lördag 14 november 2009

Kvart i tre

Ilande vardagsgrått förvandlades till sagoblått en kvart i tre. Nu är ljuset borta i det midnatssblå.

Höstfint


Jag gillar verkligen pumpor. Här är höstens minipumpor. Om vi har tur torkar de och blir fjäderlätta. Vintern vid älven bjuder på luft torr som talk. Det är praktiskt om man vill spara på pumpor.

Fredsinsats

Det är verkligen iskallt. Luften innehåller små, små
iskristaller som sticks bara man stiger utanför dörren. Älven är gråsvart med ett stråk av is. Men det är inte tyst. Småfåglarna kvittrar i granen och dyker ner mot fågelbordet. Långt borta på andra sidan mullrar dubbdäcken. Ljudet färdas långt över öppet vatten.
Vi som lever vid älvens strand har aldrig långt till världens konflikter. Många av våra grannar arbetar på "Kronan", i vårt försvar. En av de skadade i Afganistan är släkt med en person som vi känner väl. Våldet bland bergen lång borta blir verkligt i en by mellan Luleå och Boden. Mer genomskinligt än i en storstad.
Ända sen krigen i forna Jugoslavien har jag tänkt på hur jag ska ställa mig till, Natos operationer som vi deltar i, långt innan FN tar beslut om deltagande.
De internationella lagarna och reglerna är en sak, men så tillkommer något helt mänskligt.
Människor som deltar i dessa krig kommer hem med osynliga men.
Det behöver inte explodera bomber för att soldater ska bli skadade. Det räcker att leva under anspänning och under hot i en förläggning mitt ute bland rädda människor.
Jag är säker på att försvaret inte har skaffat de resurser som behövs för att hjälpa de hemvändande soldaterna. Efter krigen i Jugoslavien fanns bara en bråkdel av de resurser som krävdes då.
Unga män och kvinnor upplever outhärdliga händelser. Människor som ska vara föräldrar och leva ett vardagsliv. Kan de uthärda minnena från tiden i stridsområdet?
Det finns en annan aspekt på vad vi säger att vi gör; en fredsinsats. Är det vi gör, vi i det internationella samfundet, en fredsinsats för det afganska folket? Jag vet inte. Jag vet absolut inte om vi utför en fredsinsats, eller vad vi gör?

fredag 13 november 2009

Härliga besked

(Fyra små hjärtan på väg att bli broscher.)
En härlig dag på många sätt. M som jag skrivit om förr fick idag de försäkringspengar som han ska ha. Han ringde glad och bjöd oss på middag för att fira.
(Jag hjälpte honom med att skriva ett brev för hans försäkringsbolag avslog alla krav utan prut. Det verkar som om de alltid säger nej och att alla måste överklaga för att få de ersättningar som de har rätt till. I samma anda som när arbetsgivare anser att avtal inte behöver uppfyllas verkar våra försäkringsbolag försöka smita från utbetalningar enligt de avtal de slutit med sina kunder.)
Härligt är också att vi har samlats och ätit god mat. Njutit av trevliga samtal och skrattat glatt åt många dråpligheter som när jag försökte elda upp fjärrkontrollen. Svagsynt som jag är så såg jag inte värmeljusen vid sidan om soffan utan placerade den fungerande fjärrkontrollen strategiskt mitt över en låga. Det stank. Men med lite vädring på iskall altan och nya batterier så fungerar den igen.
Lilla Vendela var på besök och drack Ramlösa ur ett litet barnglas. Först gick det bra sen sa hon anklagande att vattnet var för starkt. Tyckte att vi hade bättre vara i kranen. Men hon kunde inte begripa att vi inte dricker brussaft varje dag. Det är ett ord jag gillar. Saft som brusar, det verkar släcka törsten bra.
Ska smita ut och sätta upp lite marschaller i höstmörkret. De ska välkomna yngsta dottern när hon kommer körande från fest på stan. Det känns fortfarande konstigt att hon kör själv till stan efter alla dessa år utan vin och med telefonen vid sängen.

torsdag 12 november 2009

Om att statera och mycket annat


Min yngsta dotter fick ett jobb idag. Hon skulle vara inne i stan tidigt i morse för att statera i Kjell Sundvalls film. Men planerna ändrades och hon kom hem igen. Efter några samtal fick hon ett nytt jobb ute på flygplatsen. Hon skulle statera som resenär. Hennes favoritsysselsättning är att resa, så hon var riktigt glad. Mörka kläder, men inte svarta, resväska och så körde hon iväg. I väskan fanns väntlitteratur och en neutral kofta.
Lägg märke till att hon hittade en väska med tag. Det var viktigt.

Det är inte lätt att få tag på jobb när man är arton år. Hon var så sprudlande glad att det fanns ett till henne idag.

I morse tittade jag på morgonteve. Där satt två välmakade bloggare som skulle berätta om varför de är populära. Den ena kommer från Umeå och hon skriver om vad hon vill köpa och vad hon handlar. Den andra är från Stockholm och hon berättar om sitt liv som bloggkändis. Två snälla, söta, ofarliga konsumenter som lever på att ta emot varuprover och skriva om dem. Det är faschinerande att de kan leva på att skriva om prylar och konsumtion. Andra mer allvarligt lagda skribenter i deras ålder får inte en krona för att skriva om livet, politik eller det som de brinner för.

