lördag 26 december 2009

Det är så kallt att värmeljusen fryser

Det är bara stearinet närmast veken som smälter och brinner upp. Resten förblir hårt och vitt. Värmeljusen brinner i en timme istället för i fem. Sätter ljusen i vita påsar. Jag gillar illusionen av att påsarna är självlysande. Men det hjälper inte mot kylan. Minus 25 i mörkret på annandagsmorgonen.
Gläds åt flanellpyjamas, ljuvligt franskt te med smak av kryddor och citrus när jag värmer fingrarna runt koppen. Vi har tagit fram en massa gamla deckare från en låda. Har läst en samling med noveller av Stig Trenter på natten. På dan har jag läst om No, en ung tjej som är uteliggare i Paris. Det är Delphine de Vigan som skrivit om henne. Och Sekwa har gett ut förståss.
Vi hade tänkt göra en utflykt ut i det vintervita blåskimrande landskapet med bilen. Åka till Finland och Haparanda. Inte nu när det är under 20. Vi får ta sparkarna och glida fram över kullarna mot skogen. Vägen ner till älven är täckt av lätt, fjäderlätt, snö som inte håller för sparkens medar. Skulle behöva snöskor. Vi får plumsa ner till iskanten.
Ett bra och effektivt sätt att få upp värmen på är att skotta och ta in mer ved. Jag börjar där.

fredag 25 december 2009

Minus 21 klockan kvart i åtta



Jultraditioner är viktiga för många. Jag har burit på traditioner från min uppväxt som skiljer sig från de vi har idag. Jag växte upp med nästan hela min släkt inom bara någon timmes resväg. Julafton var ett resande mellan olika delar av släkten.
Utan bil.
Jullunch med dans kring granen hos mormor och morfar på Kungsholmen. Snabbvisit hos min faster vid Humlegården, för överlämnande av klappar. Julmiddag och klappar hemma.
Resandet
mellan de olika matborden tog många timmar på julafton. Min far har alltid byggt upp sin förväntan inför julmaten och klapparna på samma sätt som när han var barn. Dessa drömmar om en jul likadan som i hans barndom låg tung över våra önskningar. Det var han som var barnet i vår familj på julafton.
När jag var 18 år började jag arbeta. Jag hade jobb som krävde att jag arbetade på jularna. Det tyckte jag var skönt. Det var vilsamt att julen inte fylldes med så många förväntningar.
Här uppe vid älvens strand har vi skapat egna traditioner.
Vi har börjat julafton med gudstjänst och hämtning av mor- och farföräldrar till för några år se'n. En av mina döttrar sjöng många år i kören. Sen har vi varit i Gammelstads kyrkby och njutit av hur vackert det är. (490 kyrkstugor runt en medeltida kyrka.) Dopp i grytan i köket, Kalle Anka och jultomte och sen middag. Vi spelade ofta sällskapsspel.
Men nu är flickorna vuxna. Mina föräldrar för gamla för att orka resa i jultrafiken och farfar har dött.
Vår julafton är på nytt något som vi ska fylla med andra traditioner. Inget nytt om flickorna få bestämma. I år började julen med dopp i grytan och vinterpromenad. Julklappar, middag och besök av barndomsvänner. Lugnt och rofyllt.
När jag växte upp var varenda dag inbokad med traditioner. Juldagen var det stor middag hos mormor och morfar, på annanda'n hemma hos oss med mammas del av släkten. En av mellandagarna samlades vi hos min pappas moster T'annie. Hon serverade stor julkalkon med kastanjepuré. Mina kusiner som alla är äldre lurade mig att ta stora skedar med den gryniga purén som jag alltid fick gömma i servetten. Tallriken skulle vara tömd när man lämnade bordet.
De flesta jularna firades utifrån de vuxnas önskningar om hur det skulle vara. Barnen skulle vänta på klapparna i det längsta. Maten skulle vara tillagad för de vuxna och barnen vara glada om något passade deras smak. Jag är mycket ambivalent inför jultraditionerna som jag har växt upp med. Kanske för att julafton var en dag då vi sprang efter bussar och tunnebanetåg, stressade för att hinna med måsten som inte var nödvändiga. Vi hann aldrig sätta oss ner och koppla av.
Det är det viktigaste med julen för mig idag. Trevliga samtal vid matbordet och tid att koppla av.

torsdag 24 december 2009

En strimma sol





Dagen försvann i en strimma sol. Nere vid älven drog vinden in från nordväst. Kinderna blossade. Snön fastnade i ögonfransarna. Andedräkten dimmade glasögonen. Benen trampade i den halvmeterdjupa snön. När snön nådde upp över knäna gav jag upp. Promenaden avslutades med dopp i grytan.

