lördag 13 mars 2010

På DN:s ledarsida!!!

Lena Andersson skriver i sin lördagskrönika om skillnaden mellan att ha en städerska i hemmet och att ha en utbildad elektriker som kommer och reparerar. Om skillnaden mellan RUT-avdrag och ROT-avdrag. Hon gör det så bra.

8 kommentarer:

Annika sa...

Det där är så komplext tycker jag. Att inte subventionera städning i hemmen är en sak, men att mena (som jag tror att Lena gör) att det aldrig är ok att ta till städhjälp hemma är en annan. Frågan är förknippad med så mycket känslor och då är det svårt att argumentera. Men är inte risken med inställningen att det är ovärdigt att anlita städhjälp att städjobben nedvärderas ännu mer?
Och nu menar jag givetvis helt vit städhjälp.
Och är det t.ex. ok att anlita en firma som kommer och putsar fönstren hemma?
Städar gör jag själv men jag minns den hemhjälp som farmor och farfar hade i Frankrike och som fanns där under hela min uppväxt. Henne satte man sig inte på ostraffat och det var hon som ställde villkoren, läxade upp såväl barn som vuxen om vi stökade till och inte plockade upp efter oss eftersom det innebar merarbete för henne. Det är min egen bild av en "städerska", en stark fransk madame med stor integritet som var stolt över det arbete hon utförde. Jag tror det är därför som jag tycker frågan är komplex, jag har delvis andra referensramar och en grundmurad uppfattning att inget jobb är mer skämmigt än ett annat. Naivt kanske...

Evas värld sa...

Instämmer, väldigt klart och klargörande, hon är skarp!

Granne med potatisodlaren sa...

Annika du har andra erfarenheter som är giltiga för dig. Du mötte en yrkeskvinna som tog makt och plats.
För något år sedan såg jag en fantastisk dokumentär om en hushållerska som hade arbetat och bott hos en läkare i 40 år. Den visade i sin lågmäldhet just det som Lena Andersson talar om. Maktövertaget.
Ett problem som inte uppstår när man köper fönsterputsning någon gång per år eller matt-tvätt.
Men som gärna kryper in när samma person kommer vecka efter vecka och tar hand om det som man inte själv vill göra.
Jag har följt städare som städade medelklasshem i Boden i samband med att avdraget kom. De berättade att deras mammor hade städat hos deras kunders föräldrar. Det fick mig att tänka.

Annika sa...

Det jag saknar i hela debatten är röster från dem som de facto gör jobbet. Vad tycker de? Vad städbolagen tycker vet vi, även vad kunderna anser, för att inte tala om debattörer av olika slag. Men vad tycker alla de som utför jobben? Känner de sig förminskade och förnärmade av att en välutbildad medelklass för en idédebatt som hotar deras försörjning eller är det tvärtom?

Granne med potatisodlaren sa...

Du försörjer ingen på en städlön. De jag träffade på hade osäkra timanställningar och hade jobbet som ett extrajobb. De hade mycket att göra när vårsolen avslöjade smutsiga fönster och damm i bokhyllan. Men nästan inga timmar alls i januari, och under sommarmånaderna.
Den av dem som jobbade nästan heltid tjänade inte 16 000 kronor.
De jobbade gärna extra med städning men ifrågasatte att jobbet inte ens var värt vad det kostar. Kunde inte förstå att deras låga timlöner inte var låga nog att betalas av kunderna.

Annika sa...

Ja, det var ingen imponerande lön...

Jane Morén sa...

Det är aldrig roligt att städa hos de välbeställda, jag har gjort det några gånger i mitt liv när jag haft total kris, Man känner sig värdelös, beroende på att de alltid, och då menar jag ALLTID försöker komma billigare undan. Jag har blivit erbjuden en säck begagnade kläder istället för lön, typ det är så fina märkeskläder att du borde bli glad. Det visar också detta subventionerade RUT-avdrag som jag som skattebetalare ska vara med och betala, de vill alltid komma billigare undan. Varför ska vi subventionera städning av privata hem? Varför inte annan verksamhet, tex frisörer, det är något de som har ont om pengar ofta får avstå ifrån. Eller bra mat, eller skor.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag kommer alltid att minnas en intervju med fd kommunalrådet i Älvsbyn. Han hade börjat sitt liv som butiksanställd i Boden. Han berättade att han fick gå hem till kunderna och bocka med räkningarna i hand för att doktorinnan, majorskan och överstinnan skulle betala. Det var i början på 60-talet. Att vi har glömt. Det var väl det vi ville komma ifrån. Att arbetet utfördes hemma hos någon för då var alltid den anställde i underläge.