tisdag 27 december 2016

Decemberbilder

Kalix i vintersol

Gammelstad i fullmånenssken

Uppsala i kvällsljus

Luleå domkyrka klockan 16 i december
Försökte städa bland alla decemberbilder. Hittade då ett tema. Alla vackra kyrkor som jag har sett. Det börjar med Kalix fina kyrka vid älven och sen hamnade vi i Kyrkbyn. I Uppsala var det ganska mörkt när jag promenerade från Domkyrkan klockan 16. En vecka senare var vi och lyssnade på en fantastisk konsert i Luleå och kyrkan såg lika fantastisk ut.

Ska fortsätta med resten av bilderna.

söndag 18 december 2016

Det är ljusare på natten än på da'n

Här är en bild från igår när adventsljusen lyser upp bland äppelträden

Här är klockan nio på morgonen dvs tolv timmar senare


Läser Aftonbladet på morgonen om den stora halkan i USA. Den beror på att temperaturen har sjunkit ner till 40 kalla grader enligt skribenten. Då undrar jag om skribeten nånsin försökt glida på en is en dag när kylan har gått under minus tio? För det är i princip omöjligt. Friktionen och däcken som blir stela nästan fyrkantiga vid minus 35 ger ingen halka på vägarna. Det kan ju vara så att ingen har berättat om att i USA  är 40 minusgrader Fahrenheit ungefär minus åtta?

Sen sätter jag på P1 och lyssnar till Godmorgon världen. Den första replik jag hör är:

I nordligaste Sverige är det ljusare på natten än på dagen om månen lyser.

Vem är det som lurar i journalisterna allt? Jo, det är ljust när fullmånen lyser på snön, men inte lika ljust som när solen stiger upp. Även om solen inte syns över horisonten ger den betydligt mer ljus än månen, eller har jag vänt på dygnet?




fredag 9 december 2016

Ska konsten finnas mitt i byn?

Jag sitter i domkyrkan och lyssnar till Musikhögskolans kammarkör. Deras röster lyfter oss , får oss att förstå lite lite grann de religiösa känslor, som människor i alla tider känt inför Gud. Vår domkyrka byggdes i slutet av 1800-talet när den gamla lilla träkyrkan brunnit ned. Interiören är från 1930-talet och från 1980-talet. Ett kyrkorum som trots sin korta historia är vårt stifts katedral.

I Kyrkbyn bara 10 kilometer bort finns stiftets stora medeltida kyrka. Där är krucifixet många hundra år gammalt, altarskåpet importerat från de finaste hantverkarna i Flandern och stenväggarna prydda med stiftets historia. Trots detta är den inte vår domkyrka. Domkyrkan finns i centrum och inte i periferin. Underligt kan tyckas. Ja, att den finaste kyrkan inte är huvudkyrka.

Det här sitter jag och tänker på när jag får ett mail. Det är en person som försöker sammanfatta den senaste månadens debatt om hur landstinget sprider ut skattepengarna till kultur över länet. I vårt län finns inget länskonstmuseum. Det finns ett länsmuseum från 1930-talet utan basutställning, utan utställning av museets konstsamling. Det finns ett fantastiskt fjäll och samemuseum, Ajtte, i Jokkmokk. I Arjeplog finns Silvermuseet, I Gällivare och Piteå finns kommunala museer, i Boden finns Havremagasinet med nutida konstutställningar och Garnisionsmuséet. Dessutom vill en privatperson bygga en konsthall i Risudden med bidrag från skattebetalarna.

Då tar landstinget ett beslut om att länets konstmuseum ska vara placerat i Kiruna nya stadshus.

Det finns en fantastisk konstsamling i Kiruna kommun. Den är ett arv från Hjalmar Lundbom och har under åren växt och blivit en av Sveriges intressantaste. Men under alla år har kommunen låtit samlingen vara en utsmyckning av stadshuset, i bästa fall, eller så har verken förvarats. Kiruna har inte som andra kommuner med stora konstskatter satsat på att skapa en offentlig utställning för medborgarna.

Den enda gång som verken har visats en längre period  var när de visades på museum i Stockholm i början av 1990-talet. Man har dessutom visat en del verk i stadshuset i några veckor det senaste året.

Kommunen har inte visat något intresse av att skapa det museum som konstskatten är värd. Inte som den lilla Värmlandskommunen Arvika som driver Racksstamuséet, eller Skellefteå som har sitt Anna Nordlander museum. Länskonstmuseerna finns ju i Karlstad och Umeå. Ja, landstingen i dessa län vill nå ut till så många som möjligt när de har valt att bygga utställningslokaler och samlingar.

Men här i Norrbotten väljer politikerna inte att satsa skattepengarna där de kan nå flest besökare utan det är andra kriterier som gäller. Vilka?

Ska alla elever som bor i länet kunna få se konst på ett länsmuseum? Ska kunskapen om konsten i Norrbotten växa?

Naturligtvis ska Kiruna göra som Arvika och Skellefteå och ställa ut sin konstsamling i ett konstmuseum. Men ska Norrbotten inte ha ett tillgängligt länskonstmuseum dit alla i länet kan komma?

Ja, varför finns domkyrkan i Luleå och inte i Jukkasjärvi, Gammelstad eller Öjebyn?

Fotnot: I Norrbotten bor cirka 200 000 personer närmare Luleå, och ungefär 50 000 personer närmare Kiruna

Det är långa avstånd i länet och det finns tyvärr en mycket rudimentär kollektivtrafik för dem som ska ta sig till andra platser än till Luleå. För många innebär ett besök i Kiruna en övernattning. Vilka skolor kan betala för den?

Ja, vad stod det i mailet jag fick? Jo, att de som tror på värdet att så många som möjligt kan se konst i Norrbotten vill hindra människor från att se konst. Du läste rätt.

Ohederlig! Det är vad jag kallar den argumentationen.


söndag 13 november 2016

Varför vi äntligen hade en teve hemma 1966.

Varje dag påminns vi om att tevesändningarna har funnits i 60 år, ett år längre än jag har levt, men tio år längre än jag har haft en teve hemma. Varför då? Jo, så var det att ha en extremt kulturkonservativ far. Det mesta från vårt århundrade var vulgärt eller bara tråkigt, oanvändbart. Och allra värst  var traditioner  skapade av kommersiella krafter. Vi fick inte ens rita ett farsdagskort, än mindre, köpa något gott till eftermiddagsteet.

Alla hade en teve. Mormor och morfar, mina mostrar och morbröder, alla grannar och alla mina klasskamrater. Men hemma hos oss fanns varken grammofon eller teve. Och det gick aldrig att få lyssna på radion om han var hemma.