Julkortssnö





Julaftonsmorgon och det har kommit en halvmeter snö. Endast ... är vaken och vandrar längs med vägen. Några små julbilder från älvensstrand. Här yr snön fortfarande.

onsdag 23 december 2009

Grandoft

Jag önskade mig en riktig gran och nu står den på plats. Huset är helt fyllt av doften.
Jag hoppas att ni får era önskningar till jul uppfyllda. En god och fröjdefull jul.

Snöprat


Klockan är snart nio på morgonen. Snön dansar sakta ner. Småfåglarna får sina solrosfrön och i köksfönstret sitter Celina och tittar när de knaprar. Hon vill inte kliva omkring i nysnön. Den är för djup. Vi har nu hunnit få 30 centimeter. Lika mycket som Sarah i Skåne har fått. Snön har hunnit komma till jul därnere vart femte år, här har den täckt marken tre år av fyra på julafton. Den statistiken står meteorologerna på tv för.
Snön ger tystnad. Ljuden, från malmtågen, som färdas över potatislanden när jorden är bar, är så dämpade att de knappt kan skönjas. Min jullyx i år är att jag lyssnar på Melody Gardot. Hennes häftiga stämma följer mig i stökandet och pyntandet idag.

tisdag 22 december 2009

En blues om snökaos


Lagen om tingens jävlighet har slagit till längs med järnvägsspåren i Frankrike. Eurostar rullar inte alls sedan tre dagar. Loken klarade inte snö och kyla.
Snabbtågen från Paris söderut rullar långsamt. Och dessutom är det strejk. Personalen längs med en av pendeltågslinjerna vill ha bättre villkor. Järnvägen tappar all sin populäritet på bara några dagar.
Vi som var i Paris julen 1978 minns samma kaos som idag. Kung Bore slog till på juldagen. Snön kom på annandagen och sen stod allt stilla.
I norra Europa föll det en halvmeter snö på tolv timmar. Det var storm och elen försvann söder om Vättern. Strömlöst från Jönköping till Liége.
Vi väntade på våra vänner som klivit på tåget i Köpenhamn på annandagens kväll.
De fastnade först i Rödby. Sen fick de kliva på färjan mot Puttgarten. Stormen drev den enorma båten bort från Puttgarten till en annan hamn närmare Hamburg. Där fick de kliva av järnvägsvagnarna och sova i en skola.
Samtidigt kom det allt mer snö i Paris. Bussarna slutade gå. Bilarna tog sig inte fram. Vi promenerade från Alesia till Gare du Nord i våra skidkläder. Det tog hela dagen. Matpaus hade vi både på Centre Georges Pompidou och vid Les grandes boulevards.
På morgonen den 28:e lyckades en av passagerarna på tåget i Tyskland ringa till oss i Paris. Då skulle tåget avgå från Hamburg. På kvällen möttes vi och det var ett hungrigt uttröttat gäng som vi lotsade ner till 14:e arrondisment.
Allt var lugnt till nyårsnatten. Då blev det minus 15 och en helt annan historia.
Då på sjuttiotalet hade Stockholm fortfarande en ordentlig budget för snöröjning. Nu måste den ligga nära noll. Vilket innebär att det inte finns några snöröjare att hyra in när det behövs. Vem har råd att hålla traktor med plog för två miljoner när kommunerna inte har några budgetar för snöröjning? Min mamma som har 200 meter till bussen kan inte ta sig dit. Ingen röjer trottoaren. (Här är det tvårtom. Alla gång och cykelvägar röjs först. Sen är det gatornas tur.) Nu har snön utanför hennes port blivit till knöglig is och då vågar hon inte gå ut.
Inte bara äldre damer halkar lätt. Det gör vi alla när vi inte vet om det är is under snön och var vi kan sätta våra fötter. Vill man vara positiv kan man säga snällt att politikerna verkligen tror att Mälardalen inte ligger i den del av världen som har snövinter. Vill man inte det då blir man gnällig.

måndag 21 december 2009

Snöhöljd


Nu är den ett minne i snön. Den ofrivilliga installationen. Den är bara en liten kulle under snötäcket. Tålamodet tryter. Beslut tas imorgon.

