lördag 29 oktober 2011

Det är synd om medelklassen

Tjata om att vanlig medelklass med dyra hus har det svårt. Tyck synd om dem.
Det går ju inte att hinna med städningen. Hitta på ett ord på fenomenet. Livspussel. Inför till synes stora, goda politiska beslut.

Och vips: Alla gator med dyra hus och dyra lägenheter fylls av den nygamla underklassen. Städerskor utan namn från forna öststater.

Hon som städar varje dag och lagar mat och som har sitt rum i källaren får inget namn. Hon är bara städerskan. I Nockeby, Äppelviken, Näsbypark och överallt där de stackars svenska medelklassfamiljerna klagar över att de inte klarar av sina liv.

Ja, det är synd om medelklassen.

Hyvlad poesi

Dessa himlar. Dessa rosa minuter. Det är som att vakna till naturlyrik. Jag får forma ord som fjäderlätta moln svävar i den rosa speglingen av solens sena uppgång. Jag får tänka gryning. En oskriven dag och en ny chans att förändra.

I vardagsöversättning blir det, efter fyra dagar på vift, dammsugare fram och massor med bra musik.

fredag 28 oktober 2011

Jag vill ha både och

 Språkröret Gustav Fridolin, miljöpartiet, tycker att regeringen, och infrastrukturministern Annie Lööf skulle ha satsat de 100 miljoner kronor som etableringen av Facebook i Luleå fick i stöd, på järnvägar. Det kostar 233 miljoner kronor per mil att bygga järnvägen mellan Haparanda och Boden.  103 miljoner kronor det räcker för att ta sig från Riksdagshuset till Norrtull ungefär. Eller från Gammelstad till Notviken. Denna gång kan pengarna ha satsats rätt. Ju fler företag som efterfrågar säkra transporter desto närmare kommer vi ett beslut om att bygga ut järnvägen mellan Luleå och Umeå.

25 X 233 miljoner kronor = 5, 5 miljarder kronor och så alla broarna. Kan vi inte ta fem mil om året? Det borde våra skatter räcka till. Om inte kostnaderna för att projektera det hela kostar de 15 miljarder som Trafikverket påstår. Då skulle 100 miljoner kronor räcka till 1 500 meter.

Gustav Fridolin griper efter ett halmstrå för att kliva ur sin mediaskugga. Det behöver inte moderaterna göra. De är skickliga på att ständigt hamna i centrum oavsett. Denna vecka hamnade de dock i stormens centrum på grund av ett otänkt framtidsprogram. Partisekreteraren Sofia Arkelsten presenterade högerns historia som en kamp för allas jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Den enda "välfärdsreform" som jag kan komma på att de moderata riksdagsledamöterna röstat ja till är väl 1990-talets pensionsförändringar. Och dagens pensioner kommer knappast ge välfärd när 50-talisterna ska leva på dem.

I Svenska Dagbladet pågår en debatt om det inte var så att moderaternas föregångare i alla fall röstade för allmän rösträtt. Läs den här och här Jag undrar hur det kan finnas några tvivel.

Utsläppen från stålverket i Torneå diskuteras allt mer. För varje vecka som går hittar Lotta Nilsson och Linda Danhall nya uppgifter om hur väl Outokumpu känner till vad de släpper ut och att det finns en påverkan på människors hälsa. På torsdagskvällen informerades Haparandaborna om vad som kommer att göras i framtiden. Får stålverket sitt tillstånd att öka produktionen innebär det att utsläppen ökar från 300 kilo kvicksilver till 500 kilo kvicksilver per år.

I oktobermökret gäller det att ta vara på allt ljus. På Norrbottensteatern har säsongens "soppteater" tagit fart. På Storgatan rappar Jonny Granberg alias Kusinen. Kolla här.

torsdag 27 oktober 2011

Kungens slott och demokratins borg



Massor med konst

Jag hade tänkt skriva en lyrisk betraktelse över de tre olika utställningar som vi såg igår, mamma och jag. Om hur härligt det är att vi bor i ett land där min mor med rullstol kan åka med färdtjänst till all kultur hon vill. Om hur vi tjusades av det lätta flyktiga i Monets målningar. Om hur vi beundrade svärtan mot det vita ljuset i Turners tidiga bilder från London. Om Twomblys tillsynes lekfulla steg i deras fotspår.