Vi såg på teve hemma hos familjen Bengtsson i porten bredvid. Varje måndag kläddes vi i varma pyjamasar och morgonrockar inför promenaden genom källaren. Den där doften av kalkade väggar och lite fukt får mig alltid att minnas; glädjen över att få se programmen alla pratade om, lyckan över att få sitta i soffan och äta hempoppade popcorn tillsammans med Anita och tant Haldis.

Men. 1966 hände någonting. Min teveallergiske far for in till stan och senare samma kväll kom en leverans med en eklåda med skärm. Vår första teve.

När jag försöker minnas varför teven kom in i vårt hem tar det en stund innan jag fattar. Minns ni vad som var på programmet? En sak vet alla som följt det engelska fotbollslandslaget. Det var det året som dom tog guld i VM. Och det vore helt möjligt för en person som min far att satsa på en teve för att se brittisk fotboll. Med betoning på brittisk. Storbritannien. Där han upplevde sin första resa utomlands, där han och min mamma gifte sig, där livet i vått ylle och handsydda skor var hans bild av paradiset. Men nej inte det.

Ni som levde då kommer ni ihåg vad som drabbade hela Sverige detta år. Hur alla satt framför teven och såg - Hemsöborna.

Det var August Strindberg och Bengt Lagerkvist som fick honom att satsa på en teve från Luxor. Vilken tur för oss att min far var jurist åt träfacken. Det var förhandlingar i domstolar där våra sågar, skogar och pappersbruk fanns. Inte i Solna. Så när teven kommit in så såg vi allt som vi kunde se. Fick vi inte se, så kröp vi ihop bakom soffan för att inte missa Helgonet eller Ironside. Men på lördagsmorgnarna kom han hem med tåget från Ammanäs, Sundsvall eller Piteå. Då var det han som hade makten över skärmen.

torsdag 20 oktober 2016

Kommer du ihåg?

I arla morgonstund var det något med ljuset. Ja, med atmosfären som gjorde att minnen från barndomen dök upp. Jag bläddrade i tidningen och såg hur KD:s gruppledare Anette Asplund i Luleå rasar mot att eleverna ska kunna välja yoga och meditation som elevens val på Tunaskolan. Dessutom så läste jag om Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg" och då strömmade minnen fram som en matinéfilm på 60-talet.

Anette Asplunds rädsla inför yoga och meditation känner jag så väl igen från min första lärare Rut Levin. Hon var övertygad om att det mesta var farligt. Känslor av skuld och skam gav hon oss varje dag. En dag kom en Volkswagenbuss med två män  till skolan och dukade upp bord med muggar fyllda med saft. De ville att alla eleverna på lågstadiet skulle uttala sig om smaken. Gud nåde de i min klass som hade varit med i safttesten. De fick veta hut och ta med sig ett brev hem där fröken i skrämmande ordalag påstod att barnen varit utsatta för ett förgiftningsförsök.

Rädslan för allt nytt nådde nya höjder när Svenne Hedlund i Hep Stars flyttade i på Ankdamsgatan med sin nya familj. Längst ner i höghuset där de bodde fanns en damfrisering där våra mammor fick sitt hår rullat på spolar och torkat i stora huvar. Där satt barnen i kvarteret och lyssnade till de vuxna som hittade på vad som helst om Lotta och hennes tre barn. En gång hade en av mammorna minsann hittat bajs i hissen som inte kom från en hund. En annan gång var det en mamma som sett att Lotta dansade naken på balkongen. En tredje gång var det en frisörska som påstod att barnen pratade baklänges!!! De kunde ju vara obildbara.

Var de kom från? Jo, östkusten i USA.

Kommer ni ihåg småbarnskvarten på radio kvart över åtta? Eller barnpromenaden? Ja, det var en form av barnomsorg som fanns här och var. En dam, i vårt fall "tant Bäggberg", som kom klockan halv nio varje vardag med sin barnvagn. Den fylldes av barn från vår gård och så fick de som kunde gå ta tag i ett hopprep för promenera till närmaste lekpark. Där var vi till halv tolv. Då kom alla mammorna för att hämta oss.

Vi fick lunch.

När vi växt till oss lite grann var det barntimmen med småslöjd på Erik Sandbergsgatan. En ganska lång promenad för oss som gick i ettan.

På vägen dit gick vi in i mataffären och hälsade på fru Sonelius i kassan. Vi kunde ha en tioöring eller en tjugofemöring i fickan. Halvvägs fanns en kiosk där vi köpte turkosa salta fiskar och ettöres piastrar. Var vi på väg till barnbaletten i Solna centrum så samlade vi ihop våra småpengar, om vi hade några, för att i bästa fall ha råd med en halv pommes frites. Men oftast delade vi på ett grillat korvbröd med senap i på väg hem från Korvingvar.

Orange var våra bibliotekskort som gav oss rätt att låna fem böcker per vecka. Det nya stora biblioteket hade en grop med kuddar. Där satt vi och läste Tintin, Barna Hedenhös och andra bilderböcker. De var så otympliga att vi inte orkade släpa hem dem. I bokhyllorna fanns det kapitelböcker. Långa serier med berättelser om den lilla sotarpojken, pojkarna på Singelton och Kullagulla. De var sorgliga historier om hur det var förr. Uppbyggliga skulle en del säga.

Roligare var det att läsa Mysteriböckerna, Vi fem eller alla Kitty och MaryLou-historierna. De var riktiga hittepåböcker där det mesta var på låtsas, otriligt, och inte alls skrämmande för inget kunde vara mer främmande än livet i södra England eller Mellanvästern. Men när jag för första gången läste en ungdomsbok blev jag helt uppslukad. Det var Kerstin Thorvall, Max Lundgren, Gunnel Beckman m fl som berättade om hur det var att växa upp i vår tid.

Lite äldre var historierna av Claque, Anna-Stina Wärnlöf, . De hade teckningar och vidundeligt fina omslag av Helga Henschen.
Kommer ni ihåg?

torsdag 13 oktober 2016

Nu finns Duluth i litteraturhistorien

Som en stråle av laser skär Svenska akademins beslut om att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur .In mellan de som gillar att akademin tänker utanför givna ramar och de som älskar den amerikanska romanen. Ja, så finns det ju de som hamnar mitt emellan och tycker om både och. Ja, så finns det såna som jag som sjungit med i Dylans sånger och som har lyssnat på hans skivor hela nätterna men som inte känner att beslutet rör den Dylan som de har burit med sig. Jag vet inte varför men jag känner mig oberörd. Detta trots att jag älskar beslut som är oväntade och att akademin kliver ner till oss helt vanliga läsare.

Så var det med det.

