fredag 7 september 2012

Pilutta dig!

Äldre damer ska man aldrig tro. Karin Matsson från Piteå höll masken och deltog i sensommarens roligaste hyss. Vad hon gjorde. jo, hon låtsades hitta en peng, en falsk enkrona som hennes son tillverkat. En äkta Madicken som ropade över hela landet: Pilutta er!

Inte en Madicken men en Karlsson på taket kan man kalla både Leif GW Persson och Jan Guillou. De har planer på att satsa "några miljoner" på att jävlas med de jurister, sjukvårdspersonal och poliser som tillsammans fick Quick dömd för  åtta mord. Före detta JK, domaren i högsta domstolen och utredaren av Quickdomarena hukar sig inte i bänken. Han hävdar att allt gick rätt till.

Denna vecka släppte regeringen några nya löften inför höstbudgeten. På sedvanligt lekskolemanér tog de regeringsplanet till Kiruna för att utlova investeringar i infrastruktur. Vad som kom? Ja, järnvägssatsningen verkar vara fyra nya mötesplatser för malmtrafiken. Inte den förbättrade persontrafik mellan Kiruna och Luleå som Annie Lööf pratade om på teve. Dessutom satsar de på att bygga om och förstärka vägen mellan gruvan i Kaunisvaara och järnvägen i Svappavaara.

En nyhet mer i skymundan är att en av ledamöterna i byggnadsnämnden i Luleå sa nej till att ge bygglov för ett högt hus på centrumhalvön. Hon vill att miljöpåverkan från huset och dess invånare ska kartläggas innan huset får tillstånd. Det är ju fortfarande ovanligt med höga hus så här nära polcirkeln. Det kan bero på tradition. De låga städerna är mer inbjudande för besökare. Det kan bero på att det är mycket dyrare att bygga på höjden här där tomtpriserna är relativt låga. Men viktigast är att ett högt hus skymmer.
Här vid Bottenvikens kust står solen lågt många dagar under året och ett högt hus skuggar en stor del av stan och hindrar oss från att se solen.

Tidigt i veckan fick vi ett löfte till från regeringen och Jan Björklund. Nu ska föräldrarna till gymnasielever få göra avdrag på skatten för att deras tonåringar ska få privatlektioner.  Då undrar jag liksom vår krönikör Johan Håkansson vad som är viktigt. Han berättar om en av hans vänner som arbetar på fritids. Ni vet den där platsen där skolelever ska ha det bra mellan skolan och att föräldrarna kommer hem från jobbet. Det är inte en rolig läsning.





torsdag 6 september 2012

Morgonen glöder

Ibland blir jag riktigt ilsk. Det blev jag igår. Varför? jo, för att rapporterna från Kiruna om vad Alliansregeringen lovade stoppa in i sin budget var så ofullständiga. I Rapport såg det ut som om vi ska få ny järnväg för 3,5 miljoner kronor mellan Kiruna och Narvik. I Nordnytt sa Annie Lööf att vi ska få bättre persontrafik mellan Kiruna och Luleå för 800 miljoner kronor. Dessutom ska vägarna från den nya gruvan utanför Pajala förstärkas och byggas om för 1,3 miljarder kronor.

Men läser jag tidningen visar det sig att 850 miljoner kronor  räcker till fyra mötesplatser för malmtrafiken.     ( Tågen är ju oändligt långa så det krävs långa mötesplatser.) Pengarna är fördelade över fyra år.

Alla partiledarna i regeringen flög alltså upp till Kiruna för att läcka om budgeten och för att slippa kritiska frågor. Men vad innehöll deras investeringslöften? Något nytt?

Vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara var ingen nyhet direkt. Den är ju förutsättningen för att malmen ska kunna säljas. Nyheten är att malmtrafiken underlättas av att regeringen kommer att investera 850 miljoner kronor i mötesplatser längs malmbanan under fyra år.

Jag kanske har fel. Missade jag något som inte finns med i rapporteringen?


onsdag 5 september 2012

På led till lingonskogen

Igår försvann hela dan och nu är det en dag och 25 år sedan A kom till världen. Då var det fortfarande sommar och jag var på stranden innan vi for till BB.

Igår kom det blommor från Signe och från vår fina granne. Vi åt god mat och tittade på en film. Allt enligt As önskemål.

Det var också 24 år sedan vi flyttade in i vårt hus. Var tog dom vägen? Nja, riktigt så bortglömda är de inte.

En liten sak som en granne påminde mig om. Nu när skolklasserna cyklar på led ut mot lingonskogen. Det var när Signe och hennes kompis Linnea skapade cykelradio med högtalare inför deras lingonplockartur. Cyklarna var fulltejpade med avlagda högtalare och gamla radioapparater. Det fanns inte en chans att de skulle cykla obemärkt ut i skogen.Varje år plockar eleverna fortfarande bär till lingonsylten som äts under läsåret. Det tycker jag är en god idé, på fler än ett sätt.

måndag 3 september 2012

Daggvåt

Fötterna är helt dyngsura av morgonens dagg. Luften helt strålande klar. Idag känns det inte som om det är vardag. Nej, det är första dagen på höstterminen på universitet och högskolor. Terminen är oskriven, helt öppen... det är en speciell dag.

 Det vet inte mina ringblommor i rabatten, de slog ut först idag. Det är nog en hyllning till att denna sommar som aldrig blev varm. Blommorna och bären som är sju veckor senare än förra året.

söndag 2 september 2012

Mammanostalgi

Här är jag. Det är sommaren 1978 och jag bara väntar på att få fara iväg. På att få stiga på tåget mot Köpenhamn och nattåget mot Paris.

Ja, jag är nostalgisk. Jag blev verkligen glad när jag hittade bilden som låg inkilad i en bok. Det är inte världens bästa kvalité på fotot men jag minns hur det kändes.

Förväntan och oro på samma gång.

Det var så mycket som måste ordnas för att jag skulle kunna komma iväg. Tjänstledighet från jobbet på departementen, hyra ut min minimala lägenhet på 19 kvm vid Filmstaden och alla dessa brev med förfrågningar om både aupair-familjer och olika skolor. Jag kom iväg. Hamnade i en förort söder om söder nära Orlyflygplatsen. Kämpade på med att upptäcka en helt annan kultur. Men när den sexarmade läderpiskan togs fram för att den treåriga sonen skulle äta, då stod jag inte ut.

Det gick bra att dela rum med två flipperspel och barnet. Det gick bra att pendla till skolan i en timme, istället för 15 minuter som de hade lovat i brevet. Det gick bra att föräldrarna drack lika mycket på en dag som mina på en vecka. Men min gräns gick där, vid hotet om misshandel, vid tvånget att jag skulle ge barnet kakor på morgonen, vid den oroliga känslan att jag inte kunde hjälpa det utsatta barnet.

Men jag gav inte upp. Tack vare fina vänner fick jag bostad och mat. Sen blev det en normal aupair-familj med helt andra krav.

Och trots att det var så länge sen kommer jag ihåg blusen och kjolen som jag har på bilden. Röda. Fynd från en rea. Kläder som jag hade på mig för att göra intryck på arbetsgivare och folk som brydde sig om märkesplagg. De gav mig status i vardagen på boulevarderna på ett sätt jag inte hade förutsett.