Många unga tjejer bloggar varje dag. De berättar om sitt liv i ord och bild. Väldigt ofta är det flitiga unga damer som sliter med sitt skolarbete, samtidigt som de ska leva upp till en roll av att vara coola. Det är sällan de har tid att koppla av. Jag hoppas att deras liv ska bli rikt trots att så mycket krävs av dem redan innan de har hunnit välja väg.

Bilden högst upp på sidan skulle ha hamnat här. Den är en del av min ljusdokumentation. Idag var det klart ute. Ljuset fanns kvar i minst tio minuter efter tre.

onsdag 11 november 2009

Upp till bevis SMHI


Här är en bild som visar hur vädret var idag. Ganska många tunna moln och sol. Men lyssnar jag på SMHI hade vi moln och lite snöfall.
Så här är det ofta vid älvens strand.
Vi lyssnar på metrologerna och tittar ut genom fönstret. Bilden vi hör och vad vi ser hör inte ihop.
Tur för oss. För vi har ofta sol när molnen täcker alla kartor och bilder som metrologerna visar. Sol. Inte lika många timmar som för en vecka se'n. Men ändå ljusare än molniga vyer från ovan.

tisdag 10 november 2009

Ljuset tar farväl



Någon minut före tre och sen var det natt.

Överlevare

I alla väder och temperaturer har vår murgröna överlevt allt sen början på maj. Storm, regn, nattkyla, sommartorka och snö. Jag undrar om detta är den sista veckan den finns kvar, vi har tvåsiffriga minusgrader på natten.
Idag är den det vackraste i trädgården med sina gröna blad och frostens spetsmönster. Det ser ut som om den är tillverkad av glas.
Vi är insvepta i frostdimma och luften känns som nålstick.
Inomhus sprakar brasan i kaminen. Kontrasten mellan luften i huset och utanför är hisnande.

måndag 9 november 2009

"Insnöad"

Jag har "snöat in" på solens nedgång över älven. Det går så fort. Ena minuten lyser hela världen och snön är en enda ljusförstärkare, den andra är det redan natt. Idag höll kylan i sig och det blev aldrig varmare än minus fem. Bara doften av kyla fick Celina att vända i dörren. Nu ska det mycket till innan hon går ut. Hon doppar tassen i snön fnyser och vänder om. Ibland skulle jag vilja göra det samma. Vända ryggen till kylan.

Ljusrus

Vid älvens strand dansar dimman sin senaste dans. De nya stegen gör oss yra. Solens strålar följer oss när vi räknar. Vips har dimman dragit sig tillbaka och vi står där ljusrusiga och glada. Snön drippar och droppar från de isiga grenarna.

söndag 8 november 2009

En vintersaga II

En Vintersaga

http://www.youtube.com/watch?v=ZZSl_IaIQOA&feature=related.
Lyssna och sjung med Monica Törnell. Strunta i bilderna.

Järnvägslinje till salu

Storbrittanien var först med att sälja ut sin järnväg. Både spåren och trafiken gick under klubban under Thatchers 80-tal. Sedan dess har det varit många olyckor, stora problem med att driva trafiken och ägarbyten hit och dit.
Idag är det linjen mellan London och Skottland som är till salu. Det privata bolaget som vann upphandlingen, (på tio år), har gett upp efter tre. Löften om måltider och service gick inte att hålla. I första klass serverades en kaka med te, istället för den måltid passagerarna hade betalat för.
Nu ska ett statligt bolag höja standarden och försöka hitta ett privat som kan driva Skottlandstågen inom 18 månader. Den statliga chefen börjar sitt arbete med att säga: Passagerarna ska inte tro att det kommer att bli som när brittiska SJ skötte tågen. "Vi kommer att fortsätta på samma sätt som det privata bolaget, men med riktiga måltider."
Här vid älvens strand har vi ett eget SJ. De sköter Norrlandstågen. Reglerna för passagerarna söder om Sundsvall är helt annorlunda än dem vi lever med. Ingen skulle tro oss när vi berättar om de gamla slitna vagnarna som vi får åka i på dagtågen. Ingen skulle vilja färdas med våra långsamma tåg söderut. Inte många vet att vi får lov att sova i Umeå om vi ska till Universitetssjukhuset med tåg.
Nu väntar vi otåligt på att vi ska få dubbelspår. Då kan allt fraktgods rulla söderut utan att ständigt stå och vänta på olika mötesstationer. Det ena spåret är stambanan, det andra kustjärnvägen, som funnits planerad i minst 15 år.Jag kommer aldrig att glömma det första beslutet om Norrbottniabanan. Då var min svärfar 83år,( han skulle ha fyllt 98 i år), han jublade och sa att äntligen skulle han kunna resa med tåget igen. Som gammal järnvägare saknade han tågresorna som han tvingats byta mot flyget. Då för 15 år sedan lovade politikerna att vi skulle få vår moderna järnväg till nästa år.
En resa till Umeå skulle ta knappt två timmar, en till Gävle fyra och en halv och till Stockholm sex timmar.
Idag vinkar jag av mina vänner vid byns station. De får snällt sitta på tåget i 14 timmar innan de är framme vid Stockholms central. Tre privata bolag har sedan avregleringen kört våra tåg. Vad vann vi? Att priset är högre och resan långsammare?