Nu rullar vi mot en föreställning med Harads stolthet Ronny Eriksson, och en skymt av trädhotellet.

måndag 3 oktober 2016

Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra


Så här kändes det klockan halv sju i morse. Solen speglade sig i väster och svepte in himlen i ett lila sken samtidigt som frosten lyste vit. Nu balanserar vi på riktigt mellan värme och kyla, ljus och mörker.

Möblerna på altanen åker in och de sista blomlökarna åker ner i myllan. Hoppet om en vår nästa år tänds trots de långa mörka kvällarna. Det värsta är när vi tvingas att gå över till vintertid. Då får vi leva med att gå upp i mörker och komma hem i mörker. Inte kul.  I fyra månader, men så kommer den där dagen när solen stannar uppe till efter fyra och ljuset tassar in i våra liv igen.



Då är det härligt att säsongen för kultur värmer upp och sprider i ljus här vid Bottenvikens kust. Igår fick vi uppleva Sara Lidmans debut Tjärdalen som musikteater. Det är Riksteatern som turnerar i hela vårt land med en föreställning som ingen får missa.
Här är ett smakprov: Tjärdalen.

Här är turneplanen.

Jag är fortfarande påverkad av föreställningen som först och främst slåss för alla människors lika värde. Sara Lidman växte upp i en by där alla, liksom i alla andra byar, fick sitt värde på grund av vad som värderades högst just där. Ofta var ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" ett ledord som fanns broderat i varje kök.

Sara med sin erfarenhet av byaliv tog vara på en av sin fars historier om hur en bonde som byggde en enorm tjärdal fick uppleva att hans drömmar begravdes när den raserades av byns odugling. Grannen som levde sitt liv i armod.

Saras drama slutar med död och elände. Det som ersätter drömmen om goda inkomster från tjäranl för bonden är Jesus.

Men Guds sons barmhärtighet existerar inte för dem som står utanför.

Ett evigt dilemma som vi alla kan beskåda varje dag. I Ungern kämpar regeringen för att måla upp en bild av "den andre" som en lägre stående varelse. Tack alla ungrare som uteblev från folkomröstningen.

I Colombia var det 50,3 procent som röstade mot fredsfördraget med guerillan. Skrämda av elitens hot om att förlora allt i en marxistisk framtid. Fyllda av känslan av att de som krigat mot makten under 50 år borde få stränga straff. Vilket är legitimt. Men de paramilitära grupperna som fört ett krig mot de fattiga finns inte med i förhandlingarna om fred och de hotas inte av rättsskipning. Det ska bli mycket intressant att se om det finns en fredlig framtid trots 60 000 fler som röstade emot uppgörelsen.

Vad händer här? Jo, SVT gör klavertramp efter klavertramp. Redaktörerna för Aktuellt släpper fram rasistiska och fascistiska partier som får säga sin sanning utan att de får kunniga motfrågor. Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna lyckas med hjälp av medieträning överraska redaktionen som låter honom kasta ur sig lögner utan att han blir emotsagd. Jag undrar om ledningen för Sveriges television har läst radio och tevelagen. Ja, den där paragrafen om demokrati och alla människors lika värde? Det är konstigt att det finns olika uppfattningar om hur redaktionerna ska förhålla sig till rasism.

Ja, det är konstigt att Sverige som demokrati inte har ratificerat alla paragrafer i FN:s deklaration om mänskliga rattigheter och tillåter rasistiska partier och organisationer. Det är vi rätt ensamma om.

Ja, det är mänskligt att vara rädd inför det okända men det är omänskligt att fortsätta att förminska alla andra.

Det är det Sara Lidmans text handlar om. Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra.

Vi åkte tretton våningar till Tage och åt fisk som avslutning på söndagen. Piteå har fått ett nytt hotell med utsikt.



    

lördag 24 september 2016

Faran är på riktigt

Aspen rodnar och brinner nere vid stranden. Jag njuter av ännu en suddig, mjuk och långsam dag igen. Te i koppen med honung. Tjocksockor och en dag i dunjacka. Det går att sitta i hörnet med en filt, halsduk och en bok. Några få solstrålar lyckas borra sig ner och värma upp.Lugn och ro på långt avstånd från klumpiga redaktörer på debattprogrammen, folkvandringen till Göteborgsmässan och Skördefesten på Öland.

Istället ska jag om energin håller i sig gå på lokal litteraturest på Lillan med musik av Vikta fåglar. Deras namn dök upp i mitt huvud för en vecka sen när S och jag var på Fotografiska. Denna bild får mig att förstå obalansen mellan de som flyr och alla andra:


Här finns inget både och. Här finns bara faran.

Faran att det omänskliga tar över allt vi kämpat för. Idag läser jag att Raul Wallenbergs monument i Stockholm är omgärdat av polisens plastband för att det ska vara en rasistisk demonstration. I Svt framträder nazister och får tala mot mänskliga rattigheter och på radion säger programledaren Olle Palmlöf att han inte begriper varför det var fel att använda Klu klux klan som en jämförelse till diskussionsgruppen Svartkaffe. Ja, hur kunde frågan om ett kafferep hamna i Sveriges televisions debattprogram? Är det för att de prenumererar på twittrare som tappat all verklighetsförankring? De som låter som Trump men som bara flyter runt i den allmänna tyckandemöddingen?

Det krävs avstånd till dessa dårar som tror att man kan vräka ur sig vad som heelst. Det krävs en sorts rening. Jag kommer på att jag kan plocka både äpplen och rönnbär. De är både bittra och sura. Får hela mig att rysa av obehag. Det gäller att fixa till något av dem ändå. Vilket går.

Nu har jag världens mest uppfriskande dricka i frysen med både syra och sötma.

Rönnbären fick frostnypas i frysen och äpplena skäras i bitar. Sen var det bara att koka allt med vatten till det var mosigt. Låta saften rinna av och blanda den med saften från en citron och hälften så mycket socker som saft. Den blir en rosa tröst när de kalla vindarna viner oavsett om det är ute i älvdalen eller inne i maktens korridorer.

tisdag 20 september 2016

Andrum eller landart på Grundet

 Det gäller att njuta
 och andas när det är paus.
 Ute på Grundet möter jag landart som konsteleverna har gjort tillsammans med Birgitta Linhart.
Och sen går jag långsamt hem.

söndag 4 september 2016

Hipp hurra

För 29 år sedan for jag från sanden på stranden till BB och fick möta vår fina förstfödda flicka. Idag firar vi med blommor, tårta och nybakade bullar.Vilken underbar och solig födelsedag precis som då.

fredag 26 augusti 2016

Avståndet bara ökar

Ibland känns det som om vi är mer än 60 minuter bort från stan där jag föddes och växte upp. Jag undrar om det är kilometer eller år som gör att jag väldigt ofta inte känner igen mig när jag kliver av vid Stockholms central. Är avståndet så stort mellan Saltsjön och älvens strand?

