lördag 6 september 2014

Så kassa att de inte är värda mer än halva lönen i a-kassa

Jag lyssnar slött till tuppfäktningen på P1. Löfven och Reifeldt strider om samma saker som de alltid gör. Snart kommer de fram till a-kassan, ja, om den ska vara 50 procent av lönen eller högre. Då säger Fredrik Reinfeldt att den ska inte höjas för att de som är arbetssökande har
 "har viss arbetsförmåga kvar".

Vad är det vår statsminister påstår? Vad vill han säga med detta.

Att de som söker arbete inte har hela sin förmåga att arbeta kvar?

Att de som söker arbete är så kassa att de inte är värda mer än 50 procent i a-kassa?

Eller att de som söker arbete har an viss arbetsförmåga kvar och att de inte skulle söka arbete om de inte förlorade halva sin inkomst när de hänvisas till att leva på a-kassa.

Fredrik Reinfeldt har en lång lång väg att gå innan han förstår att alla absolut alla är lika värda att få leva med trygga inkomstförsäkringar. Han har ju en som heter duga på 144 000 kronor per månad om jag minns rätt. Det är vad de flesta får per år.

Tror ni att han kommer att söka ett arbete när han ska leva på sin statsrådsersättning, eller kommer han att ta ut den och spara in på moderaternas utbetalningar?

fredag 5 september 2014

Kartan ser ut som en cancersvulst

Det finns en karta som visar hur vi bor i detta avlånga land. Antalet invånare per kvadratkilometer visas i olika färger och där siffran är under ett finns det inget alls.

Det blir en bild som ser ut som om vi bor i ett land med tre tunga cirklar i söder, väster och öster och så en smal remsa med röda prickar längs med hela kusten.

Och så är det. Alla inlandskommuner utom de två stora gruvkommunerna i Malmfälten, Kiruna och Gällivare, kämpar för att överleva. Men inte en enda politiker vill ha en förändring.

Igår somnade jag in till Annie Lööfs uttalanden på SVT. Det sista jag hörde var att hon och alliansen gjort det möjligt att bo i glesbygden. Enligt regeringens statistik är det fler som flyttar dit än bort.

I Jokkmokk talar politikern Roland Boman om tvångsförflyttningar av befolkningen. Både tvång och en önskan om att få uppleva något nytt tror jag att det är. Och det är ju inte lätt att uppleva nytt när allt det som finns rivs, förstörs och de som blir kvar blir så få att skatterna inte räcker till både skola och vård.

Pengarna som genereras i Jokkmokk, kommunen har ett av EU:s högsta BNP, hamnar naturligtvis på Vattenfalls kontor i Stockholm. Det är miljarder varav 90 miljarder försvann i Nuon-affären.

Kvar i Jokkmokk stannar något som kallas BYGDEMEDEL. En skärv som kan sökas av föreningar och kommunen. Kvar finns politiska beslut om hur många demensboenden och äldreboenden som ska stängas för att skatterna inte räcker till.

En vecka, en kall vintermarknadsvecka, fylls Storgatan av tiotusentals turister och återvändare. Hela orten vibrerar av liv och kultur. Men de övriga 51 så sliter alla med att få ihop livet i en liten inlandskommun.

Är det så här vi vill att Sverige bortom Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala ska utvecklas?

Ska alla inkomster från mineraler, vattenkraften och skogen hamna där jobbet görs, eller ska inkomsterna flyttas till Stureplan?




torsdag 4 september 2014

De kittlar snobbgenerna

Det är 27 år sen jag vandrade fram och tillbaka på stranden med en stor mage där Astrids små fötter sparkade varje gång som jag doppade mig i havet. Jag var orolig. det var den första gången som jag skulle föda. Jag var rädd. Men jag funderade aldrig över vilket BB som var finast, utan om jag skulle få föda på det närmaste i Luleå. Det här är så länge sen att det fanns två att välja på, ett stort i Boden och ett litet i Luleå.

Men idag står valet mellan det BB som har högst status och det som bara är.

Alliansen har jobbat hårt för att vi ska trängta efter det som de anser är fint och har hög status. Att vi ska vilja jaga status i alla våra val.

Bittert. Dumt. Obra. Ja allt på O som jag kan komma på. Så sker det som inte får hända. En mamma dör efter en förlossning på BBSophia. Filippa Reinfeldts prestigeprojekt har inte levererat vad Alliansen har beställt. Jag gråter när jag tänker på vad som hänt. Och jag vill verkligen veta om det är bristen på backup på Sophia när det gäller intensivvårdsavdelning som var orsaken.

De är bra på att kittla snobbgenerna i landstingets styrelse i Stockholm. Föda barn på Sophiahemmet låter ju som en dröm för dem som ska positionera sig. Jag som varit patient på den specialistvårdcentral som Sophiahemmet driver åt landstinget vet att det är precis lika som på alla andra. Lika opersonligt och trist.

Tjusigheten skapar köer till vissa privata skolor som betalas med skattepengar. Idag intervjuas rektorn för Enskilda där barnen anmäls samma dag som de föds. Diskussionen rör om denna skola är segregerad. Men det tycker inte rektorn för " i skolan går barn från nio kommuner".

Där uppe vid Tegnerlunden samlas elever som allihop anmälts när de fått sin första blöja på BB. De kommer från Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby, Nacka, Sollentuna, någon från en herrgård ute i Kungsängen, någon annan från en herrgård i Upplands-Väsby, Sigtuna och Ekerö (dit hör Drottningholm).

