torsdag 29 oktober 2015

"Vi vill inte ha våra namn i tidningen"

Det är kallt ute. Trots den gula solen så är det kalla grader hela dagen. Iskalla.
 Hur kunde de människor som flyr från krig och förtryck bli till siffror. Hur blev det så här? Hur kan vanliga hyggliga personer säga att det är kris för att det är miljontals som flyr från kriget i Syrien. Inte att det är kris för att de makthavare som kan göra något åt kriget har låtit bli?
Vi som lever här vid stranden förstår att snart är det riktig vinter. På många fler sätt än de vi är vana vid. Alla dessa siffror kräver ju att vi tar till olika tvångsmedel, eller gör de det?

Polisen ska kunna kontrollera om vi har rätt att vara i Sverige oftare, och utan brottsmisstanke. Istället för att ge dem som har rätt till asyl möjligheter att fly till EU säkert, så bygger vi upp ännu fler hinder.

Men det finns hopp om varma vindar. Ett annat klimat. Igår gick de 200 flyktingar som dödshotats i Överkalix ut och tackade för att de får bo på ett lugnt och säkert ställe. På kvällen gick många Överkalixbor till hotellet där de bor och klistrade hjärtan med välkomsthälsningar på de fönster där rasisterna hade satt fast sina hot.

Men de kvinnor som har organiserat välkomsthälsningarna vill inte att deras namn publiceras.

- Alla vet vilka våra barn är och vi vill skydda dem, säger de till reportrarna.

söndag 25 oktober 2015

Ingen ville veta vem de var

En av de finaste traditionerna i Luleå är Bok och Bilddagarna som återkommer vartannat år. Jag vet inte hur länge de har pågått men jag minns fina möten med författare och olika konstnärsskap redan på 90-talet. Då fanns inte Kulturens hus utan vi var i Konstens hus. Bilder, berättelser och publik blandades och blev till nya kreativa tankar.

Igår var det mötet mellan konstnären Katarina Pirak Sikku, historieskrivaren Maja Hagerman och den nyblivne doktorn i historia Curt Persson som fick oss i publiken att tänka nya tankar.

Alla tre har skildrat hur det rasbiologiska institutet har påverkat vår syn på vilka vi är. Eller påverkar. Ja, vilket är det arv som vi bär på idag?

Vi vet ju att alla vetenskaper slår fast att det inte finns några raser. Varför är vi då fortfarande påverkade av det synsätt som Herman Lundborg och hans vänner hade på oss människor, särskilt oss som bor i nordligaste Sverige? Varför tror hälften av alla som röstar på Sverigedemokraterna att det finns olika raser? Var finns lockelsen i att dela upp människorna i olika grupper? Att se på oss alla som ett vi och ett dom?

Katarina Pirak Sikku började sitt arbete med de bilder som rasbiologiska instiutet har i arkivet i Uppsala när hon skulle skapa sitt examensarbete på Konsthögskolan i Umeå.

- Jag hade tänkt att jag skulle skildra alla tomma övergivna fotbollsplaner som vi passerade när vi for från Umeå till Nordnorge berättar hon. Men henned handledare sa: Konst ska göra ont.

Katarina Pirak Sikku fick en puff att börja med att titta i de arkiv som finns i Umeå.

Hennes möten med de numrerade bilderna, de avidenfierade människorna, fick henne att söka upp olika personer som hon vet kan mycket om samernas historia.

- De berättade för mig att Herman Lundborg och de människor som han mätte och avbildade inte kunde förstå varandra. De trodde att de skulle bli fotograferade och gjorde sig fina. Men han ville inte veta vem de var. Han hade olika teorier om hur hudfärgen påverkade människors värde. Nästan alla är mycket solbrända på bilderna på grund av att de är tagna på vårvintern när personerna arbetade ute i solen . En solbränna som påverkar hur han ser på samerna.

Maja Hagerman bryter in. - Tänk att de 60 000 kronor som det rasbilogiska institutet fick av riksdagen skulle ha kunnat användas till en professur i nationalekonomi. Men så blev det inte utan 60 procent röstade för Herman Lundborgs institution.

- Här finns en intressant fråga som vi kan få svar på. Vilka var de 40 procent som röstade mot tidsandan? För så mycket vet vi att det inte röstades efter partpiskan utan att var och en röstade efter eget huvud, säger Curt Persson.

Ja, vilka förstod redan innan institutet var skapat att detta inte är vetenskap?

Katarina Pirak Sikku berättar med sina bilder om allt det som hon upptäcker. Bilder som utan åthävor visar fram de känslor som rasbiologerna har tvingat henne att bära. Viskningar som ekar och hörs som ett dån från vattnet i forsarna. Ett dån som vi bär med oss trots att uttrycket är så milt.




söndag 18 oktober 2015

Sagotanten berättar

För en evighet sen läste jag sagor för denne politiker som kan bli Kanadas nästa premiärminister En post som hans far hade i 16 år från slutet på 1960-talet. Pierre Trudeau och hans son var på statsbesök  i Stockholm och längtade efter att få se Norrbotten. En resa mot midnattsolen och samernas land ordnades men sonen Justin fick inte följa med utan han fick stanna på Haga slott. Det var då jag fick hjälpa en av assistenterna med att läsa Astrid Lindgrens översatta bilderböcker när helikoptern lyfte mot Arlanda. Som tack fick jag en bilderbok om Kanada. Den står fortfarande i bokhyllan. Det är en bok fylld av otroligt vackra bilder. En skildring av det landskap där Alice Munros berättelser utspelar sig.

Där började min längtan efter att få se detta enorma land. Den har jag tyvärr inte gjort något åt.