Det finns påtagliga band mellan de två platserna. Det är samma vatten som slår mot stränderna, samma järnvägslinje som som ligger nedanför perrongerna och samma elledningar som leder ström. Men alldeles för ofta verkar det vara avbrott på linjen.

Till exempel idag när jag läser att vd:n för Vattenfall Vattenkraft har stängt ett aggregat i Harsprånget för att spara pengar. Ja, när företaget i övrigt påstår att det råder brist på el i landet. En kilowattimme vattenkraft kostar några ören att producera, all annan kraft kostar kronor. Men vd:n tycker att han ska försöka hitta andra vattenkraftverk som han kan stänga.

Eller när jag varje dag får annonser med erbjudanden om att köpa extra billiga biljetter på tåg. Jag provar glatt att försöka boka en resa mellan Luleå och Uppsala. Men inte gäller några extra billiga biljetter för dessa resor. Dessutom är det omöjligt att resa från Luleå till Uppsala över dagen utan att antingen resa med buss i mer än fyra timmar eller att vänta i timmar på nästa tåganslutning. Tåget från Luleå anländer till Umeå när tåget mot Uppsala redan avgått. Varför? Jo, en orsak är att järnvägslinjen  mellan Boden och Vännäs inte håller för mer än 70 km/h istället för de 130 km/h som den är byggd för. Ja, och nattågen har inga rabatter. Det kostar 3400 kronor att åka tur och retur. Då får vi visserligen njuta av en resa som tar mer än 14 timmar.

Nere vid stranden i sanden sitter jag och tittar på planen som startar och landar. Ibland får jag hålla för öronen när JAS-planen stiger upp i skyn. Ibland ser det ut som om SAS-planen ska avverka tallskogen. Vattnet kluckar. Samma vatten som slår mot kajerna i centrala Stockholm.

Varför känner vi oss inte som om vi hör ihop?

Kan det bero på att spåren av de miljarder som vattenkraften, gruvorna och skogen genererar inte kan hittas här utan bara där?

Vackra hus längs med farleden ut i skärgården, Thielska galleriet, Hallwylska palatset, Vattenfalls enorma huvudkontor, jag behöver inte räkna upp fler monument över hur stor förmögenheten är som skapats här.

Inte var det så vi ville ha det. Ett vi och ett dom. Igår såg jag en berättelse om hur det blir när ingen säger STOPP. När ingen tänker efter före.( Här kan du hitta filmen om Ådalen.) Ska vi bara se på?








måndag 8 augusti 2016

Skydd mot bitande vintermorgnar

Badnymf har jag varit i flera veckor nu. Så fort som jag har varit nog pigg har jag kört ut till havet. Vi har en sån tur har upp längst i norr att våra stränder är långgrnda och har sandbotten. I flera veckor har vinden kommit från sydöst och det varma ytvattnet har samlats i vikarna vid älvens utlopp. Jag har kunnat simma utan att bli frusen. Det har varit som att ta nostalgiska dopp vid barndomens stränder. Sand i hårbotten, mellan tårna och en blöt baddräkt som hänger på tork.

Det är de här doppen i det ljumma vattnet som får mig att klara av de gråaste dagarna när inga varma kläder hjälper mot kylan, det gör minnen av att flyta fram i ett klart varmt havsvatten.

Jag stavade rätt; hierarkier, precis så.

Här sitter jag och försöker förstå. Ja, tvärsöver så sitter en massa information på finska som jag försöker dechiffrera. Visst är det konstigt att vi som är grannar har så olika språk? Bakom ryggen finns Torneås bokhandel och där finns massor av intressanta böcker som vi inte kan läsa. Det är ju inte direkt praktiskt att vi dessutom i långa tider har skapat en språkhierarki. Nu kanske skillnaderna mellan språken inte är lika stora men hur var det förr? Inte bättre. Nej helt förtvivlat dåligt.

Fina språk var latin (sic!),  forngrekiska, engelska, franska, tyska, italienska, spanska, isländska, norska, danska, ryska, finska, ungerska, estniska osv

Varför var det så otroligt viktigt att ordna allt i hierarkier? Moster och jag pratade om det igår. Hon berättade om alla fastrarna som nogrannt lärde ut att vissa människor var mindre värda än andra. De hade massor med olika skäl till att just de och deras familj var mycket bättre än andra.

Men om vi idag skulle berätta om dem så skulle vi säga att de kom från ett lantbruk i Västerhaninge, flyttade in till Södermalmsgatan där deras pappa hade den tidens åkeri. Ett stall vid Skanstull där hästar och vagnar förvarades mellan de olika uppdragen. I deras ögon var historien en helt annan. Och vissa av barnen i nästa generation fortsatte att leva, uppe bland molnen sa min mormor, i en låtsasvärld sa andra.

Ja, varför fanns det oskrivna regler om hur andra skulle leva? Ofta fick vi höra att andra trodde att de var något! Ja, de kunde ha ett par fina skor, eller en hatt som var ny. Det var lite som när tant Hildegard köpte wienerbröd i Linsänkan och inte nändes äta dem förrän dagen efter. Det var för fina skor, en för modern hatt eller ett för gott wiennerbröd. Och man ville ju inte att de andra skulle tro att man trodde att man var bra. Ja, bra var ju bara fastrarna och deras släkt som kunde vara nog fina.

Missades en examen hade den klarats av ändå. Var lägenheten mörk och fuktig så var adressen fin ändå. Fanns inga pengar så var det bättre än att ha några. Helt plötsligt var kontanter vulgära och gammalt bröd en delikatess.

De levde som om de hade en spegel där allt förvandlades till det bästa oavsett vad som hände. Det var ju jättebra om det hjälpte dem att överleva kriser och fattigdom, men det var inte lika bra för dem som hade ett behov av att veta hur det egentligen stod till.

Hur är det nu? Har vi samma behov av att tala om vad som är finast?

onsdag 3 augusti 2016

De knöt inte näven i fickan

Det mullrar och bullrar. Ska vi få se ett riktigt åskväder snart?

Igår fick vi vänta hela da'n. Men åskvädret hann aldrig med att vara på samma plats som vi. Temperaturen sjönk med tio grader. Blött var det på vägen och sanden var vackert dekorerad av regndropparna men vi missade allt. Och det verkar vara likadant idag. Mörkret lägrar sig över ängen och molnen växer men strax därpå så tar solen över igen.

Tungt. Ja, nästan lite svårt att andas.