Snöjobb



Tänk om man skulle skriva en deckare där denna dag hade en huvudroll. Den börjar med två kvinnor som sitter insnöade och väntar på att snöplogbilen ska komma. Den ena kvinnan får hela tiden samtal på sin mobil, men när hon svarar är ingen där. Och avsändaren har skyddat nummer. Den andra kvinnan eldar i kaminen och sitter däremellan klistrad framför ett gammalt avsnitt av Morden i Midsommer. Ljudet från teven hörs som en kuliss. Ett väggur slår fem slag. Snön slår mot fönstren. En traktor hörs på långt håll.
Utanför dörren slår en kvast mot väggen. Ingen gör något. Elden knastrar och dörren öppnas för att stå och slå i vinden. Traktorns ljud kommer allt närmare och när gården blir skottad skjuts kvinnorna i skydd av ljudet.
Ska mannen som höll i vapnet klara sig? Det får vi veta i nästa reklamsnutt för Telia...
Va, fan inte orkar jag hitta på mer när jag har borstat bron, skottat fram trappen och borstat bilen, skrapat rutorna och burit in ved.
Ni får hålla tillgodo med bilderna.

Massor med nysnö


Vi som sitter här vid älvens strand och kikar ut ser bara snö. Nu har yrvädret från södra delarna av landet smygit sig upp till oss på årets mörkaste dag. Det är nio grader kallt och snöflingorna flyger horisontellt i vinden. Skriver jag med fönstret i ryggen. Vänder mig om och ser hur snötussarna singlar ner och upptäcker att vinden försvann. Hurra.
Det är paket som ska skickas i sista minuten och möten som ska passas och massor med måsten. Då är det bättre med makliga svävande snökristaller.
Det blir inte ljusare än så här idag. Bäst att ta sats ut i virvlet.

söndag 20 december 2009

Ohuggen julgran

Vår julgran står ohuggen vid diket. Den får stå kvar. Vid husväggen ståtar vi med en enorm grantopp. Den ska kortas med två meter minst. Eller stå kvar ute. Resten av familjen tänker plastgran. Jag tänker grandoft. Det är mitt bästa på jul. Vakna på morgonen och sitta i mörkret med julgranen tänd. Doften av gran, stearin, julkakor och kaffe det är lycka.

Knytis


Jag tantade mig hem klockan kvart i tio när resten av festen gick ut på lokal.
Det började med knytis. Nio av medlemmarna från vår saknade ateljé kom med pajer, sallader, hummus, ostar druvor, bröd och kladdkaka. Mat till minst det dubbla. Vi stoppade och proppade i oss allt som vi bara kunde. Samtliga trugade och ingen kunde säga nej. Nyheterna flög runt bordet.
Elin A har fått Skum-priset, en utmärkelse som Norrbottensakademin delar ut. Hon målar stora gripande oljemålningar med många lager av känslor, och så driver hon Kulturgården i Gammelstad. Ett hus från 1700-talet fyllt av kulturella uttryck och ett kafé.
Anna S bor numera i Malmö. Där har hon tagits ut till årets utställning med konst av unga. Det var många som ansökte och bara ett tiotal som fick vara med. Utställningen har turnerat från Dunkers kulturhus i Helsingborg till Malmö.
Isa L sprider sina goda idéer om hur alla kan närma sig konst och hantverk. Idag bjuder hon upp till julhantverksbord på Kulturens hus.
Marie G Å har haft många, många utställningar i år. Hon arbetar med emalj och stengods.
Fredrik har äntligen bestämt sig för att de två otroliga målningar som han har målat på sen ett år nu är färdiga. Den ena har fått helt ny temperatur, den andra är inlämnad för inramning. Han försökte berätta om hur den har förändrats, men vi satt där och fattade inte allt. Nästa fest blir hemmavernissage.
Elsa R målar bilder med ett helt nytt intryck. Spännande. Hon blev antagen med tre målningar på årets julsalong.
Senast vi träffades var på vår avskedsutställning "Ateljé sökes" i september. Vi söker fortfarande en bra och billig ateljé. En plats där vi kan jobba, mötas och komma vidare.

Tvåhundra

Tvåhundra inlägg är möjligt.

Tvåhundra önskningar,
om lycka och ett gott liv,
vill jag göra möjliga.
Löften om att kunna tänka om.

Tvåhundra möten med människor,
med andra tankar,
olika vanor,
rädslor, ilska och glädje.

Det är möjligt, i en by vid älvens strand, granne med potatisodlaren.