Intressant är att konservativa politiker över hela den industrialiserade världen använder den täckta kvinnan som huvudproblem i dessa tider när vi måste förändra vårt sätt att tänka. I Kanada har den konservativa regeringen drivit ett mål i domstol efter domstol mot en kvinna som ska bli medborgare. Men juristerna ger kvinnan rätt. Det räcker om hon visar sitt ansikte för dem som ska avgöra om hon är hon och inte någonannan. Hur ofta uppstår detta problem med att en kvinna vill täcka hela sin kropp inför att hon ska bli ,medborgare? Fyra gånger. Nånsin.

Justin Trudeau, liberalerna och Thomas Mulcair från socialdemokratiska Nya demokratiska partiet frågar var Kanadas själ har försvunnit. De senaste tio åren har den konservativa regeringen sänkt skatter, infört hårda terroristlagar, skärpt invandringslagarna och den stöder en oljeledning som ska byggas från Kanada till den mexikanska golfen.

Vi får se om namnet Trudeau och en längtan efter att får leva i ett land med mer liberala lagar och fler investeringar i infrastruktur kommer att locka väljarna.


Känner ni igen er?  Fast hos oss är det tvärtom. Det ena borgliga partiet efter det andra vill fortsätta med skattesänkningar och främslingsrädsla trots de senaste 8 årens misslyckanden. Arbetsgivarorganisationer och företagsledare står bakom för att få så billig arbetskraft  som möjligt. Blir lönerna tillräckligt låga kommer ju skattebetalarna att få betala för att dessa anställda ska kunna äta och bo. Deras mantra är att antalet vita arbeten blir fler om arbetsgivarna inte behöver batala sociala avgifter. Men vad hände? Jo, de som gör jobbet hamnar inte innanför vårar sociala försäkringar, de jobbar för slavlöner. Eller så fortsätter det som innan. Nu behöver ju ingen smyga med att det kommer en städare, han skulle ju kunna få vit lön.

Vad finns det för nya tankar som skulle kunna förändra makten över arbetet? Det är aktuellt för alla som arbetar inom media. Inkomsterna från publiken minskar och antalet anställda som arbetar med journalistik blir allt färre. Hur ska vi få veta det som politiker och makthavare inte vill att vi ska få syn på?

fredag 16 oktober 2015

Vi, världen och våra prylar

En sked. ja en enkel sked får tankarna att flyga och filosofiska frågor att flöda i det nya numret av tidskriften HEMSLÖJD. Det är inte ett magasin som enbart visar vackra genomarbetade ting som vi kan sitta och drömma om. Det är en mötesplats för
Tekopp i raku
frågeställningar runt design, materialism och medmänsklighet.


I årets nästsista nummer får vi läsa om hur en sked kan vara på två helt olika sätt. I en berättelse om hur två romska kvinnor i Sörmland, Aurelia Marin och systern Geta, började tillverka träskedar, på samma sätt som deras mammor gjort hemma i byn, för att ha en produkt att sälja och slippa tigga. får vi följa med dem hem. Hem till huset som växer med några betongblock varje gång kvinnorna återvänder. Hus som är helt tomma på möbler och de saker som vi tar för givna. Kvinnorna kan ta med sig runt 2 000 kronor till familjens husbygge. De pengarna räcker inte till något annat än väggar och tak. Familjerna sover på filtar och satsar allt på att huset ska bli klart. 150 skedar har kvinnorna slöjdat och sålt.

Skeden som helt nödvändig, en del av det som vi inte klarar oss utan, en huvudsak för vår överlevnad berättar Kristina Schultz om i sitt examensarbete på Konstfack. Vad behöver vi, frågar hon sig när hon tömmer familjens lägenhet och börjar om från början. Veckorna går och hon tillverkar de föremål som krävs för att kunna föda familjen och för att de ska kunna sova. Men det finns något som hon saknar. Något som inte den enkla skeden, de ojämna faten och skålarna, de låga pallarna och den breda kniven kan uppfylla. 

Saknaden efter något som hon uppfattar som vackert försvinner först när hon köper en växt som hon ställer i en egentillverkad kruka i fönstret. Kristina Schultz drar slutsatsen att vi inte kan leva utan något som vi uppfattar som skönt.

Men reportaget från romernas stuga ger oss ett helt annat svar. Är vi inte vana vid att kunna välja det som vi tycker är vackrast så är det valet inte aktuellt.

Bägge berättelserna får mig att tänka på vad det egentligen är som är viktigt. Vad som jag skulle ha svårt att leva utan och hamnar då i den tredje spännande berättelsen i Hemslöjd. Historien om det som aldrig får vara perfekt. Om de enkla teskålar som japanerna uppskattar just för att de har skavanker. De är en hjälp för att lära människor att uppfatta nyanser. Hur känns koppen i handen, vilka olika skiftningar finns i glasyren och hur tjock är keramiken? Det finns många olika upplevelser som en enkel kopp utan öra kan förmedla. Liksom detta nummer av Hemslöjd. 



HEMSLÖJD
NR 5 2015 89 kronor
utges av Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.


måndag 5 oktober 2015

Förvintern tar över

Igår kom sidensvansarna och käkade upp alla rönnbär och häggbär. Au revoir, ja, kom snart tillbaka från er resa söderut.

Idag är det två riktiga isande kalla grader när jag går ut med Stella till brevlådan. Bären är uppätna, löven bortblåsta och himlen ljusblå. Förvinter skulle det kunna kallas denna Nobelvecka.

Nu är det höst på riktigt i alla fall. Vernissage på Lindbergs där Linnea Henriksson ställer ut sina fina bilder. Kontrasterna mellan akvarellernas lätthet och hennes djupa oljemålningar är häftiga. Missa inte den.

I lördagskväll var vi på höstens stora evenemang på Norrbottensteatern. De sätter upp Tolvskillingsoperan. De har valt en version från 1953. Varför, undrar jag. Sen är det inte så mycket att undra över. Allt har samma styrka oavsett vad som gestaltas. Tur att både ljus, scenografi och musiken är så bra.