Men det beror nog mer på hur jag har mått än hur det är egentligen.

Annat var det för 99 år sedan när arbetarna på Seskarö och deras familjer svalt. De valde att inte knyta näven i fickan utan gjorde uppror mot överheten. De tvångsköpte bröd utan ransoneringskort för att den mat som de fick köpa hade ruttnat på vägen upp till Haparanda skärgård.

1917 var ett år då många svalt på grund av det första världskrget. Dels räckte inte ransoneringarna till dels tog gulaschbaroner mat som de sålde dyrt på svarta marknaden. Hungerkravaller bröt ut i Stockholm i juni 1917. Gemensamt för upproren var att militär tillkallades. På Seskarö sattes 475 man in och de sköt med hundratals skarpa skott mot de obeväpnade seskaröborna. Ingen militär dömdes för att de sköt men 8 seksaröbor dömdes till fängelse.

Då mullrade makten högre än människorna som de styrde över. Två år senare röstade den svenska riksdagen för allmän rösträtt. 1921 fick alla över 23 år rösta till den andra kammaren.

På minnesstenen står det: Brottet var hunger. En strof från den dikt som pryder gravstenen över de 5 arbetare som sköts av militärer 1931 i Ådalen. Författaren Erik Blomberg skrev:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig









måndag 1 augusti 2016

Älskade simsällskap

Det finns en orsak till att jag kör omkring med en baddräkt och en badkappa i bilen hela sommaren. Stora Rörssimsällskap. Simskolan och alla somrar därefter när vi fick utmana våra rädslor vid piren i hamnen granne med färjorna.

I år har badgästernas förening öppnats för 21 flyktingbarn som fått lära sig simma. Vilken god idé.

Jag vet inte hur simsällskapet fungerar idag, men vi längtade till början på juli när simmandet satte igång. Vi tog våra cyklar och rullade genom skogen på plankan över avgrundet, förbi barnkolonien ner till simsällskapets badhytter bakom piren. Det första året fick vi torrsimma och öva på att flyta med gamla korkdynor. Efter tre veckor vågade vi simma på insidan av piren.

Den andra sommaren började jakten på de olika simmärkerna. Järn. brons, silver och guldkandidaten. Då var vi elva. Sommaren därefter kämpade vi med klädsim, undervattenssim, och det allra jobbigaste. Modet att våga klättra upp på färjans tak och hoppa ner i djupet. Färjan stod mitt i hamnen och väntade på att vi skulle klättra upp. Sen skakade benen innan vi motvilligt hoppade i.

Det var en match med rädslan som vi till slut vann. Och så hade vi tagit den första magistern. Jag hann ta silvermagistern innan vägen genom skogen inte kändes spännande och sommaren fylldes med annat. Då hade vi hjälpt till med de yngsta och varit kära på avstånd i simläraren.

Förutom glädjen med att simma i svalt vatten fick jag med mig känslan av att jag kan klara av att vinna över min rädsla. Det var det viktigaste med att cykla varje morgon till Stora Rör.

Här vid älvens strand har inte en kotte hört talas om att man kunde ta simmärken och njuta av att vinna över det som kändes svårt i vattnet utanför piren. Tänk när vi simmade 2 400 meter i vinden som blåste i tio sekundmeter. Eller när vi skulle göra en livräddningsuppgift och dyka ner till botten för att sen bogsera in varandra med tunga våta kläder på oss.

Finns det fler simsällskap som överlevt in i vår tid?

Jag hoppas att de över 100 barn som var med i sommarens simskola kommer att älska vatten och bad lika mycket som jag.

söndag 24 juli 2016

Livet blir som en urvriden trasa

Ska han ta språnget ut i det osäkra farliga, eller ska han stanna upp och tänka efter? Är det en han, eller hon? Massor med frågor dyker upp när vi travar på spången nedanför Artipelag. Frågor om den tid som vi vandrar i.

Då var kontrasten till utställningen inne i konsthallen tydlig och skarp. De ställer ut Andy Warhol och hans konstgjorda kopievärld. Det är först när vi kommer till rummet med hans teckningar från ungdomen som vi kan se hur känslig hans linje var. Han hittar balansen eller obalansen när han skildrar de människor som han ritar av.

Det var en av de utställningar som vi vandrade igenom när vi hade semester i storstan.

Det är fantastiskt att få se alla dessa olika konstnärers världar. Det är dessutom så roligt att få se dem tillsammans med vänner som vi inte har sett på länge.

Men i bakgrunden mullrar verkligheten. Vilken mörk vecka. Vilket vansinne. Alla dessa förstörda liv i Nice, i Turkiet, i München.

All denna rädsla som ger spelrum åt totalitära ledare och lögnare.

Jag orkar inte förstå. Jag har inte kraft nog att begripa vad som sker. Livet blir som en utvriden trasa.

Det är som när vi började förstå vad som pågick i Oslo och på Utöya. Denna obegripliga hänsynslöshet.

Tar de ett språng utför eller gräver de ner sig under vår gräns för hur det är att vara människa?


tisdag 21 juni 2016

Ska "lika värde" få ett innehåll?

Vatten och ännu mer vatten har vi fått vänja oss med sen skolavslutningen. Tänk att det är ofta som vi har helt fantastiskt sommarväder fram till skolavslutningen som i år var den 17:e. Och sen får vi njuta av regniga svala dagar. Och för en gång skull minns jag rätt. Fram till 1990 var juni en bra sommarmånad för dem som vill ha sol och värme men sen har det varit ostadigt de flesta år.

Ett år skiljer ut sig. Den vår när vi gifte oss, 1987. Då var vädret inte kul förrän på vår bröllopsdag i slutet på maj. Allt slog ut på 24 timmar och vi fick uppleva att det blev 30 grader varmt. Men sen var det kallt över midsommar i hela landet. På Öland där vi skulle fira midsommar hade inte syrenerna hunnit slå ut. Hela huset var så fuktigt efter all kyla och allt regn så att alla fönster ångade igen när vi tände brasor i kakelugnarna. Det var som att leva i ett våtvarmtkallt omslag. För första gången och enda gången längtade jag bort från Ispeudde och till stan med torra lakan och ett varmt bad.

Vi kunde ta våra fuktiga väskor och dra till Kalmar för att ta oss med tåget hit upp. Vi som inte på något sätt var hotade hade fria val att göra.

En majoritet av våra riksdagsledamöter ska idag rösta bort den mänskliga rättighet som säger att familjer har rätt att återförenas. Att flyktingar ska kunna leva med sina familjer även om de tappat bort varandra under flykten, eller inte haft råd att fly på samma gång. Nu sätter Sveriges riksdag upp regler som i praktken gör det omöjligt att ta hit den del av familjen som inte redan är här.

