fredag 26 augusti 2016

Avståndet bara ökar

Ibland känns det som om vi är mer än 60 minuter bort från stan där jag föddes och växte upp. Jag undrar om det är kilometer eller år som gör att jag väldigt ofta inte känner igen mig när jag kliver av vid Stockholms central. Är avståndet så stort mellan Saltsjön och älvens strand?

Det finns påtagliga band mellan de två platserna. Det är samma vatten som slår mot stränderna, samma järnvägslinje som som ligger nedanför perrongerna och samma elledningar som leder ström. Men alldeles för ofta verkar det vara avbrott på linjen.

Till exempel idag när jag läser att vd:n för Vattenfall Vattenkraft har stängt ett aggregat i Harsprånget för att spara pengar. Ja, när företaget i övrigt påstår att det råder brist på el i landet. En kilowattimme vattenkraft kostar några ören att producera, all annan kraft kostar kronor. Men vd:n tycker att han ska försöka hitta andra vattenkraftverk som han kan stänga.

Eller när jag varje dag får annonser med erbjudanden om att köpa extra billiga biljetter på tåg. Jag provar glatt att försöka boka en resa mellan Luleå och Uppsala. Men inte gäller några extra billiga biljetter för dessa resor. Dessutom är det omöjligt att resa från Luleå till Uppsala över dagen utan att antingen resa med buss i mer än fyra timmar eller att vänta i timmar på nästa tåganslutning. Tåget från Luleå anländer till Umeå när tåget mot Uppsala redan avgått. Varför? Jo, en orsak är att järnvägslinjen  mellan Boden och Vännäs inte håller för mer än 70 km/h istället för de 130 km/h som den är byggd för. Ja, och nattågen har inga rabatter. Det kostar 3400 kronor att åka tur och retur. Då får vi visserligen njuta av en resa som tar mer än 14 timmar.

Nere vid stranden i sanden sitter jag och tittar på planen som startar och landar. Ibland får jag hålla för öronen när JAS-planen stiger upp i skyn. Ibland ser det ut som om SAS-planen ska avverka tallskogen. Vattnet kluckar. Samma vatten som slår mot kajerna i centrala Stockholm.

Varför känner vi oss inte som om vi hör ihop?

Kan det bero på att spåren av de miljarder som vattenkraften, gruvorna och skogen genererar inte kan hittas här utan bara där?

Vackra hus längs med farleden ut i skärgården, Thielska galleriet, Hallwylska palatset, Vattenfalls enorma huvudkontor, jag behöver inte räkna upp fler monument över hur stor förmögenheten är som skapats här.

Inte var det så vi ville ha det. Ett vi och ett dom. Igår såg jag en berättelse om hur det blir när ingen säger STOPP. När ingen tänker efter före.( Här kan du hitta filmen om Ådalen.) Ska vi bara se på?