Linnea Henrikssons målning

Karlshäll sett från Norra hamn

På väg till teatern

Luleå sett från Karlshäll

Gnistrande kallt

fredag 18 september 2015

Hon som var jag ramlade ur minnets arkiv



En sommar for vi runt i Bretagne, Martine och katten och jag. Om jag minns rätt är detta så långt söderut som man kan fara.

Att resa med en katt och ha en Renault 4 är som att befinna sig i en thriller, en het. Varje gång vi öppnade ett fönster så lyckades katten nästan hoppa ut. Och hon hade försvunnit för gott om hon lyckats för vi satt i köer från sju på morgonen till kvällen. Då äntligen var vi vid Mont Saint Michel. På natten körde vi mot Världens ände. Där kändes allt oändligt. Livet, kärleken och alla möjligheter. 

Den känslan vill jag ha kvar.

måndag 14 september 2015

Ord, språk och minnen

Alla dessa prylar som fanns när vi växte upp. Alla dessa röster som var som en bakgrundsmusik. Alla dessa dofter av Salubrin, saltvattenstvål, mandelwienerbröd, malkulor och såpa. Ja allt som får oss att ryckas tillbaka till det som var. Gunga fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan vetskapen om att bara jag neg och sa tack så gick det mesta väl och den komplicerade verkligheten.

Orden som aldrig används nu när det finns andra som bättre passar i våra munnar. (Tro inte att det här är en debatt om vilka ord som borde vila i frid). Men det finns andra som liksom inte betyder något här och nu.

Vi kan njuta av strumpbyxor och slipper knäppa fast strumporna på ett livstycke, vi kan gå i våra impregnerade skor och slipper dra på oss pampuscher eller galoscher. Men skulle någon börja prata om dessa gummiskor, då far min livsgunga bakåt mot mormorsmor.

Elenora Hellström på Lundagatan. Denna dam som ensam uppfostrade sina många barn. Hon satt vid sin trampmaskin och sydde. Hon tog hand om sina barnbarn. Hon levde hela sitt liv mellan Sofia kyrka och Högalid. Hon finns bevarad på film utan ljud. Och jag kan inte minnas hur hon talade bara att alla lyssnade. Och hur nogrann hon var med allt. Det allra bästa som fanns det var när hon tog fram vevgrammofonen och vi fick lyssna till stenkakorna. Det fanns rätt många kvar tack vare att hon skötte om dem med en mjuk sammetstrasa.

Idag är denna berättelse om musik på lättkrossade stenkakor nästan obegriplig, innehållslös. Det var inte bättre när skivorna sprack och musiken fick slängas. Det är ju helt fantastiskt att vi kan lyssna på allt. Men det som är svårt nu är att välja.

lördag 12 september 2015

Fel kan bli rätt om vi har tillit

Det finns hopp och tillit. Det är nog det som är skillnaden mellan de europeiska länder där gränserna öppnas och de där regeringarna bygger fort med hjälp av taggtråd och armèn. Verklighetens folk vill hjälpa oavsett var. Vi ser skillnaden på här och där. Men vi ser ingen skillnad på oss och dom. Först kändes allt som en elektrifierad studsande kanin. Ingen början och inget slut. Men sen öppnades ett fönster i bruset och Hans Rosling och Angela Merkel blev tydliga
 Båda två tog på sitt sätt makten över våra tankar. Angela Merkel som inte lät sig rubbas av någon av de andra stora ländernas ledare. Hon såg på oss med allvar, tog ansvar för att Tysklands 80 miljoner invånare ska ta emot 800 000 flyktingar i år.

Hans Rosling han lyckades med att visualisera hur många som är på flykt och var de finns idag. Med hjälp av några nyskördade äpplen fick vi se den lilla andel som hittills har fått stanna i Europa. Dessutom säger han högt det som alla politiker i Europa vet:  DET ÄR REGELN OM ATT FLYGBOLAG SOM TAR OMBORD PAPPERSLÖSA FÅR DRYGA BÖTER SOM SKAPAR DÖDENS HAV.
Han har ett förslag som skulle hindra fler från att dö på gummiflottar i Medelhavets vågor och stoppa utsugningen av flyktingarna. Ta bort regeln! Då skulle alla som måste fly kunna resa säkert och till vanliga kostnader för att få sina asylskäl prövade.
 Det finns hopp om att vi ska kunna klara av att ta emot den lilla del av av världens flyktingar som lyckas ta sig hit. Här uppe i norr har vi sett hur de som stiger av tåg och bussar och snabbt tar sig till Haparandabussarna. De vill till Finland. Tvärtemot våra föreställningar om hur de ser på vårt östra grannland. Kanske att statsministerns erbjudanden om att flyktingar ska får flytta in i en av hans privata bostäder får fler att känna sig välkomna.
Vad är viktigast? Det är en fråga som DN:s ledarredaktion borde ställa sig varje dag när de redigerar sina tidningssidor.

När människor samlades på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sin vilja att välkomna flyktingarna som tar sig hit så var det en grupp människor som buade ut talarna. Många som stod där och försökte lyssna till Stefan Löfven eller någon av de andra talarna fick inte höra vad de sa. Vi som såg manifestationen på teve kunde inte se vilka som betedde sig som barn. Men det gjorde Erik Helmersson. Han har talat med en ung arrangör som var där och inte hade en chans att lyssna till talarna
Hon berättade att det var människor från yttersta vänstern som störde alla talarna.

Men hur skribenten skulle kunna dra slutsatsen att alla som manifesterade sitt stöd skulle sluta med att engagera sig efter dessa barnsliga bröl det kan jag inte begripa

Fanns det inte mer allvarliga frågor att ställa sig i torsdags? Till exempel skillnaden mellan vad vi tror om andelen arbetslösa ? I en europeisk undersökning tror majoriteten att vi har en arbetslöshet på runt 20 procent när den är 8 procent. Svenskarna var med detta bäst i klassen! I alla andra europeiska länder var skillnaden mellan verklighetens höga arbetslöshetssiffror och de enormt höga siffror som medborgarna trodde var sanna mycket större.