Jag har läst flera debattartiklar som tar upp de brott mot FN:s mänskliga rättigheter som dessa regler bryter mot.

Flyktingar som flydde Hitlers rike undrar om det finns någon skillnad mellan då när vi inte tog emot alla judar som sökte asyl och nu när vi vet vad konsekvenserna är. Anne Ramberg talesperson för Advokatsamfundet lyfter FN-stadgans första artikel:


”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Kommer våra folkvalda att komma ihåg det när de röstar i kammaren?

söndag 19 juni 2016

Oj, jag hamnade mellan två världar

Nästan sol. Så börjar varenda dag och sen tar regnet över. Bra för arbetsmoralen, mindre bra för dem som ska ha ledigt och ser fram emot lata dagar vid havet. Inte kul för dem som ordnat årets pridefestival i Luleå, trodde jag, men det har aldrig nånsin varit så många som gick med i paraden genom hela stan.

Morgonen började med att jag försökte rädda de kryddtagetesplantor som flämtande stod med vatten upp till hakan. Nu behöver de inte simma längre. Sen fick jag gå in och värma mig. Det var inte fler grader ute än att jag var tvungen att ha ylletröja, sockor och vantar. Som tur är har vinden vänt och nu är det skönt de minuter som solen hittar fram bakom molnen.

När jag satte mig ner och väntade på att tevattnet skulle koka så fick jag en bild över Metron i Paris. Den nya kartan som jag inte sett förut. Det lustiga är att när jag satt och tittade på alla de stationer som helt plötsligt flyttat in bland de gamla är det som om ljudet från metron hörs här intill. Gnisslet, tjutet, pipet och doften av gammal källare når in till köket. Minnen från de eviga promenaderna i gångarna mellan de olika linjerna. Var det bättre att satsa på att kliva av vid Plaisance istället för vid Alésia. Eller skulle jag ta RER till Denfert-Rochereau? Ja, det var en hel vetenskap att hitta rätt på den tiden. Vi gick alla med en liten bok, Plan de Paris, i fickan. Med hjälp av den kunde vi finna nästan allt utan att åka fel. Utom ibland när det blev så krångligt att vi drömde mardrömmar om att fastna mellan två linjer. Nånstans vid Jaurés där de allra äldsta tågen skakade fram.

Inga steg, inga spår av Paris finns här vid älvens strand. Här är det fåglar som gör tecken i sanden. Svanar som tjuter och ett malmtåg som dunkar fram vid skogens kant. Bara en linje att välja på.




onsdag 1 juni 2016

Inneboende av tvång nästa politiska löfte från högern

Doften av äppelblom, måsarna som skränar och åskan som ekade mellan stränderna väckte oss klockan fyra. Nu är det så vackert ute med regndroppar som glittrar överallt i det sommargröna.

Juni började med en ordentlig smäll. Ja, har ni hört att Sverige är det land där det mesta går åt rätt håll jämfört med alla andra i OECD. Nu ligger vi på femte plats. Men det får vi aldrig höra. Och jag undrar varför.

Kan det vara så att vi inte ska ställa krav på hur det ökade utrymmet ska användas? Kan det vara så att vi inte ska kunna driva frågor som att de ökade skatteintäckterna ska användas till att subventionera hyresrätter, förbättra lönerna för sjuksköterskor, lärare och socialarbetare? Kan det vara så att vi inte ska kräva att kvinnor som har arbetat hela sitt liv ska kunna leva av sin pension?

Istället föreslår den politiska redaktören på Dagens industri, PM Nilsson, att vi ska satsa på HYRESTANTER...alla ska räkna med att tvingas bo hos en tant som har plats i sin lägenhet.

Mitt förslag är att PM Nilsson börjar med att flytta in till närmsta tant med sin familj och provar hur det är att vara inneboende. Sen kan han lägga fram sina förslag. Vi som har varit ofrivilligt inneboende vet hur förfärligt det var.

Den första gången var när jag flyttade hemmifrån. Då flyttade jag in i ett rum som var en del av en tolvrumslägenhet mitt emot Frälsningsarmén i hörnet av Nybrogatan/Östermalmsgatan. Rummet låg längst bort i lägenheten med utsikt över en kastanj som blommade. Mellan mitt rum och köksdelen i lägenheten fanns en tambur, en delad toalett och trapphuset i köksingången. Vi bodde alltså inte på varandra förutom när toaletten skulle användas. Trots detta fick jag inte vara ifred. Använde jag handfatet inne i rummet störde jag. Stängde jag dörren för att gå till jobbet störde jag. Fick jag post hittade jag den öppnad. Ja, inte var det kul. Vilken lycka när jag fick hyra 19 kvm vid Filmstaden med egen dusch.

Nästa gång som jag tvingades att bo hos en hyrestant var när jag flyttade upp till Luleå. Det var en helt exeptionell upplevelse. Jag bodde i en trea med en student från Afganistan och en 80-årig kvinna från Tornedalen. det fanns ingen möjlighet att bada/duscha eller tvätta kläder. Vi trängdes i ett kök på 4 kvm och jag levde av pulvermat för ugnen var trasig. En kväll när jag kom hem från jobbet klockab elva så var dörren till mitt rum vidöppen. Mina väskor öppnade och alla saker låg på golvet. I köket satt två bullriga män och skrek på vad jag trodde var finska och den gmala kvinnan ropade att spriten var slut. Då rusade männen in i mitt rum och krävde mer sprit. Det fanns ju ingen alls så vi fick ut dem ur lägenheten. För en stund. När jag låg i sängen rädd, det gick inte att låsa dörren, så kände jag mig tvungen att flytta alla möbler mot dörren för att jag skulle kunna somna. Och det var tur för de kom tillbaka för att få sova i min säng.

Den natten slutade med att jag fick flytta in till en kollega i några veckor innan jag hittade en etta i andra hand.

Men PM Nilsson och ni andra som är så rädda om värdet på era bostäder att ni vill förhindra att det byggs billiga hyresrätter flytta in hos närmsta hyrestant. Där får ni uppleva att allt kollektivt boende som inte sker av lust och egen vilja är en enda oändlig obehaglighet.


tisdag 31 maj 2016

Många saker får mig att skratta

Sachertårta skärs upp av de nygifta med hjälp av stekspade



Det är 29 år sedan vi var med om en av landets snabbaste  vigslar, 90 sekunder tog det när vi sa ja i Luleå tingsrätt. På den fina VHSfilmen ser vi hur en fjärdedel av gästerna inte hinner sätta sig ner innan vi ska gå ut igen.

