torsdag 20 oktober 2016

Kommer du ihåg?

I arla morgonstund var det något med ljuset. Ja, med atmosfären som gjorde att minnen från barndomen dök upp. Jag bläddrade i tidningen och såg hur KD:s gruppledare Anette Asplund i Luleå rasar mot att eleverna ska kunna välja yoga och meditation som elevens val på Tunaskolan. Dessutom så läste jag om Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg" och då strömmade minnen fram som en matinéfilm på 60-talet.

Anette Asplunds rädsla inför yoga och meditation känner jag så väl igen från min första lärare Rut Levin. Hon var övertygad om att det mesta var farligt. Känslor av skuld och skam gav hon oss varje dag. En dag kom en Volkswagenbuss med två män  till skolan och dukade upp bord med muggar fyllda med saft. De ville att alla eleverna på lågstadiet skulle uttala sig om smaken. Gud nåde de i min klass som hade varit med i safttesten. De fick veta hut och ta med sig ett brev hem där fröken i skrämmande ordalag påstod att barnen varit utsatta för ett förgiftningsförsök.

Rädslan för allt nytt nådde nya höjder när Svenne Hedlund i Hep Stars flyttade i på Ankdamsgatan med sin nya familj. Längst ner i höghuset där de bodde fanns en damfrisering där våra mammor fick sitt hår rullat på spolar och torkat i stora huvar. Där satt barnen i kvarteret och lyssnade till de vuxna som hittade på vad som helst om Lotta och hennes tre barn. En gång hade en av mammorna minsann hittat bajs i hissen som inte kom från en hund. En annan gång var det en mamma som sett att Lotta dansade naken på balkongen. En tredje gång var det en frisörska som påstod att barnen pratade baklänges!!! De kunde ju vara obildbara.

Var de kom från? Jo, östkusten i USA.

Kommer ni ihåg småbarnskvarten på radio kvart över åtta? Eller barnpromenaden? Ja, det var en form av barnomsorg som fanns här och var. En dam, i vårt fall "tant Bäggberg", som kom klockan halv nio varje vardag med sin barnvagn. Den fylldes av barn från vår gård och så fick de som kunde gå ta tag i ett hopprep för promenera till närmaste lekpark. Där var vi till halv tolv. Då kom alla mammorna för att hämta oss.

Vi fick lunch.

När vi växt till oss lite grann var det barntimmen med småslöjd på Erik Sandbergsgatan. En ganska lång promenad för oss som gick i ettan.

På vägen dit gick vi in i mataffären och hälsade på fru Sonelius i kassan. Vi kunde ha en tioöring eller en tjugofemöring i fickan. Halvvägs fanns en kiosk där vi köpte turkosa salta fiskar och ettöres piastrar. Var vi på väg till barnbaletten i Solna centrum så samlade vi ihop våra småpengar, om vi hade några, för att i bästa fall ha råd med en halv pommes frites. Men oftast delade vi på ett grillat korvbröd med senap i på väg hem från Korvingvar.

Orange var våra bibliotekskort som gav oss rätt att låna fem böcker per vecka. Det nya stora biblioteket hade en grop med kuddar. Där satt vi och läste Tintin, Barna Hedenhös och andra bilderböcker. De var så otympliga att vi inte orkade släpa hem dem. I bokhyllorna fanns det kapitelböcker. Långa serier med berättelser om den lilla sotarpojken, pojkarna på Singelton och Kullagulla. De var sorgliga historier om hur det var förr. Uppbyggliga skulle en del säga.

Roligare var det att läsa Mysteriböckerna, Vi fem eller alla Kitty och MaryLou-historierna. De var riktiga hittepåböcker där det mesta var på låtsas, otriligt, och inte alls skrämmande för inget kunde vara mer främmande än livet i södra England eller Mellanvästern. Men när jag för första gången läste en ungdomsbok blev jag helt uppslukad. Det var Kerstin Thorvall, Max Lundgren, Gunnel Beckman m fl som berättade om hur det var att växa upp i vår tid.

Lite äldre var historierna av Claque, Anna-Stina Wärnlöf, . De hade teckningar och vidundeligt fina omslag av Helga Henschen.
Kommer ni ihåg?