Hur ska tilliten vinna i denna kamp om Europas värderingar när all fakta är förvrängd?

Sensommar och kulturnatt. Idag kommer känslan av att vi kan göra skillnad tillsammans vara den viktigaste.

tisdag 18 augusti 2015

Hetaste dagen

Drömmen om ett enda sommarbad denna sommar fick oss att fara ut till Lövskär. Här finns min favoritstrand och vår bästa restaurang i hamnen.

Hamnkrogen levererade god, mycket god Bouillabaisse, och en härligt Tarte Tatin. Men stranden med den varma sanden hade inte något badbart vatten. Trots pålandsvindar och sol i många dagar håller nätternas kyla nere temperaturen.

Fem minuter med fötterna i Bottenvikens vågor och med sand mellan tårna känns som riktig sommar. Både doften av hav och känslan av sandbotten under fötterna får mig att resa till varmare dagar.

Kanske denna dag som börjar med dagg och lite  kyliga vindar blir årets varmaste. En riktig het dag den första av de 90 som redan susat förbi.

Inte minns jag att våren var ovanligt ljum och att jag hann plantera alla krukorna redan före Valborg. Mannaminne det är kort.

onsdag 12 augusti 2015

Det lönar sig att förstöra andras kapital



Nu börjar de raskas tid. Den tid när varje minut som fylls med verksamhet anses värdefull och varje kvart i stillhet som slöseri. I en lägenhet på Östermalm, som bankkunderna i Nordea har betalat med sina räntor på bostadslånen, packar Christian Clausen, den avgående vd:n, ihop sina saker och räknar ihop 140 miljoner kronor som han ska få i pension. Detta trots att han var ansvarig för att Nordea inte ändrade sina rutiner för att förebygga pengatvätt. Därför kunde Telias kund Takilant från Uzbekistan öppna ett konto i Nordea och gömma 200 miljoner kronor. Pengar som Telia betalat i mutor till presidentens dotter.

Det kostade bankens ägare 50 miljoner kronor i böter. Hur många tiondelsprocent i högre ränta har det kostat bankens lånekunder? Hur många anställda har förlorat sitt jobb?

Gruvindustrin har en nedgång. Malmpriderna sjunker och då får Olof Faxander avgå från Sandviks vdstol. Han var en av de sista som Sverker Martin Lööf tillsatte under sin tid som dominerande makthavare i Industrivärlden. Olof Faxander började sin tid som vd i Sandvik med att flytta huvudkontoret till Stockholm. Han ville kunna bo i sin villa. Vad det kostade företaget vet vi inte.

Han är en av de personer som kostat svenskt näringsliv mest. Han köpte ett amerikanskt stålföretag för 80 miljarder kronor när han var vd i SSAB. Efter att SSAB lyckades sälja hälften till ett ryskt bolag fick SSAB:s ägare nöja sig med att ha 25 procent av aktievärdet kvar. (Om man utgår från det pris som de anställda fick betala för sina aktier.)

Aktien i Sandvik är 20 procent mindre värde än när han tillträdde. Olof Faxander får två årslöner med sig.( runt 30 miljoner kronor). Och aktien steg så snart nyheten om hans avgång spreds.

Undrar hur mycket varje minut av verksamhet från dessa två vdar har kostat?

Det hade nog varit bra om bägge två hade tagit minuter. Stunder när de tänkte efter. Före. Istället för att kliva in i de privatplan som tog dem till jaktslottet i Jämtland där Sverker Martin Lööf välkomnade dem till ännu en jakt, på aktieägarnas bekostnad.


måndag 10 augusti 2015

På den sextionde dagen

Nu har vardagen vaknat efter sex lediga veckor. Igår var det första gången som vi såg en solnedgång sedan i våras. Då helt plötsligt kändas det att snart är det höst.

Daggen är så tung på morgonen att vi tror att det har regnat. Fåglarna har packat ihop och dragit söderut. Nu är det bara ett par kvar här vid huset.

Äppelträden är fyllda med frukt. Jag hoppas verkligen att alla kommer att överleva förra vinterns sorkattack. Men alla vinbärsbuskar, både svarta och röda har drabbats av ett virus. Inte ett enda bär. Men massor med jobb nästa helg när vi ska försöka ta bort alla buskar och sanera.

I lördags var Jinger och jag på Höslaget i Avan. Vi mötte massor med trevliga människor och hann med att tala med varandra. Nu far Jinger vidare på nya äventyr efter ett åt i Luleå.
Jag stannar här och njuter av investeringen i fårskinn från Avan.

Högst på önskelistan står nu dessa fina krukor från Avan. De var så tunga att jag får ta med bilen och köpa dem. Visst är de fina?

Den svala sommaren fortsätter och vi får glädja oss åt att jordgubbarna äntligen är mogna. De är så stora och goda, trots bristen på sol. Tänka att vi har kunnat njuta av färska gubbar i snart sextio dagar!!!

Från och med idag ska jag börja räkna dag ett. Nya tider. Och kanske mycket bättre tiden.

lördag 25 juli 2015

I Hedebybornas Sörmland

Vi har blivit med en ny teknisk pryl för att se bilder på teven och filmer från olika webbplatser. Chrome casting är också en väg bakåt till gamla teveserier. Vi har hamnat i Hedebyborna. Ja inte jag så mycket men i går följde vi i deras spår.

Åkte på gamla vägar i Sörmland och njöt av en sval sommardag. Det är härligt att upptäcka gammalt på nytt.


måndag 20 juli 2015

Om att skriva utan att kolla fakta

Idag ramlade jag över denna artikel  där Lars Berge och Svenska Dagbladet tar heder och ära av Nils Bejerot. Man kan säga att han bygger upp ett porträtt av Bejerot byggt av olika påståenden som han inte belägger. Ja, han skuldbelägger till och med Bejerot för att hans hus brändes ner av pyromaner.

