fredag 12 juni 2015

Gamla män tar plats i etern och de har fel, fel, fel

Det är fullständigt sanslöst. Ja, helt på tok. Denna respekt som visas gamla direktörer oavsett vad de påstår.

Idag fylls morgonekot med Sören Gylls uttalanden om att alla politiker måste samarbeta med Sverigedemokraterna. Sören Gyll kommer från järnsvägssamhället Skorped i Ångemanland. Han började som säljare på det amerikanska företaget Rank Xerox som 23-åring och slutade sin karriär som ordförande för Svenskt näringsliv. Idag är han 75 år och har lämnat sina uppdrag.

Tillsammans centerpartiets kommunalråd i Uppsala vurmar han för att samarbeta med vårt enda parti med rötter i nazismen, Sverigedemokraterna. Stefan Hanna, c,  känner inte till vad Sverigedemokraterna står för när det gäller sakfrågor som kärnkraft, EU och migration men han anser att det är viktigt att samarbeta ändå. Det säger han i en intervju som inte innehåller den viktigaste frågan:


Om de sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Istället får de chansen att sprida den vanliga åsiktsröran om att alla partier som kräver miljöansvar och jämställdhet bryter mot den heliga äganderätten.

Vill Sören Gyll och hans vänner prata om vad de tycker. Låt dem göra det i de forum där de hör hemma.

Ja, igår visade det sig att grunden för att Sören Gyll och Stefan Hannas vurm för Sverigedemokraterna har de hämtat från någon av de rasistiska siter som finns på nätet. Det är en rapport om välfärd som de påstår att FN står bakom men den är så tendensiös och felaktig att den slängdes i närmsta papperskorg av UNDP. Här är förklaringen.

Det som är helt uppseendeväckande är att Sveriges radio som fyra gånger på två timmar lät Sören Gyll och Stefan Hanna sprida felaktiga fakta inte har rättat inslagen genom att sända en intervju med Alexandra Parnebjörk som arbetar UNDP och som har alla fakta om den felaktiga rapporten.

Efter detta debacle undrar jag om Sören Gyll och Lars V Kylberg styrde Scania och Volvo enligt samma principer. Ja, var det någon som kom med obekräftade uppgifter så gasade de bara och körde på.

Bevare Uppsala för Stefan Hanna. Han som inte vet var han har hittat underlaget för hans vilja att styra Sverige tillsammans med Sverigedemokraterna.



torsdag 11 juni 2015

Jag vill kunna välja att vara medborgare

Kaffe för Svea rikes undersåtar
Det vore så bra om  vi fick välja vara om vi ska vara med. Ja, om vi fick ansöka om medlemskap. Varför inte på samma sätt som vi gör med kyrkan? Då skulle alla de som vill använda monarkin för att sälja sina produkter kunna välja ett medlemskap med extra allt i Kungahusets klubb.

Vi andra som har svårt att se hur vi ska förhålla oss till att vara undersåtar i en demokrati, vi kan ju välja att stå utanför. Vi kan ju dricka ett kaffe för medborgare.

Vi kan välja att lyssna på musik hela lördagen i Svartöstan, eller gå på vernissage i Konsthallen, vi kan dansa på Hägnan, delta i Pridefestivalen, eller bara njuta av att det är en ljuvlig försommardag. 

onsdag 10 juni 2015

Den ger oss sommaren

sommarsaft
Nu tar jag sats och gör sommarsaft. Något måste vi göra för att överleva denna svala tid som mer påminner om april än juni.

I april satt vi ute i solen och drack morgonkaffe. Nu är det den tionde dagen på raken som det är så svalt att jag har yllekofta på mig. Vi försöker ta ut sommarblommorna, men de blåser sönder. Vi försöker odla i pallkragarna men det är alldeles för kallt.

Vi hurves och plockar fram yllesockorna när vi ska ut och strosa.

Alla som minns min sommarsaft vet att det är en saft som jag gör istället för.

Iställer för fläderblomssaft. Jag hittade på, då för länge sen, att plocka de späda vinbärsbladen och använda dem på samma sätt som fläderblommor.

Jag plockar tre liter svartvinbärsblad som jag sköljer. Skalar tre citroner och tar skalet och lägger det tillsammans med bladen. Skivar citronerna och lägger i dem. Häller två liter kokande vatten över blandningen och låter allt stå i ett dygn på en sval plats. Silar bort citron och blad värmer upp saften och blandar i socker efter behag. Men ska saften hålla mer än en vecka krävs det rätt mycket socker.

Sen fryser jag in saften. Den tar vi fram när de blå minutrarna blir till timmar. Eller så gör vi sorbet en decemberlördag. Den är också bra de där dagarna när vi balanserar mellan vinter och vår. När vi vaknar en morgon och det har varit många minusgrader igen. Då är det bra att kunna dricka lite sommarsaft och tro på att den kommer igen.




tisdag 9 juni 2015

Jag har just kommit hem från Svealand

Lyssnade ni till Godmorgon världen i söndags? När sörlänningen, eller svealänningen Helena von Zweigbergk talade om en plats som hon kallade "Norrland". En konstruktion fylld av gördetsjälvare och knivbärare som äter björn.

