinis filmvärld som har premiär, dels en berättelse om M Travers och filmmanuset till Mary Poppins.

Inte revolutionerande precis. Om ni undrar varför jag ger den italienska filmen ett epitet som chauvinistisk så är det vad alla som den sett den säger med få eller många ord. Det är en film gjord med en manlig blick.

Och, det kan ju vara helt ok när filmen skildrar Berlusconis epok. Eller?

Vad det gäller Mary Poppins blir jag helt förförd. Jag har lp-skivan med filmmusiken och spelar den när dammet ska torkas bort och golven torkas. 1964 måste ha varit ett år när jag hade det bra för varje gång som jag sätter igång någon av sångerna så mår jag som en lycklig barnunge. Mins ni Julie Andrews och Dick van Dyke? Minns ni hur filmen var gjord, med tecknade scener som blev verklighet?

Det fanns inga filmstjärnebilder som jag åtrådde mer än de med Mary Poppins när hon flög tillsammans med sin sotare. Nostalgichock skulle väl rubriken vara om någon kollade hur jag kommer att ta emot den nya filmen. Fånigt, ytterligt fånigt men helt underbart

onsdag 12 mars 2014

För renarnas skull

Rostrosor...

eller rostiga rosor
Idag tänker jag på de renar som finns längst ut i Luleå skärgård. De finns bortom isrännan där fartygen mellan SSAB och världen sakta tar sig fram. På fel sida.

Nu kommer all rännan att stängas för att Sjöfartsverket hoppas på att de kalla nätter som SMHI lovat oss ska ge en is som håller för tusen rädda renar.

I morse blev jag påmind om vilka starka krafter som  finns i vatten när det fryser till is. Jag hittade min gamla emaljbunke fylld med smältvatten och massor av rostrosor. Hela botten var rundad och emaljen hade skjutit långt över bunkens kant. Så kan det gå när jag glömmer den ute fylld med regnvatten.

Då är det kul att hitta igen en skål med rostiga rosor i fönstret. Ja, kul att leka med orden och kul att se hur länge rosorna är fina. Idag fyller de två veckor.

Tänk att jag sitter här och hoppas på att det blir tillräckligt många kalla grader... för renarnas skull.


tisdag 11 mars 2014

Ljuset sjunger efter talgoxens noter

Oj så jag har klagat denna vinter över alla dagar med mörka moln och inga grader alls.  Nu är det en annan tid. Ljuset kommer smygande vid halv fem och stannfåglarna kvittrar. Då kommer ibland lite strofer så där banalt. Här är denna morgons ljuskvitter vid tangentbordet.


 Alla ord är gömda,
alla ord är glömda,
det finns inget,
som kan berätta
om skillnaden.

Endast en frusen liten fågel
som kvittrar i björken
kan få oss att begripa
lyckan inför vårsolen.

Ljusets musik, som
komponeras av
talgoxen tillsammans
med apelsinsolen

måndag 10 mars 2014

En flytt, eller en deportation

Flyttfåglar, ett ord som är fyllt med positiva signaler och alliteration. Fart och flykt, nya vyer och annorlunda upplevelser. Det låter spännande och bra. En flytt till universitetsstaden, en flytt till Europa, en flytt till ett nytt jobb, till en ny kärlek eller till en bättre miljö. Frivilligt utav lust.

Men...

När flytten är ett tvång bestämt av andra finns ingenting bra kvar. Deportation. Det är ett ord som inte har en enda positiv konnotation. Inte för någon oavsett var flytten tar sin början.

Idag är det mycket vanligt att den som flyttar inte gör det för att de har valt sin egen väg. Det är dyra bostäder, färre platser på det närmaste universitetet, arbetslöshet och bostadsbrist som styr. Inte lusten att följa sin egen livsväg.

Vid älvens strand är detta självklart. Ända sedan flyttlassen började rulla på 1960-talet har en stor del av alla unga tvingats flytta söderut. Det har aldrig funnits något val. Nu har detta tvång att ta sig någon annanstans spridit sig till Stockholms län. Det är inte längre självklart att alla kan stanna. Staten har valt att minska antalet studieplatser i länet. Bostäder för unga byggs inte alls. Antalet jobb för nybakade studenter minskar, det mesta försvårar för dem som vill stanna kvar.

Helt plötsligt är det en dålig sak att flytta om det är Stockholms län som dräneras på unga människor. Vi som inte lever där, undrar om insikten om att ingen region mår bra av att de unga tvingas flytta, når ända fram till de som makten har. Det vore nog rätt bra.

Då skulle flyttfåglarnas kvitter en tidig marsmorgon inte få mig att hurves, (rysa och känna att huden är för trång), då skulle alla ord med flytt få mig att le. Jag valde ju att flytta för att uppleva något helt nytt 100 mil norr om det BB där jag är född. Det är inte dåligt, men ibland opraktiskt i och med att kommunikationer och infrastruktur inte hör till de ord som regeringen tycker är sexiga.

Tänk om de tänkte om. Då skulle flytten från Stockholm vara frivillig och positiv, inte ett tvång.

Tvångsflytt, det gillar vi inte vid älvens strand, då går vi ut och protesterar.

Kommer de unga som drabbas i Stockholm gå ut på gator och torg?

Kommer vi att acceptera att alla som är födda efter 1985 ska tillhöra en generation som står utanför;
Bostadsmarknaden

Fasta jobb

och avtalsenliga löner.

söndag 9 mars 2014

Med spår av handens arbete

Återvunnet- från ett krossat krus
Både rosor och glas är återvunna. Rosorna från en vas som sprack och likörglasen från Kupan. Varje gång som jag handlar på Willys så smiter jag in på Kupan för att hitta ett glas till. De är svåra att hitta nu när allt fler gillar att köpa det som redan är använt. De är min kavalkad över svenskt bruksglas under 1900-talet.

Tänk när det fanns massor av glasserviser att välja mellan. Formgivare och hantverkare som i Småland och på Rejmyre skapade våra vardagsglas. Jag talar inte om klirrande kristall utan om handblåsta glas som blev till genom att så mycket kunskap fanns i hyttorna. Nu är det historia. Idag finns många små hyttor som gör konstglas. Massor med fin konst och hantverk, men vardagens lyx med handgjorda glas är helt försvunnen. Utrotad av kvartalskapitalismen. Riskkapitalet ser på handblåst glas som på pappersmassa. Går det inte att rationalisera mer för en högre vinst så lägg ner.

Arbetsintensivt, kunskapsintensivt, traditionsrikt...

Det är inte några positiva egenskaper om man vill tjäna pengar snabbt.

Vi som saknar känslan av handens arbete får leta efter glas och handgjort papper från Lessebo på återvinningen. Snart hittar vi igen något nytt handgjort som vi inte känt. En hytta som gör vackra glas, ett bruk som tillverkar spännande papper. Men nu är det inte stora bolag med ägare som sitter i Stockholm som bestämmer och äger företagen. Det är hantverkare som bygger sitt liv kring allt som är arbetsintensivt, kunskapsintensivt och traditionsrikt. Det är de som tar risken.