Varför låter Svenska Dagbladets kulturredaktör Lisa Irenius, Lars Berge skriva vad som helst utan att källorna är säkrade?

Man kan ju alltid försöka hitta källor även om personen man beskriver har varit död sen många år.

Nils Bejerot var på sin tid den läkare som träffade flest narkomaner i Sverige. Han arbetade på häktet i Stockholm och som psykiatriker i vården. Han var medlem i olika vänsterorganisationer som vpk, clarté och socialistiska läkare. Han var aldrig medlem i det parti som var maoistiskt och kallades skp. Redan 1956 när Sovjet gick in i Ungern avslutade han sitt politiska engagemang. Istället utbildade han sig till psykiatriker och började arbeta som socialläkare i Stockholm. Han var den som först ställde diagnosen intravenös narkoman i Europa.

Han påverkade Sveriges narkotikapolitik genom att hålla tusentals kurser om hur han såg på narkotikans spridning i samhället. Han debatterade med alla som ansåg att det var bättre att narkomanerna fick fri tillgång till droger än att man jagade langarna. Men han gav sig aldrig. I mitten av 70-talet förändrades Sveriges narkotikapolitik och all beröring med narkotika blev straffbar. Straffen för grova brott höjdes och många kritiserade detta.

Under 1980-talet skrev han krönikor i Folket i Bild/Kulturfront, en tidskrift som bland annat Jan Guillou var med och drev.

Nils Bejerot ansåg i korthet att inga droger förde samhället framåt. Han berättade ofta att han mötte människor som han hade stor respekt för men som inte klarade av sina liv på grund av att de var beroende av olika droger. Han var mycket upprörd över att vissa ansåg att hasch inte var så farligt. Han visade med hjälp av FN:s forskning om droger, att samhällen där hasch, eller cannabis används dagligen, stagnerade och fick det allt svårare att försörja sina medlemmar.

Han startade föreningen  riksföreningen för ett narkotikafritt samhäller tillsammans med fackföreningsledaren Yngve Persson.

Under hela sin tid som debattör och läkare vid häktet i Stockholm, psykiatriker i Stockholm och forskare så hade han sina motståndare. Många ansåg att han inte såg missbrukarna som människor. Andra att han ville ha ett samhälle där polisen hade stor makt.

Han sa själv att han ville verka för ett samhälle där alla måddeså bra som möjligt och att var eller hur man växte upp, inte skulle stå i vägen för unga människors chans att bli vad de ville. Och de unga människor som han mötte i sitt arbete med drogmissbrukare ville han ge chansen att få ett liv som inte styrdes av drogerna.

Jag har berättat förut om hur jag kom i kontakt med de baksidor som finns med droger. En av våra kompisar som vi växte upp tillsammans med under sommarloven på Öland satt helt plötsligt i enebacken och trummade all vaken tid. Ingen förstod varför.

Men en kväll kom hans mamma och berättade att han hade varit med och spelat i ett band i Köpenhamn den senaste vintern. Där hade han och de andra kopplat av med att röka hasch. De andra hade kommit hem friska, men hennes son som var 19 år, kom med transport till Sankt Lars sjukhus i Lund. Han hade fått en psykos. Hon var helt förtvivlad eftersom att han, som hade varit den smarte sonen, som spelade schack i ungdomslandslaget och som hade högsta betyg i sin examen inte fanns kvar.. Nu talade han inte. Han jagade demoner vid trummorna och familjen väntade på att han skulle få hjälp. Hans liv var helt förstört. Två gånger var han så psykotisk att han försökte ta livet av sina föräldrar och bränna upp deras hus. Gång på gång satt han inlåst utan chans att komma vidare. Det tog tiotals år innan han mådde så bra att han kunde leva utanför psykiatrins väggar.

Hans mamma skrev en bok om hur de kämpade tillsammans med sonen för att han skulle kunna leva utan att påverkas av den svåra psykos, som tiden med haschrökningen i Köpenhamn hade orsakat. Den boken som jag naturligtvis inte har kvar, berättar bättre än alla andra, om varför vi inte ska tillåta fler droger än alkohol. En drog som är nog giftig och som orsakar nog med skador hos människor.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så många debattörer som just nu kämpar för att legalisera cannabis. Vill de tjäna pengar? Vill de att en del av alla unga människor ska slås ut? Vill de ha ett samhälle som stagnerar?

Ni som tänker på legaliseringen av cannabis i vissa amerikanska delstater kan söka på nätet och se att ingen kan påvisa att cannabis ger någon som helst god påverkan på de sjukdomar där cannabis används.

Det här blev många ord. Men ibland är det så.

Ha en fin Margaretadag.




måndag 13 juli 2015

Vilket svek

Helt plötsligt har nio dagar bara runnit iväg utan att jag har öppnat min dator. Nio dagar när vi har dammat ur massor med gömställen i huset och samlat ihop tolv kassar med trycksaker som fått nytt liv på Kupan. Det känns så luftigt i huset när dammet och alla gamla böcker fått flytta ut.

Lyxigt.

Ja, att ha en bostad som vi kan göra vad vi vill med.

Jag läser varje dag på nätet massor med annonser där unga människor söker ett hem, en plats där de kan leva sitt eget liv. Bli vuxna.

Men vi som redan har gör absolut ingenting för att bostäder byggs som alla kn efterfråga. Istället låter vi våra politiker hänvisa till en marknad ...vilket svek.

Ja, det är så stort att jag inte kan acceptera att vi andra sitter här och är tysta.

Ska alla unga människor och alla andra som måste flytta vara beroende av sina föräldrar för att kunna bo?

Bostäder som byggs ger alla vinster i världen.


lördag 4 juli 2015

Längs med minnenas väg

Här ungefär började vår resa till avskedet av Eva . Vid Tullgarn där vi stannade en stund innan vi kom fram till Linköping.

Där vid kyrkan i Landeryd växer vilda rosor som doftar av alla minnen som vi har tillsammans. 

