söndag 13 november 2016

Varför vi äntligen hade en teve hemma 1966.

Varje dag påminns vi om att tevesändningarna har funnits i 60 år, ett år längre än jag har levt, men tio år längre än jag har haft en teve hemma. Varför då? Jo, så var det att ha en extremt kulturkonservativ far. Det mesta från vårt århundrade var vulgärt eller bara tråkigt, oanvändbart. Och allra värst  var traditioner  skapade av kommersiella krafter. Vi fick inte ens rita ett farsdagskort, än mindre, köpa något gott till eftermiddagsteet.

Alla hade en teve. Mormor och morfar, mina mostrar och morbröder, alla grannar och alla mina klasskamrater. Men hemma hos oss fanns varken grammofon eller teve. Och det gick aldrig att få lyssna på radion om han var hemma.

Vi såg på teve hemma hos familjen Bengtsson i porten bredvid. Varje måndag kläddes vi i varma pyjamasar och morgonrockar inför promenaden genom källaren. Den där doften av kalkade väggar och lite fukt får mig alltid att minnas; glädjen över att få se programmen alla pratade om, lyckan över att få sitta i soffan och äta hempoppade popcorn tillsammans med Anita och tant Haldis.

Men. 1966 hände någonting. Min teveallergiske far for in till stan och senare samma kväll kom en leverans med en eklåda med skärm. Vår första teve.

När jag försöker minnas varför teven kom in i vårt hem tar det en stund innan jag fattar. Minns ni vad som var på programmet? En sak vet alla som följt det engelska fotbollslandslaget. Det var det året som dom tog guld i VM. Och det vore helt möjligt för en person som min far att satsa på en teve för att se brittisk fotboll. Med betoning på brittisk. Storbritannien. Där han upplevde sin första resa utomlands, där han och min mamma gifte sig, där livet i vått ylle och handsydda skor var hans bild av paradiset. Men nej inte det.

Ni som levde då kommer ni ihåg vad som drabbade hela Sverige detta år. Hur alla satt framför teven och såg - Hemsöborna.

Det var August Strindberg och Bengt Lagerkvist som fick honom att satsa på en teve från Luxor. Vilken tur för oss att min far var jurist åt träfacken. Det var förhandlingar i domstolar där våra sågar, skogar och pappersbruk fanns. Inte i Solna. Så när teven kommit in så såg vi allt som vi kunde se. Fick vi inte se, så kröp vi ihop bakom soffan för att inte missa Helgonet eller Ironside. Men på lördagsmorgnarna kom han hem med tåget från Ammanäs, Sundsvall eller Piteå. Då var det han som hade makten över skärmen.