Men jag skriver nog mest om Peredvizjniki. Bilderna som skildrar tzarens Ryssland. Den grupp med konstnärer som skildrar annat än adelns vackra anleten. I denna tid är det revolutionärt att måla en man som återvänder från Tjekans fångläger. Två kvinnor som gruffar på en gårdsplan och de fattigaste som drar pråmar längs med Volga.

Samtidigt som jag sitter här och skriver lyssnar jag till en översättning av vad en baltisk man berättar om livet här i Sverige. Han kom hit på vår nationaldag och slet tio timmar om dagen som byggnadsarbetare runt Nyköping. Inte ett kopek, inte en krona har han och hans kollegor fått betalt. Tills slut svalt de och då fick de hjälp att ta färjan till Riga. Arbetsgivaren, han är inte ens åtalad.

De levde i en sommarstuga utan vatten. De tvingades arbeta med att bygga om och kakla utan att få annat än lite mat.

- Det ska bli lättare att anställa och importera arbetskraft, lovar centern och folkpartiet.

Jag undrar när skildringar av dem som utför slavarbetet i Sverige hänger på Nationalmuseums väggar.

onsdag 26 oktober 2011

Vilka färger!

Jag blir så säll. Ja, lycklig när jag vaknar och ser den stora lönnen. Det är som om jag får en gåva varje höst när  de brinnande, flammande löven lyser upp gråheten, vardagen, med alla ljud och avgaser.

Jag kan inte låta bli att förundras över dessa färger, över dessa skiftningar som vi får till skänks. Förr vandrade vi på luncherna längs med kyrkogården förbi alla fina gamla träd. Vi njöt av doften från de fuktiga löven.

Det är en sak som jag tänker på nu inför trädens prakt. Behöll de sina löv lika länge då som nu? Mina minnen från gatorna i Sibirien är att löven singlade ner i början av oktober. Liksom att jag inte kan minnas att vi har haft lika långa höstar vid älvens strand.

Jag kan minnas helt fel. Minnet är det ju lite svårt att lita på. Ha, ha ha skulle kära S säga och påpeka att jag alltid påstår att jag minns.

Häftigt är det i alla fall att se hur mycket ljuset betyder för vad vi ser.

tisdag 25 oktober 2011

På ljuspromenad


Klockan tickade fram sekunder på muséets fasad och vi fick se hur hus och parker kan vara något helt annat. Något helt fascinerande. Vad jag önskar att det skulle vara så här spännande varje kväll i vintermörkret.


Moderaterna skapar sig en helt annan historia

Det är inte lätt att förändra det som varit. Men Sofia Arkelsten partisekreterare i Moderata samlingspartiet påstår att deras företrädare var med och kämpade för allmän rösträtt och jämställdhet. En ren historieförfalskning säger Barbro Hedvall, före detta politisk redaktör på DN.  Men hennes efterträdare på ledarsidan säger ingenting. Läs mer här!


Nyspråk kan användas på många sätt. När Sofia Arkelsten ska berätta varför hon ljuger säger hon att det är nästan rätt.

måndag 24 oktober 2011

Nödlinje i Sverige!

Verkligheten är ibland svartare än jag kan föreställa mig den. I fredags skrev jag om Tobias Billströms oro för att Babuschkor som får stanna hos sina familjer ska ruinera Sverige.

Jag sammanfattade hans inställning så här:

Tobias Billström heter han som fortsätter att envist hävda att det blir för dyrt om två generationer skattebetalare vill ta hand om sin Babuschka. Detta framfört av en minister som genomfört lagar vilka ger möjligheter att importera slavarbetare. Lagar som ger möjlighet att sälja arbetstillstånd till desperata människor som vill kunna arbeta och försörja sig själva.


Idag öppnar jag Svenska Dagbladet och DN läser om en regeringstjänsteman och hans fru. De har fått tillstånd att importera massöser från Thailand. Den Thailändska ambassaden har dessutom öppnat en nödlinje för thailändska medborgare som blir misshandlade och illa behandlade i Sverige. Det berättar Ekot på radion om.


Vill vi ha det så här? Den frågan måste jag ställa mig efter att ha upplevt denna totala inkompetens i medmänsklighet. 


Ska vi fortsätta att vända bort vår blick från det som skaver och krossar tilliten i vårt land? 







söndag 23 oktober 2011

Det börjar kvart i åtta

Varje morgon en ny himmel att överaskas av. Klockan kvart i åtta börjar föreställningen.