Så var det då innan allt var perfekt, man kunde använda en stekspade med gult plastskaft till bröllopstårtan.

söndag 29 maj 2016

30 år vid älvens strand


I morse gick jag ner till den spegelblanka älven och doppade en tå i det iskalla vattnet. I strandskogen hoade skogsduvan och på ängen drillade storspoven, jag tänkte tillbaka på alla dessa promenader på stigen . Ja, när vi badade hela dagarna och vattnet var ljummet. När vi byggde kojor på isen på vårvintern och solade på renskinnen vid en liten eld.

När regnet hållit takten och Bibi, vår hund, och jag har sprungit ner till strandskogen och dyblöta tillbaka igen. När S och L tappade taget om Bibis koppel och de sprang i dikena och över dikena för att hinna upp denna otroligt busiga tik.  Stövlar fyllda med lera och en hundpäls ingrodd med löv, kvistar och sunkigt vatten.

Älven är som en dagbok. En vy där vi kan se på vattnets färg om det är svalt eller högsommarvarmt. Nu i början av sommaren vibrerar den blå ytan mot himlens turkosa sky. I augusti när vattnet är badvarmt så har färgen liksom blaskats ur.

Första sommaren när A kröp ner mot vattnet. Den andra när hon och M badade i vattenspridaren. Träden som har vuxit sig höga, vinbärsbuskarna som blir allt fler när fåglarna har skitit ut kärnorna på väg söderut. Blåbärsris, lingonris, kråkbärsris, tranbärsris, åkerbärsblommor och några vita hjotronblommor. Ett skafferi inför vintern.

Lyrisk. det är det lätt att vara. Men ibland stampar vinterkylan och snöyran på bron, och då gäller det att bära med sig en majmorgon när häggen doftar och solen väcker oss klockan ett, annars kan de 35 kalla graderna och bilen som laddat ur bli övermäktiga.


söndag 22 maj 2016

Drömmar och vardag blir till en god bok

Hämnden är ljuv och räntabel. I alla fall i Eva Swedenmarks nya roman Om ni inte börjar leva gör jag slut. Hon berättar om hur det är nu när barnen växt upp, du är bland de äldsta på jobbet och respekten för din kunskap har falnat.

Ja, hur det känns när ytterligare en ung man dyker upp i sammanträdesrummet och drar samma självklarheter som hans företrädare och dennes företrädare. När dina insatser på jobbet inte finns. När varje löneförhandling börjar med att du får räkna upp alla idéer och förändringar som du har gjort det senaste året och din chef sitter med öppen mun och säger. Jaså, var det du som gjorde detta, jag är säker på att det var David som la fram förslaget. Ja, när det syns i Davids lönekuvert men i ditt  ligger den lägsta lönehöjningen som det nya avtalet tillåter.

Vad gör du då? I Eva Swedenmarks berättelse tar fyra vänner tag i det som är sämst i deras liv. De vågar följa nya vägar utan att veta var de leder. Vi får följa med. Runt Stockholm, till Vaxholm, långt bak i tiden och till Nice för att hitta den där punkten där de har en ny chans att får ett annat liv.

Varsin vändpunkt. Fyra helt olika berättelser som skickligt vävs till en helt ny bild med fyra vänner som har många olika erfarenheter.

Ja, jag gillar Om ni inte börjar leva... Eva Swedenmarks berättelse har flera lager av både vardagsgrått och festligt blått. Glitter och goda viner. Jag läste den på vår altan i försommarsolen men jag förflyttades till plagen vid croissetten i Nice och kände doften av diesel, svart tobak och franskt kaffe. Nu är det min tur att vandra på gruset ner till vågorna.

torsdag 19 maj 2016

Det värsta jag vet börjar på C

Det här har blivit det fulaste ordet som jag känner till. Content som i utfyllnad. Content som i innehållslös. Content som i låtsasspråk. Content, nyspråk för ord som dekoration, patetiska filmer eller oändliga radioinslag.

Ett helt vanligt ord på engelska som betyder innehåll har av kommersiella skäl fått en betydelse som vi vanliga skulle kalla innehållslöst. Men för dem som tror på vikten av att dekorera sina annonsbilagor med ord och bilder är det praktiskt att använda detta nyord. Tänk om de utlovade ett innehåll i den där dekorativa texten mellan annonderna, då skulle det inte vara lika billigt och enkelt att fylla sidorna.

Idag är det inte reportage som skrivs, utan content. Idag är det inte läsarnas behov som ska tillfredställas, utan annonsörernas. Sidorna fylls med bokstäver som inte stör. Ord som inte skaver. Och är det en publikation på nätet drabbas vi inte sällan av content i form av ett röstinslag som de kallar pod, eller en hemgjord film som de kallar rörligt material. I värsta fall drabbas vi av både tafliga teveinslag, studifnitter och texter utan innehåll men det kallas content.

Det är som på bilden CONTENT skymmer det som är intressant och ger oss fjolårets vissna ord och förmultrande idéer.

Och vet ni vad de ord som trycks som content ger hög avans men de som har innehåll reas ut. Det är bara att se på löneskillnaden mellan en vanlig reporter och en kommunikatör.

torsdag 12 maj 2016

Den vackraste berättelsen om kärlek

Detta är decenniets vackraste kärleksberättelse och samtidigt en av de sorgligaste. Ett reportage som både skildrar och förklarar vad som händer på våra jobb när arbetsmiljön och ledningen brister.

Ja, Elinor Torp visar att verkligheten är både svartare och vackrare än vi kan hitta på.

Jag läste denna faktaspäckade bok i ett svep. Trots att jag känner till den bärande i historien som utspelar sig i Luleå, trots att jag har följt hur arbetsmiljöarbetet blir allt svårare i mitt jobb, trots att min far var jurist på träfacken och arbetade med arbetsskador. Elinor Torp binder ihop hur vår lagstiftning kring arbetsmiljön vittrar sönder i takt med att arbetslivet förändras.

I centrum står Gustaf Seppelin Solli och Pernilla Lövgren det unga par som äntligen får gå till domstolen för att se hur åklagaren har lyckats utreda det svåra arbetsmiljöbrott som Gustaf drabbades av 2011. Vi vet att Gustaf fick 53 procentiga brännskador när han beordrades att rengöra Nordkalks kalkugn på SSAB i Luleå.

Hans arbetskamrat Johan Löfroth dog. Johans familj väntar fortfarande på ett samtal från Nordkalk där ledningen förklarar varför de lät de två unga männen utföra ett arbete på ett fel sätt trots att en person redan hade skadats.

Johans familj får sakna sin bror och son till de dör men den svenska lagstiftningen preskiberar grova arbetsmiljöbrott efter fem år och räknas brott inte som grovt preskiberas det efter två år.

