lördag 28 februari 2015

Olika och lika i samma klass

Varför blir jag så provocerad av att föräldrar väljer bort att deras barn får gå i en skola där alla sorter finns? Det har jag varit sedan jag gick i sjuan och vi fick nya klasskamrater som hade gått i den estniska skolan de första sex åren.

De eleverna var mobbade de tre åren på högstadiet och ingen vuxen gjorde något. I min klass fanns det finska elever som åkte till stan för att läsa inför konfirmationen på finska, judiska elever som åkte till stan för att förbereda sin Bah Mitzvah, svenska elever som for till olika samfund inför konfirmationen, elever som fick undervisning om islam men vi gick i samma klass i samma skola.

Alla fick den mat som deras tro föreskriver, alla var olika och lika på samma gång. Det var värre att ha fel täckjacka än en minoritetsreligion. Vilket säger en del om den tid när jag gick i skolan. En del om platsen också förstås.

Det är kanske ett feltänk men jag hade hoppats att vi kunde samsas i samma skolor och att det skulle leda till att vårt samhälle skulle vara mera tolerant. Ja, vad tror ni?

fredag 27 februari 2015

Det bästa jag vet

Tulpaner. Det är tur att jag fyller år nu så att jag får så många. Köksfönstret är fyllt och jag bara njuter. Det känns som om våren är på väg. Det är ljust ute efter fem och mina vänner i Skåne har krokus ute i rabatten, jag har mina i fönstret.


torsdag 26 februari 2015

Det finns hopp, tänker jag, när jag ser en gammal bild.

Det här är en av mina favoritbilder. Den har jag tagit på riksgränsen mellan Sverige och Norge en sommardag för snart nio år sedan. Klockan är snart tolv på natten och vi har klättrat upp till den gula markeringen som visar var Norge börjar.

Den inger hopp.

Det kan behövas denna mycket jämngrå morgon när alla medier är fyllda med så mycket smärta och förtvivlan. Jag vaknade vid tre och försökte läsa flera tidningar på min läsplatta men jag fick lägga ner. Inte en chans att jag hade somnat om efter att ha fått veta mer om hur människorna drabbas i länderna öster om Medelhavet. Hur kunde denna glädje över att demokratin fanns inom räckhåll skapa dessa hatorganisationer?

Men jag borde inte tänka på den vår som aldrig blev just idag när jag ska fixa till ett "five o'clock tea". Har tittat på olika recept och är rätt förvirrad. Det ska tydligen vara vitt bröd i tunna skivor med gurka, brunt bröd med ost, scones med grädde och jordgubbsmarmelad och en kaka. Vi får se hur det blir här. Hemgjorda teapåsar har jag satsat på. Ja, att alla får ta en påse gjord för te som de får fylla själva med det tet som de gillar.

Då, när vi var vid riksgränsen kunde vi inte sitta ute utan ordentligt med kläder, dels var det mygg upphöjt till hundra, dels var det rätt svalt. I morse när jag stod på altanen och spanade mot snön nedanför såg jag att ingen kan ta sig till fröautomaterna idag, mer än en meter blötsnö ligger nedanför trappen. Det är förenat med fara för brutna ben att försöka ta sig någonstans där inte snön är skottad. Så kan vi också begränsas.

Det gillar inte Stella the cat. Hon försöker övertala oss att hon är vuxen nog att gå ut. Men vill hon bli vuxen på riktigt så gäller det att hålla henne inne till sommaren.. På allvar.


tisdag 24 februari 2015

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti ska söka sina väljare?

– De får ta hit de närmaste, sedan får det räcka. Sedan ska de lära sig svenska och det är ju många som inte gör det.
Det säger kristdemokraten Karin Lunde från Eslöv.

Idag får vi höra röster från förtroendevalda kristdemokrater i radion. Och deras inställning till dem som flyttar till Sverige närmar sig inte det kristna budskapet, om man använder en brittisk underdrift.

– Man måste lära sig språket och man måste lära sig den svenska kulturen. Man måste genomgå assimileringen för att kunna integrera sig. Man måste lära de som kommer till Sverige att umgås, säger Janis Salts, kristdemokratisk lokalpolitiker från Tyresö.
– Själv har jag lettiska föräldrar så jag kan den där biten sedan barnsben.

Man skulle kunna tro att det är lätt ha får ta hit en gammal mamma eller pappa eller barn som har fyllt 18 år. Glöm det!. Inte ens de som tjänar 500 000 kronor per år per vuxen i familjen får ta hit sina gamla föräldrar. Det är alltså inte en fråga om, att de kan försörja dem de vill ta hand om, utan något helt annat. Jag har följt flera fall där ensamma sjuka föräldrar har sökt om att få tillbringa sina sista år tillsammans med sitt barn och sina barnbarn, utan att de har fått någon som helst chans.

