tisdag 10 januari 2017

En anteckningsbok från Galeries Lafayette

Anteckningar från en föreläsning på universitetet 1984. Den sista raden om tortyr har ingen kunnat bevisa.
Här började min avsky för populistiska rörelser. Ja, egentligen något år tidigare när jag var i Paris och såg den bombastiske Jean-Marie Le Pen i teverutan. Först begrep jag ingenting. Men efter ett tag såg jag att det fanns ett stort utrymme i det franska samhället där de övriga politikerna aldrig vistades. Den plats där gaullisterna traditionellt hade mött sina väljare.

Men nu bestod regeringen av teknokrater och välutbildade från les Grands ècoles, de finaste universiteten. Den sista fackföreningsmannen som hade makt var Jacques Delors och han blev ju EU-kommissionens ordförande. Presidenten var socialistisk och ledare för Parti socialiste. Ett parti som skapats för att hjälpa Francois Mitterand till makten. Det är inte ett parti med medlemmar som samlas på möten för att påverka partiledningen att driva deras frågor. Det var och är ett elitistiskt parti.

Politikerföraktet frodades efter alla Giscard d'Estaings skandaler med mutor och oljeaffärer. Ekonomin stod stilla. Mitterands regering försökte förbättra villkoren för vanliga fransmän genom att öka statens utgifter för familjestöd, arbetslöshetskassor och nya statliga arbetsplatser.

Men det syntes inte ute på gatorna. Antalet uteliggare ökade. Priserna ökade. Främlingsfientligheten växte. Då skapade SOS Rasisme kampanjen " Ne touche pas á mon pote" som blev "Rör inte min kompis" i Sverige.

Relaterad bildHelt plötsligt hade landet två folkrörelser men bara den ena var ett parti.

Jean-Marie Le Pen har sin bakgrund i Främlingslegionen i fallskärmstrupperna under kolonialkrigen i Indokina, under Suezkrisen och under revolten i Algeriet. Han kommer från södra Bretagne men valdes in i Paris 20:e arrondissement (Det mest invandrartäta arrondissementet)i början av 1980-talet. Han samlade dem som kände sig rädda och utlämnade.

Jag är övertygad om att hans anhängare anser att han hade det som krävs för att slåss för dem, småfolket, för dem som anser sig vara riktiga fransmän.

Åren har rullat på och 20 år senare slog han ut socialisternas presidentkandidat Lionel Jospin. 2002 valde fransmännen mellan Jean-Marie Le Pen och Nicolas Sarkozy. Då stod han på toppen sedan dess har allt bara blivit sämre för honom men inte för partiet. Hans dotter Marine tog över ledningen för partiet 2011. Då hade hon hela sitt arbetsliv arbetat för Front national och varit folkvald sedan 1998.

Motsättningarna mellan extrema politiker har inte hjälpt Frankrike. Många människor har tappat sin tillit.

Marine Le Pen har en stor chans att bli en av de två i slutomgången i årets presidentval.

Ingen jag säger ingen trodde att Front National skulle vara ett parti som överlevde, men det blev bara större och nu är det dubbelt så stort som för 14 år sedan.

I början av 1990-talet fick jag möta ordföranden för Front National i regionen Alpes-Maritimes. Det vill säga på Rivieran. Hon drev ett företag som byggde stora öppna spisar utomhus för matlagning. Hennes rädsla för det som hon upplevde som främmande var oändligt stor. I varje detalj i vardagen var hon övertygad om att varje nationalitet skulle hålla sig till det "egna" det som inte kom någon annanstans ifrån.

Jag kan inte glömma hennes entusiasm när hon försökte övertyga mig om att svensk mat inte kan lagas med örter från Provence. Att vi inte skulle kunna dricks vin från Cötes du Rhöne. Nej, hon försökte få mig att förstå att det bara är svenskt vin och svenska kryddor som duger åt svenskar.

Denna matapartheid skulle man kunna fnissa åt om den inte är ett symptom på en nationalism som bryter sönder alla samhällen. En känsla av mindervärdighet som göder fientlighet.

Nej. övriga partier i Frankrike har inte lagt två strån i kors för att minska ojämlikheten och grunden för att rädslan växer.

När jag hittade den gamla anteckningsboken från Galleries Lafayette tänkte jag på en sak som mina franska vänner sa en dag i tvättstugan i Filmstaden. 

Eva, jag kan inte begripa varför ni inte bara tar och säljer maskinerna här. Ingen kommer ju att veta vem som gjorde det.

Jag blev så förvånad, svarade att - men vi har ju alla nytta av maskinerna. Inget skulle ju bli bättre om de försvann.

I anteckningsboken finns inte bara föreläsningar och tankar. Där står också alla telefonnummer i Paris och adresserna. Inte en enda av dem som var här, bor kvar.  Ingen lever längre på Boul St Germain, rue Ledion, Boul Jordan eller vid Porte de Orléans. Inte någon som kan eller vill bo i 14:e arrondissement. Nu finns de vid Medelhavets kust, i Quebec, USA och i London. M som så gärna ville leva sitt liv vid Jardin du Luxembourg sa till mig i höstas att hon är glad att hon tidigt drog ner till Medelhavet.

- Jag har inte tjänat en massa pengar, men vi har kunnat leva ett lugnt liv med god mat och sluppit jaga lyckan genom att räkna antalet premiärer, fester och  tjusiga kläder vi har kunnat unna oss. Men det är inte läge för att börja diskutera politik med grannarna i Cagnes sur mer. Nej,det är inte läge att tänka på politik överhuvudtaget. Jag har inte röstat sen Le Pen stod mot Sarkozy.

1970-talets engagerade unga var finns vi?