Historien om den ihåliga lagstiftningen och de få utredare som får arbeta med arbetsmiljöbrott är i sig en thriller men mest spännande är den om det unga paret Gustaf och Pernilla. Läs och förstå hur vi lämnar unga människor att ta konsekvenserna av vårt oreglerade arbetsliv.

tisdag 10 maj 2016

De hänger med i vårruset

Först slog Kirunarosens blad ut och på silverplats kommer häggen. Det händer  saker hela tiden. Ja, om jag öppnar ögonen och ser.

Alldeles bredvid står de stora vinbärsbuskarna och snart, alldeles snart kan jag plocka blad till min försommarsaft.

Nu grönskar det i buskar och träd men kylan i marken håller alla gräs och örter tillbaka.

Dagens mesta försommartecken är att borstarna som sopar vägen ren från vinterns grus dunkar förbi varje kvart. Det höjer humöret på oss alla. Snart kan vi fingå i skor utan gummisulor.


måndag 9 maj 2016

Rena mörkret

Jag planterade en tussilago för ganska många år sen. Igår dök den upp i sommavärmen. Idag har sommaren gått i ide igen men tussilagon lyser upp under tsarens äppelträd.

Tur är väl det när väktarna av jornalistisks etik de två ansvariga utgivarna för NSD och Norrbottenskuriren far på nöjesresa till Austin, Texas tillsammans med Luleås vice kommunalråd Niklas Nordström . Ni läser rätt. 2016 så åker de tillsammans med den person som styr Luleå kommun. 

LÄS HÄR. Och lyssna till Johanna Hövenmarks inslag. 

Nu kan vi alla undra när läsarna av de två tidningarna får veta mer om vad som skedde under resan till USA.

Ja, Luleå är litet, Norrbotten har få invånare, och Sverige är ett litet land. Men jag är säker på att den granskande makten borde låta bli att resa tillsammans med makten. För hur ska annars läsarna kunna behålla sitt förtroende för vilket urval redaktionerna gör.

Jag kan ha fel. Det kan vara så att läsarna kan vinna något om cheferna och makten far på resor tillsammans, men det borde väl de får se i tidningarna.




söndag 8 maj 2016

Inte utan motstånd

 För mer än tio år sedan satt jag i Piteå och talade med två journalister från Aljazeera, den då nyöppnade tevekanalen i Quatar. Ett av de första massmedierna som tar människorna i mellanöstern på allvar. De ville beskriva verkligheten inte de potemkinkulisser som teve och tidningar hitills visat upp i regionen. De ene hade sin bakgrund på BBC:s arabiska sändningar den andre hade arbetat i Paris. Bägge två brann för att alla i mellanöstern har rätt att få veta vad som sker och inte det som de olika diktatorerna vill att de ska få veta. De var vana vid den pressfrihet som vi lever med. De hoppades att sanna reportage skulle förändra livet för tittarna i Kairo, Dammaskus och alla andra platser till det bättre. Men de var helt säkra på att deras reportage inte skulle sändas utan motstånd. Igår dömdes tre av deras arbetskamrater till döden i Kairo.
Idag läser jag en intervju med författaren Abbas Khider i Svd. Han fängslades av Saddam Hussein i Irak. Nu har hans roman "Presidentens apelsiner" kommit ut på svenska. En berättelse om fängelsetiden. Idag lever han i Berlin och skriver på tyska. För som han säger, ingen vill översätta böcker från arabiska, och det är lättare att berätta om det hemska på ett nytt språk det ger motstånd.

Han säger också en viktig sak som de två journalsterna från Aljazeera sa då för många år sen i Piteå.

"Ert välstånd bygger på det arabiska folkets armod"

Abbas Khider säger helt enkelt att vi som land säljer militär teknologi och vapen till Saudiarabien och har inte en chans att veta hur dessa vapen skickas vidare till olika diktaturer där det är inbördeskrig.

Då i Piteå säger de två journalisterna att den rädsla som alla västmedier har visat när Aljazeera började sina sändningar har försvårat deras arbete. Alla rykten om tevestationen gjorde att deras reportrar hotades och att diktatorerna kunde stänga sina gränser för dem.

"Varför har inte syrier eller egyptier rätt till journalistik som inte har censurerats av makten?"

Det här är så länge sen att det inte var många som kunde se nyheter på webben. Idag har mycket hänt men det är fortfarande så att ledarna och regeringarna har makten att stänga ute alla medier som inte sänder ut deras bild av verkligheten.

Jag har inte sparat visitkorten från de två journalisterna i Piteå men jag undrar om de fortfarande får arbeta för att pressfriheten och yttrandefriheten i mellanöstern ökar. Det är den fråga som jag skulle vilja ställa till stormakterna som styr och stöttar alla diktaturerna.

lördag 7 maj 2016

Vad som hänt

Doften av såpa och blött damm. Nu är det det tid för att ta tag i alla de där uppskjutna sakerna som borde göras. Först ut är mattan från Puoltikasvaara. Byn mellan Gällivaare och Kiruna dit vi for sommaren 2006 för att få möta textilkonstnären Rut Orrmalm i hennes fina ateljé. Mattan heter Vårvinter och är en av de finaste som jag har sett. På ena sidan har snön fortfarande grepp om naturen och på den andra är det grönskan som tar över.

Grönt som i de första knopparna på björken. De syns inte så bra i morgonsolen men jag lovar de är gröna. Även klockan sex på morgonen när kylan stiger upp ur marken.

Ja, det är fortfarande kyligt trots att eftermiddagarna är ljumma. Tjocksockor till brevlådan på morgonen och bara ben i solen klockan ett.

På bara tre dagar har vi hunnit från snöhögar överallt till snöspillror i skogen.

Isiga dynor och dukar på utomhusmöblerna till frukost på altanen.

Tänk om allt gick åt samma håll. Mer värme och omtänksamhet och mindre kyla och egocentriskhet. Det vore något att se fram emot.

Vad som hänt i övrigt är att näringsminister Mikael Damberg låter hälsa att de har sökt med ljus och lykta efter någon person i Norrbotten som har tillräckliga kvalifikationer för att sitta i LKAB:s styrelse och inte funnit en enda.

Ingen professor på Luleås tekniska universitet där bergsingengörerna utbildas är kompetent nog, ingen företagsledare, inte ens en enda politiker kan klara av att sitta med vid styrelsebordet när framtiden i Malmfälten avgörs.

Men vad har Mikael Damberg för kompetens att avgöra det?

Nu tar vardagslivet över, om några dammiga hörn och fläckiga fönster ska få lite omsorg.