Men det är inte en segregerad skola. Nej, vår utbildningsminister har inga problem med att det fria skolvalet skapat en dubbelt så segregerad skola som innan valet fanns.

onsdag 3 september 2014

"Lite får man väl kämpa"

Här lättar dimmorna. På riktigt.

Jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok "De svenska riskkapitalisterna" och får pusselbiten som får mig att förstå varför ungas arbetsliv ser ut som det gör.

Det beror på att fem, sex personer med goda bankkontakter och längtan efter att bli superrika har fått chansen genom alla avregleringar att skapa förmögenheter.

De största riskkapitalfondernas ägare och ledningar har plockat ut mellan 2-3 miljarder kronor 2010-2012. Samtidigt har de anställda på företagen som de äger fått allt sämre villkor. Och nu är det mobilen under kudden som gäller för de unga som ska arbeta som timanställda.

När jag har kommit så långt i boken går jag förbi teven (som jag har glömt att stänga av) och ser Linnea Swedenmark från Länstidningen i Östersund som debatterar med en ung man i kostym. De får frågan om det är bättre för unga människor att ha jobb där de tvingas sova med mobilen under kudden för att hinna svara ja till nästa dags vikariat, än att vara utan jobb.

Den unge mannen säger ja. "Lite får man väl kämpa".

Linnea Swedenmark svarar att hon är politiskt aktiv bara för att kunna förändra villkoren för de timanställda.

Jag skriker( i mitt huvud) NEJ! Ingen ska jobba under dessa avskyvärda slavliknande villkor för att Harald Mix, Robert Andreen, Conni Jonsson eller någon annan fondförvaltare ska bli rik. Det ska vara förbjudet. Arbetsgivare och ägare av verksamheter som gör så här ska betala skadestånd till de anställda.

Ska alla människor som har kämpat för att vi alla ska ha samma värde ha kämpat i onödan?

Och vill ni veta hur skolor påverkas av att de ägs av riskkapitalister så läs Svd idag. Där kan vi se att t o m elevernas prestationer blir sämre om skolorna ägs av dessa fonder.

Då är det nästan dråpligt att se hur familjen Wallenberg som både äger Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson och rikskapitalfondbolaget EQT som äger Academia vägrar svara på frågor om hur de tänker som storägare.

Vi som betalar för skolorna skulle nog vilja ha svar på varför Academias ägarbolag sitter på Guernsey.




tisdag 2 september 2014

Inga riktiga jobb

Igår visade regeringen sitt valmanifest för dem som ville veta vad de fyra partierna lovar att arbeta för efter valet. Detta fick två politiska journalister diskutera i radions P1. Den ena var Carolin Dahlman från Kristianstadsbladet, liberal och den andra var Eric Sundström från den radikala webbtidningen Dagens Arena.

Jag satte på radion och började röra ihop smeten till 25 kåldolmar så jag var inte så koncentrerad på vad de sa. Men jag hoppade till när Carolin Dahlman oupphörligen påstod med auktoritet att alla de jobb som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern föreslår inte är RIKTIGA JOBB.

Hela tiden drog hon refrängen om att inget av de jobb som oppositionen föreslår för att unga ska komma in på arbetsmarknaden är på riktigt.

I hennes liberala värld är arbeten i skolor, på fritidshem, på förskolor, inom vården och omsorgen inte några jobb att ta på allvar.

De riktiga jobben finns på hamburgerrestauranger, i städföretag, på kaféer, i läxläsningsföretag, i butiker och på olika callcenters där de unga tvingas ringa och sälja för att få någon lön. Osäkra timanställningar där alla får vara beredda på att sova med mobilen under kudden för att inte missa dagens sms om jobb.

Hallå, Carolin Dahlman, varför lever inte du under dessa prekariatsvillkor du som tycker att det ska vara så.

Det är en fråga som surrar sen igår.

De skvallrar och hon fabulerar

Skvallret går...idag är det Dagens industri som berättar att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt minsann har flyttat från en lägenhet på 84 kvadrat vid Gustav Adolfsparken på Karlavägen till en femma på Gärdet på Sandhammarsgatan. Vilken lägenhet är finast? Vilken ligger på öfre Östermalm?

Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.

Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.

Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.

Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.

Verkligheten då?

Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.

Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?

måndag 1 september 2014

I två olika hastigheter

Det är den första solnedgången denna höst i väster. Det är då jag ser dem från min lilla del av stranden. Bitterljuvt. En stund att stanna i. En sorg över att även denna sommar snart har blivit till höst och vinter.

Vardag, dag efter dag. Så rullar veckorna på. Ena morgonen är det måndag och en ny fräsch vecka och så sitter vi där bara ett ögonblick senare och fredagsmyser. Stoppa tiden! Låt oss stanna och uppleva i alla fall tre minuter varje dag utan att allt annat tränger sig på.

Mina minuter finns där varje morgon när jag går upp till brevlådan. Luften är lite rå, älven knallblå, rönnbären ljusröda, doften av dagg i gräset och dropparna som täcker bilarna i solen glittrar, kylan från locket på brevlådan väcker mig, ljudet från fågelsträcken högt där uppe vid nocken får mig att lyfta blicken, ett tåg med tomma malmvagnar som dunkar på andra sidan Bodenvägen får mig att längta efter en resa, en ambulans som sveper förbi  med ljussignaler ger mig hopp om att den som ska åka med ska klara sig.

Jag tror att dessa små tankar får mig att slappna av och njuta oavsett allt annat som kan vara rätt trist. Jag tror att vi alla måste unna oss att känna efter lite grann och se att tiden inte bara rusar utan att den också rullar på i en takt som vi hänger med i.

söndag 31 augusti 2014

Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.