Om att hålla balansen mellan två kulturer

Jag har varit på Bok och Bild i Kulturens hus igår. Där lyssnade jag till Katarina Kieri. En författare som har ett språk som jag tycker mycket om. Jag vill gärna dela med mig av hennes berättelse.




  • Det började med att jag hittade den första meningen. Den som inleder ”Morbror Knuts sorgsna leende”. Som lyder så här:
Med jämna mellanrum kom morbröderna körande från Byn med Ford Taunusen full av skogsdoft och finska.

Det är så Katarina Kieri beskriver hur hennes andra roman kom att handla om livet mellan två språk på väg mellan Byn och Staden.

Katarina Kieri är född och uppväxt i Luleå med föräldrar från Tornedalen. Hon var en fritidspedagog som skrev vid sidan om. Sedan tio år är hon författare på heltid.

  • Det känns konstigt att skriva en bok som handlar om tornedalsfinska och bli en representant för det tornedalska. Jag som knappt kan representera mig själv. Men okunskapen om Meän kieli och Tornedalen är stor.

Finlandsvenska är det många som tror är ett språk i nordöstra Sverige.

  • Tänk om någon skulle missta sig på brittisk engelska och amerikansk engelska, vilket liv. Men att inte kunna skillnaden mellan den finska som talas i Tornedalen och den svenska som talas i Finland det väcker sällan någon förvåning.
Katarina Kieri har inte själv fått lära sig sina föräldrars modersmål. Men ser sig absolut inte som något offer.

-Det har säkert kommit ut något som är bra. Jag hade kanske inte tänkt så mycket på språk och modersmål, kanske hade jag inte börjat skriva om inte spänningen mellan våra två språk funnits, det olika mellan att växa upp i Luleå och att besöka Tornedalen när det var lov och ledigt.

I romanen är det Karla som balanserar mellan Staden och Byn, som växer upp och får anpassa sig till det traditionella samtidigt som allt förändras.

  • Jag läser mycket när jag ska börja skriva en roman. Inför denna bok läste jag om Tornedalen, berättelser som utspelar sig där och en dag hittade jag Ing-Marie Erikssons bok Märit.
Det är en roman som utspelar sig i en by i Jämtland. Den är mest känd för att Ing-Marie Eriksson blev fälld för tryckfrihetsbrott för denna berättelse. Någon granne ansåg att hon förtalat en familj. I Märit finns en plats som är central. Det är högen med spån. Där på spånbacken vid den nedlagda sågen träffas kvinnor och barn när de fyller sina säckar med spån.
  • När jag läser mina böcker märker jag att det är snöhögarna i mars som är min spånhög. Platsen där Karla kan njuta av att kunna drömma samtidigt som hon gräver ett hål. Det blir kanske inte den fina koja som hon tänkte sig, men det blir i alla fall ett hål.
Katarina Kieri lever i Norrtälje. Hon skriver krönikor i tidningar, berättar om skrivande och författar böcker för många olika åldrar. Det är sju år sedan hon fick Augustpriset för sin ungdomsbok ”Dansar Elias? Nej!”. 

Min vän Dorianne

Idag läser jag i Dagens Nyheter att Dorianne har dött. Vår fina vän. Dorianne var en riktig vän och en mycket speciell människa. Hon var en person som alltid fanns på sin egen plats. Aldrig innanför våra begränsade ramar.

Dorianne gick i sin mamma Hjördis fotspår och arbetade som frisör. Men vilken frisör hon var. Hon klippte nytt och på sitt eget sätt. När jag på 80-talet kom ut på Döbelnsgatan med en helt ny frisyr fick jag alltid höra uppskattande kommentarer. Men hon stannade inte där. Under flera år studerade Dorianne vid Idun Lovéns konstskola. Hon hade en ateljé på en bakgård vid Grevturegatan. Hon började odla sin egen mat på kolonilotten. Sen flyttade jag och vi tappade kontakten.

För några år sedan möttes vi igen. Jag gick förbi Damfriseringen på Döbelnsgatan och där fanns Dorianne. Nu hade hon adopterat två fina barn och hon bodde vid Hornstull. Hon och hennes sambo hade skapat en familj. Dorianne hade tagit över Hjördis salong och arbetade med att skapa frisyrer utan giftiga produkter. I fönstret satt en Buddha och ett levande ljus.

Det fanns ett ljus i Dorianne. En fast blick. Hon var en människa med sina egna välgrundade idéer.