Ett minne som vi delar allihop är de fina utflykter som Eva och Conny tog med oss på. Här är vi vid Bergs slussar och hinner prata en stund.

Slutet på vår resa denna gång; sjunde våningen mitt emot Uppsala slott, Carolina Rediviva och Domkyrkan.

Slutet på mina föräldrars livsresa är här i minneslunden vid Glömminge kyrka på Öland.

onsdag 24 juni 2015

Ett halvår med hela livets nyanser

Årets första sex månader så där lite på en höft:-)

Döden, döden, döden sa Astrid Lindgren varje dag till sin syster när de talade med varandra i telefon. Jag har ingen syster att besvärja livet tillsammans med. Jag har istället fått tänka på livet när flera av våra nära har gått bort. Vad är viktigt? Vad vill vi? Hur ska vi förändra våra liv?

En av dem som förlorat sin närmaste berättade för mig om hur varje resa mellan vinterns hem och sommarens stuga innebär att hon lämnar honom igen och igen. Alla minnen finns kvar där bakom ytterdörren.

Ja, alla minnen av ljusa sommarda'r och glada jular dyker upp och de är lika verkliga som den kalla sommaren och regnet i maj. En lunch med samma goda mat som vi brukade äta tillsammans, den första potatisen som vi tog upp, de prunkande rabatterna allt blir till påminnelser om det som har tagit slut och det som ska bli.

Bild nummer ett visar hur vackert och bistert det är i början på januari. Bild nummer två är vår fina busiga Stella. Minst fem vaser och fyra blomkrukor har hon krossat i sin jakt på flugor och flygfän. Nummer tre är de första blåsipporna som jag har sett sen jag flyttade norrut. De växte vid Thielska galleriet när vi var på semester. En semester som blev avbruten så där som det blir när olyckan är framme. Allt slutade gott. I mitten syns en man som ror över älven. Det var den första snöfria dagen i våras. Därunder finns en bild från semestern i april när allt var bra igen. Bloggvänner och gofika och massor av härliga samtal! Till vänster finns ett stilleben med gamla dockor som står på Sax och maskin. Där har vi lika livliga samtal Mió och jag. Överst till höger har en enda krokus kommit fram ur detta års en och halv meter-djupa snö.

Vattnet vid stranden kluckade den första juni när vi hade vår första riktiga sommardag. Eller sommartimmar. Kvällen innan hade vi varit på konsert mot NATOs övning över Norrbotten. Vi avslutade kvällen i Norra hamn med middag. Varmt var det inte, men infravärmen hjälpte till så att vi kunde sitta ute och njuta av den ljusa kvällen. Den första i år när solen syntes dygnet runt.

Sen en bild från midsommar med Nederluleå kyrka. Klockorna klämtar för glädje och sommar.

Glädje och sommar det önskar jag er! 


tisdag 23 juni 2015

Är det en följetong utan slut?

Det är iskallt mellan Grekland och EU idag. Men varmast här vid älvens strand
Varför tar aldrig denna följetong slut? Ja, det kan man undra? Ja, varför  studioreportern Kathrine Zimmerman fortsätter ställa så infantila frågor när hon ska få lyssnarna att förstå krisen i Grekland. Snälla kan vi glömma dessa enkla och barnsliga uttalanden. Problemet är stort och med hjälp av de två ekonomerna John Hassler och Stefan de Vylder fick vi lyssna till flera olika skäl varför inget händer förutom att grekerna förlorar sina möjligheter att försörja sig.

John Hassler var helt enig med Stefan de Vylder om att det enda som kan förändra situationen är att grekerna får möjlighet att använda pengar till att förstärka produktionen och inkomsterna. Då kommer landet att kunna  betala av sina skulder enligt honom.

Ingen trodde på den väg som våra politiker i EU försöker tvinga fram. Det går inte att betala skulder genom att minska landets möjligheter till expansion. Ett land kan alltså inte spara sig ur en stor skuld.

Men var tar alla krislån vägen? Till de banker och stater som har lånat ut pengar, inte till att bygga upp Grekland så att de kan betala tillbaka av egen kraft.

Stefan de Vylder berättar att Grekland inte kan devalvera så som vi har gjort för att ta oss ur den stora 1990-talskrisen, krisen 2000 och 2008. De har tvingats låna för att kunna ha samma valuta som Tyskland. När de borde ha sänkt värdet på valutan har euron stigit i värde.

John Hassler håller med om att devalvering är ett bra sätt att få igång den grekiska ekonomin. Men så länge som grekerna är med i EU tvingas de att ta till annat. Hans förslag är att grekerna får chansen att expandera sin ekonomi istället för att spara.

Ja, det är en följetong utan slut så länge som de europeiska bankernas lån till Grekland anses vara viktigare än grekerna möjlighet att ta sig ur krisen. Bankerna visste vilka riskerna var när de lånade ut pengarna till grekiska företag och den grekiska staten. Men frågan är om de ska tvingas vara med och betala.

onsdag 17 juni 2015

Surrandet från en humla

Kikar på hur långt alla blommor hunnit sedan i söndags. Och ja det ser ut som om det är sommar. Den surrande humlan ger mig hopp om att det kommer att bli några äpplen till hösten. Detta eviga blåsande, detta eviga regnande och dessa tio till femton grader har inte lockat fram några insekter som vill pollinera buskar och träd.

Undrar om vi kan äta midsommarlunch på altanen? Det är några år sedan det gick. Kanske solen som skiner hela nätterna kan få upp temperaturen.

måndag 15 juni 2015

Den bästa tiden


Nu är vi här i dofternas tid. Liljekonvaljer, syren och äppelblom.

I år är det så sent att liljekonvaljesafarin till Lillstycken vid Råneälven får vänta till efter midsommar. Tyvärr är det också då som alla myggor tar sats. Det gäller att ha ordentligt med heltäckande kläder.