Avslag på avslag, aldrig ett positivt besked. Istället har de fått lära sig att låta bli att ansöka om ett uppehållstillstånd. Varje gång som de väntar på svar så är de förbjudna att besöka sina barn och barnbarn i Sverige. Med de handläggningstider som råder är det fullt möjligt att det går år utan att de kan komma hit. Istället får de nöja sig med att vara här några månader per år så länge som de kan resa.

Ett annat återkommande uttalande från kristdemokraterna, och deras kommunalråd i Uppsala, Ebba Bucht Thor, är att de vill sänka de bidrag som flyktingarna får under de tid som de väntar på uppehållstillstånd.
De får 25 kronor per dag!!!

Dessa pengar ska räcka till kläder, mediciner, läkarbesök, resor till närmaste migrationsmyndighet osv.

Hur lite vill kristdemokraterna att de ska få? 

Det säger sig självt att ingen kan klara sig på dessa 25 kronor så det gäller att det finns vänliga grannar som hjälper till. Och det finns det på många platser i vårt avlånga land. Föreningar som organiserar hjälp med kläder och resor. Privatpersoner som ordnar middagar där alla kan öva sin svenska, lärare som skapar svenskaklasser osv.

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti skulle söka sina väljare? 




måndag 23 februari 2015

Rinkeby för långt borta?

Första morgonen med dagsljus redan klockan halv sju. Solen strålar och det är 20 minus när jag tar sparken upp till vägen. Fortfarande är det halt som på en nyspolad skridskobana. Inte ens frosten kärvar.

Det är sportlov vid älvens strand. Idag kan alla glädjas åt en knallblå himmel och glitter i björkarna.

Lyssnade på Alexandra Pascalidou på radion och får helt plötsligt veta att Diskrimineringsombudsmannen ska inte flytta till Rinkeby längre. Den nya regeringen anser att det är ett tillgänglighetsproblem om en av alla statliga myndigheter flyttar från centrum till en förort 15 minuter bort med tunnelbana.

En dam ringer och pratar om att hon bor i innerstaden. Vilken stad? Vi är trötta på att lyssna till obildade Stockholmare som inte ser annat än sina egna tår. Lyft på huvudet och titta bortom NK-huset på Hamngatan. Av Sveriges nästan 10 miljoner invånare bor 9,2 miljoner människor utanför "innerstan".

Tänk om vi kunde sluta inrikta oss på de problem som välbärgade innerstadsbor har, t ex att åka tunnelbana, och istället se hur vi kan få Sverige bli ett samhälle som omfattar alla.

Jag kommer osökt att tänka på min tanke om att placera monumentet över Nobelkommittén på Järvafältet med tunnelbanan in på knuten. Det vore en strategi som skulle kunna ge många vinster.



söndag 22 februari 2015

En fråga fylld av sorg och saknad

Godmorgon alla vänner, idag har jag hittat ett gammalt självporträtt. Inte för att jag kan se hur jag ser ut i verkligheten. Det finns ju så många lager med föreställningar genom livet som lägger sig ovanpå den bild som finns där i spegeln. Men i mitt huvud såg jag ut så här en septemberdag för några år sedan.

Jag har funderat en del på hur vi ser på oss själva och vad som är viktigt när allt det där som vi konstruerar inte finns mer. När vi ska klara av det som är svårt och nästan omöjligt att stå ut med.

Igår fick jag en tankeställare när vi var och såg Lars Persons kortfilmer på filmpoolNord han skapar små pärlor som innehåller både smärta och skratt.

Gå in på länken och se. Den som kallas Apu heter "Radioamatören" idag och hade Sverigepremiär igår. Det är en film som ska visas på många internationella kortfilmsfestivaler.

Den film som grep mig mest var "Efter jakten". Den visar hur våra gärningar kan leda till omöjliga situationer senare i livet.

Men det var inte bara filmerna som fick mig att tänka, det var en fråga som ställdes i bänkraden intill.

"Har du många som avlider runt dig nu?"

Ja, det är en fråga fylld av sorg och saknad. Men den fick oss också att le. Varje kväll när min svärfar sov över hos oss under hans tio sista år sa han: Man torde avlida innan morgonen. Vilket var ett uttalande fyllt av melankoli.

Ja, det är många som avlider. Vi har hunnit bli så gamla att det bara är så. Det är så obegripligt. Det är så svårt att förstå. Det är så många som jag skulle vilja bädda in i dun för att skydda dem från sorgen. Den stora smärtan att förlora dem som är allra närmast.Svärtan som fyller varje por och varje sekund. Och så kan jag inte göra något. Ingenting.