Diskbänksrealism

I morgon är det den 8 mars. En dag som alla andra.
Imorgon är det den internationella kvinnodagen.
Imorgon är det 24 år sedan jag skrev min första artikel om feminism.
Tre olika sätt att börja på en berättelse om vår rätt att vara människor och inte bara vara våra kön.
Eller varför pojkarna i Jokkmokk struntade i skolan. Och de är inte ensamma om det.
Jo, pojkarna på högstadiet i Jokkmokk drog den självklara slutsatsen att om de ville tjäna pengar och inte studera vidare så behövde de inte plugga. De fick jobb ändå. Jobb med ordentlig lön och riktiga avtal.
Flickorna drog en helt annan slutsats. De pluggade för att komma bort. De kämpade och var bland de bästa i hela riket. De visste att gav de upp skulle de få ett jobb med timlön. Få vänta i årtionden på ett riktigt anställningskontrakt med avtal.
Och det pågick och pågår år efter år. De jobb som män anställs på har riktiga villkor och avtalspension. Kvinnornas arbetsmarknad tappar inte bara status, utan leder till låglön och dåliga villkor. Men en dag sa de vuxna i skolan stopp. Så här kan vi inte fortsätta.
I en saga hade allt rättats till. Men i verkligheten kämpar de vuxna i skolan med att försöka vända och utveckla skolan till en plats för alla elever. En plats där pojkarna kan utveckla sitt språk, och tjejer sin förmåga att ta för sig.
Nästa gång jag skriver en artikel om inför kvinnodagen kommer den att handla om människor av bägge kön som ser när diskbänken behöver torkas av.