Denna plats vid Råneälven är otroligt vacker. Vi vandrar genom en björkskog som är fylld med smörbollar och liljekonvaljer. Ute på udden finns det en bastu och ett litet hus med en grill. Här kan man om det inte är för myggtätt sova över.

Nu är det några år sedan vi hann fara innan liljekonvaljerna hade blommat ut. Men senast var det en sommarkväll som jag fortfarande minns. Solen lyste, vattnet strömmade och elden höll värmen. Vi hade med oss kokkaffe som vi gjorde över brasan och så grillade vi bröd. Tiden gick så fort så när vi skulle packa ihop hade klockan hunnit bli elva.

Det är något alldeles speciellt att sitta där och lyssna till forsen, fåglarna och känna doften av elden i kvällssolens sken. Energin som de evigt ljusa nätterna vid älvens strand ger är kan inte värderas.

Jag plockar fram dessa minnen när snön yr.

söndag 14 juni 2015

Strålande sol dygnet runt

Det är ganska mycket som inte är det vi ser. Denna bild t ex visar hur strålande solen skiner från en klarblå himmel och vi känner hur ljumma vindar smeker oss. Fel, fel, fel. Allt är lika vackert som på bilden, men vinden drar in från norr och det är isande rått om man inte hittar en plats i lä.

Det är nu jag borde sjunga långsamhetens lov och inte längta bort. Men längtar det gör jag. Inte bort men efter värme. Det är mitt första år vid älvens strand som vi bara har haft en enda eftermiddag med värme. Då var jag på stranden och satt i lä och njöt. Men alla andra dagar har det varit alldeles för kallt. Ja, för att kalla årstiden sommar.

Doftviolerna står inne för att inte frysa, liljekonvaljerna slår ut på köksbordet istället för att lysa vita under äppelträdet, jag sätter på mig en dunkappa och tar med mig filten ut på altanen. Varför har vi helt öppet, och inte vindskydd?

Den frågan är evig här där vinden ofta bestämmer hur vi kan sitta ute.

fredag 12 juni 2015

Gamla män tar plats i etern och de har fel, fel, fel

Det är fullständigt sanslöst. Ja, helt på tok. Denna respekt som visas gamla direktörer oavsett vad de påstår.

Idag fylls morgonekot med Sören Gylls uttalanden om att alla politiker måste samarbeta med Sverigedemokraterna. Sören Gyll kommer från järnsvägssamhället Skorped i Ångemanland. Han började som säljare på det amerikanska företaget Rank Xerox som 23-åring och slutade sin karriär som ordförande för Svenskt näringsliv. Idag är han 75 år och har lämnat sina uppdrag.

Tillsammans centerpartiets kommunalråd i Uppsala vurmar han för att samarbeta med vårt enda parti med rötter i nazismen, Sverigedemokraterna. Stefan Hanna, c,  känner inte till vad Sverigedemokraterna står för när det gäller sakfrågor som kärnkraft, EU och migration men han anser att det är viktigt att samarbeta ändå. Det säger han i en intervju som inte innehåller den viktigaste frågan:


Om de sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Istället får de chansen att sprida den vanliga åsiktsröran om att alla partier som kräver miljöansvar och jämställdhet bryter mot den heliga äganderätten.

Vill Sören Gyll och hans vänner prata om vad de tycker. Låt dem göra det i de forum där de hör hemma.

Ja, igår visade det sig att grunden för att Sören Gyll och Stefan Hannas vurm för Sverigedemokraterna har de hämtat från någon av de rasistiska siter som finns på nätet. Det är en rapport om välfärd som de påstår att FN står bakom men den är så tendensiös och felaktig att den slängdes i närmsta papperskorg av UNDP. Här är förklaringen.

Det som är helt uppseendeväckande är att Sveriges radio som fyra gånger på två timmar lät Sören Gyll och Stefan Hanna sprida felaktiga fakta inte har rättat inslagen genom att sända en intervju med Alexandra Parnebjörk som arbetar UNDP och som har alla fakta om den felaktiga rapporten.

Efter detta debacle undrar jag om Sören Gyll och Lars V Kylberg styrde Scania och Volvo enligt samma principer. Ja, var det någon som kom med obekräftade uppgifter så gasade de bara och körde på.

Bevare Uppsala för Stefan Hanna. Han som inte vet var han har hittat underlaget för hans vilja att styra Sverige tillsammans med Sverigedemokraterna.



torsdag 11 juni 2015

Jag vill kunna välja att vara medborgare

Kaffe för Svea rikes undersåtar
Det vore så bra om  vi fick välja vara om vi ska vara med. Ja, om vi fick ansöka om medlemskap. Varför inte på samma sätt som vi gör med kyrkan? Då skulle alla de som vill använda monarkin för att sälja sina produkter kunna välja ett medlemskap med extra allt i Kungahusets klubb.

Vi andra som har svårt att se hur vi ska förhålla oss till att vara undersåtar i en demokrati, vi kan ju välja att stå utanför. Vi kan ju dricka ett kaffe för medborgare.

Vi kan välja att lyssna på musik hela lördagen i Svartöstan, eller gå på vernissage i Konsthallen, vi kan dansa på Hägnan, delta i Pridefestivalen, eller bara njuta av att det är en ljuvlig försommardag. 

onsdag 10 juni 2015

Den ger oss sommaren

sommarsaft
Nu tar jag sats och gör sommarsaft. Något måste vi göra för att överleva denna svala tid som mer påminner om april än juni.

I april satt vi ute i solen och drack morgonkaffe. Nu är det den tionde dagen på raken som det är så svalt att jag har yllekofta på mig. Vi försöker ta ut sommarblommorna, men de blåser sönder. Vi försöker odla i pallkragarna men det är alldeles för kallt.

Vi hurves och plockar fram yllesockorna när vi ska ut och strosa.

Alla som minns min sommarsaft vet att det är en saft som jag gör istället för.