Helt tyst är det och helt folktomt. Helt fritt från tänkande människor.

Tänk om vi som lever vid älvens strand skulle beskriva Svealand på samma sätt.

" Hej alla läsare jag vill bara berätta för er hur det är att hamna i Svealand. Vi börjar resan på Arlanda. Det första som möter oss är en röst i högtalarna som varnar oss för att släppa något ur händerna. De som bor här är tydligen väldigt på när det gäller att sno saker.

När vi ska ta en taxi varnar stora skyltar för att det finns taxibolag som tar tusentals kronor för att köra de fyra milen in till Stockholm. De tar alla chanser här att lura besökare är det första som vi tänker. Vi hyr en bil. Med självriskeliminering.


När vi kommer fram till porten får vi slå in en kod vid två olika dörrar för att ta oss till hissen. En granne kommer fram och hjälper oss med den tunga dörren och hälsar glatt. Uppe vid lägenheten är det två olika lås som vi öppnar innan vi kan kliva in.


Det krävs ordentligt med skydd mot tjuvar tänker vi, som har ytterdörren olåst när vi är hemma.


Vi låser alla lås och strosar ner mot centrum. Det luktar konstigt, en blandning av avgaser och sopor och när vi stannar till för att titta på ett vackert hus knuffar en man oss så att vi nästan ramlar. Han ursäktar sig inte.


Vi tar bilen till Djurgården för att komma ut ur avgasmolnet. Parkerar vid Thielska galleriet och betalar med hjälp av en parkeringsapp. Sätter oss på en bänk vid stranden och tittar ut mot farleden. Det är otroligt vackert. 


Inte lika kul när vi ska ta bilen igen och vi har fått p-böter. Stockholms kommun debiterar oss två gånger och biluthyrningsföretaget en gång för en bot som aldrig skulle skrivits ut. Efter fyra månader har vi betalat 2 000 spänn, som vi får tillbaka.


Den fina utställningen på Thielska känns inte lika intressant längre. Känslan av att vandra i en härlig park har liksom försvunnit.


Nästa dag går jag ner till mataffären för att att handla lite grann. Utanför vid väggen sitter en . tiggare.och hukar. Två personer går förbi och slår mot honom i luften. Vi förstår ingenting. Trängs med de andra på övergångsstället och går upp till lägenheten igen.


Händerna känns smutsiga av alla avgaser i luften, jag känner mig fel, det känns som om alla som bor här har tvingats trängas på en liten yta utan att de egentligen är hemma hos sig.


Jag tänker på hur de har det här i Svealand. Hur de tvingas leva på varandra utan tillit. Hur de hela tiden rusar fram. Men jag är helt säker på att det inte blir fler timmar jobbade här än i en mindre stad även om det finns män som hävdar att de jobbar dygnets alla 24 timmar. Det syns tydligt när vi tar en promenad längs med kontorshusen i centrum en fredag i januari. Varje rum är tomt. Inte en enda människa syns i de upplysta fönstren som vi går förbi. Ute på gatorna däremot är det fullt med shoppande och fikande folk.


De är bra på att överdriva de där svealänningarna tänker vi och tar flyget hem till Kallax. De har det rätt jobbigt där de går och trängs tillsammans. Där de tvingas låsa om sig, inte med ett lås utan lås överallt.


Det är tur för dem att det finns så mycket mer än jobb och trängsel. det är tur att de får del av nästan hela  kulturbudgeten."


Vill du lyssna till Helena von Z kan du göra det här.

måndag 8 juni 2015

På den etthundrade dagen

Idag är det etthundra dagar sedan Blogg100 började. Vad kommer vi ihåg av denna svala vår som uppstod redan i slutet av februari?

Ja, vad är det som vi kommer att tala om när vi ser tillbaka?

Det som jag upptäcker när jag sitter här och försöker minnas är att det är inte mycket som dyker upp. Några utställningar, körsbärsblommorna i Kungsträdgården, resan till Uppsala med en natt i stor dramatik, sorgen när en familjemedlem dog och mötet med hela släkten.

Jag tror att det är förlusten av nära och kära som kommer att leva i minnet länge än.

Jag är säker på att allt det där som hände och som inte riktigt skulle ske kommer att bli till goda historier. Som när den godaste lunchen visade sig innehålla bakterier, eller när mobilerna gick varma en hel natt i väntan på ett besked om varför värken aldrig gav sig.

Allt det där som också har hänt som blivit till heta nyheter känns redan som en död historia. Det är en sak som gnager.

Hur människor kan utsätta dem som är längst från grytorna för ännu mer skador och förnedring. De ovälkomna nyheterna skaver som fan.

Sista inlägget

Vårens utmaning