Iställer för fläderblomssaft. Jag hittade på, då för länge sen, att plocka de späda vinbärsbladen och använda dem på samma sätt som fläderblommor.

Jag plockar tre liter svartvinbärsblad som jag sköljer. Skalar tre citroner och tar skalet och lägger det tillsammans med bladen. Skivar citronerna och lägger i dem. Häller två liter kokande vatten över blandningen och låter allt stå i ett dygn på en sval plats. Silar bort citron och blad värmer upp saften och blandar i socker efter behag. Men ska saften hålla mer än en vecka krävs det rätt mycket socker.

Sen fryser jag in saften. Den tar vi fram när de blå minutrarna blir till timmar. Eller så gör vi sorbet en decemberlördag. Den är också bra de där dagarna när vi balanserar mellan vinter och vår. När vi vaknar en morgon och det har varit många minusgrader igen. Då är det bra att kunna dricka lite sommarsaft och tro på att den kommer igen.




tisdag 9 juni 2015

Jag har just kommit hem från Svealand

Lyssnade ni till Godmorgon världen i söndags? När sörlänningen, eller svealänningen Helena von Zweigbergk talade om en plats som hon kallade "Norrland". En konstruktion fylld av gördetsjälvare och knivbärare som äter björn.

Helt tyst är det och helt folktomt. Helt fritt från tänkande människor.

Tänk om vi som lever vid älvens strand skulle beskriva Svealand på samma sätt.

" Hej alla läsare jag vill bara berätta för er hur det är att hamna i Svealand. Vi börjar resan på Arlanda. Det första som möter oss är en röst i högtalarna som varnar oss för att släppa något ur händerna. De som bor här är tydligen väldigt på när det gäller att sno saker.

När vi ska ta en taxi varnar stora skyltar för att det finns taxibolag som tar tusentals kronor för att köra de fyra milen in till Stockholm. De tar alla chanser här att lura besökare är det första som vi tänker. Vi hyr en bil. Med självriskeliminering.


När vi kommer fram till porten får vi slå in en kod vid två olika dörrar för att ta oss till hissen. En granne kommer fram och hjälper oss med den tunga dörren och hälsar glatt. Uppe vid lägenheten är det två olika lås som vi öppnar innan vi kan kliva in.


Det krävs ordentligt med skydd mot tjuvar tänker vi, som har ytterdörren olåst när vi är hemma.


Vi låser alla lås och strosar ner mot centrum. Det luktar konstigt, en blandning av avgaser och sopor och när vi stannar till för att titta på ett vackert hus knuffar en man oss så att vi nästan ramlar. Han ursäktar sig inte.


Vi tar bilen till Djurgården för att komma ut ur avgasmolnet. Parkerar vid Thielska galleriet och betalar med hjälp av en parkeringsapp. Sätter oss på en bänk vid stranden och tittar ut mot farleden. Det är otroligt vackert. 


Inte lika kul när vi ska ta bilen igen och vi har fått p-böter. Stockholms kommun debiterar oss två gånger och biluthyrningsföretaget en gång för en bot som aldrig skulle skrivits ut. Efter fyra månader har vi betalat 2 000 spänn, som vi får tillbaka.


Den fina utställningen på Thielska känns inte lika intressant längre. Känslan av att vandra i en härlig park har liksom försvunnit.


Nästa dag går jag ner till mataffären för att att handla lite grann. Utanför vid väggen sitter en . tiggare.och hukar. Två personer går förbi och slår mot honom i luften. Vi förstår ingenting. Trängs med de andra på övergångsstället och går upp till lägenheten igen.


Händerna känns smutsiga av alla avgaser i luften, jag känner mig fel, det känns som om alla som bor här har tvingats trängas på en liten yta utan att de egentligen är hemma hos sig.


Jag tänker på hur de har det här i Svealand. Hur de tvingas leva på varandra utan tillit. Hur de hela tiden rusar fram. Men jag är helt säker på att det inte blir fler timmar jobbade här än i en mindre stad även om det finns män som hävdar att de jobbar dygnets alla 24 timmar. Det syns tydligt när vi tar en promenad längs med kontorshusen i centrum en fredag i januari. Varje rum är tomt. Inte en enda människa syns i de upplysta fönstren som vi går förbi. Ute på gatorna däremot är det fullt med shoppande och fikande folk.


De är bra på att överdriva de där svealänningarna tänker vi och tar flyget hem till Kallax. De har det rätt jobbigt där de går och trängs tillsammans. Där de tvingas låsa om sig, inte med ett lås utan lås överallt.


Det är tur för dem att det finns så mycket mer än jobb och trängsel. det är tur att de får del av nästan hela  kulturbudgeten."


Vill du lyssna till Helena von Z kan du göra det här.

måndag 8 juni 2015

På den etthundrade dagen

Idag är det etthundra dagar sedan Blogg100 började. Vad kommer vi ihåg av denna svala vår som uppstod redan i slutet av februari?

Ja, vad är det som vi kommer att tala om när vi ser tillbaka?

Det som jag upptäcker när jag sitter här och försöker minnas är att det är inte mycket som dyker upp. Några utställningar, körsbärsblommorna i Kungsträdgården, resan till Uppsala med en natt i stor dramatik, sorgen när en familjemedlem dog och mötet med hela släkten.

Jag tror att det är förlusten av nära och kära som kommer att leva i minnet länge än.

Jag är säker på att allt det där som hände och som inte riktigt skulle ske kommer att bli till goda historier. Som när den godaste lunchen visade sig innehålla bakterier, eller när mobilerna gick varma en hel natt i väntan på ett besked om varför värken aldrig gav sig.

Allt det där som också har hänt som blivit till heta nyheter känns redan som en död historia. Det är en sak som gnager.

Hur människor kan utsätta dem som är längst från grytorna för ännu mer skador och förnedring. De ovälkomna nyheterna skaver som fan.

Sista inlägget

Vårens utmaning