torsdag 25 februari 2016

Han vägrade att se på tevenyheterna när Palme mördats

Så här såg jag ut
Vad är det vi minns och vad har vi hört och skapat minnen av, nu så här 30 år efter den fredagskvällen när Olof Palme mördades?

Jag vet att jag kom till Stockholm för att ha en långledig helg för första gången sedan jag började jobba i Luleå. Vi åt middag hela familjen och firade min 29-årsdag. Sen gick vi på den engelska teatern för att se en komedi. När den var slut gick jag genom tunneln från David Bagares gata till Tunnelgatan och vidare till Pressklubben på Vasagatan. Där satt vi och fabulerade om våra första veckor som reportar på olika tidningar, radiostationer och teveredaktioner. Mitt i lokalen stod en teleprinter som pep och klingade till. Men ingen reagerade. Det var ju så vanligt att ett anfall i Beirut eller ett valresultat i Ghana gavs extra tyngd genom dessa varningssignaler från nyhetsbyråerna.

Men så slog klockan tolv och vi rundade av kvällen utanför tunnelbanenedgången vid centralposten. Jag gick till nedgången under Klarabergsgatan, de andra försvann åt alla olika håll. Nere på perrongen stod alla passagerare i grupper och diskuterade. Jag hörde Palme, skott och en mördare i dunjacka som hade sprungit ner i tunnelbanan vid NK.

När vi kom till Ropsten upptäckte jag att den sista direktbussen redan hade gått. I väntsalen satt halvfulla Lidingökillar och skröt om hur de skulle fira Palmes död. Sent omsider kom bussen som körde runt hela ön. Chauffören hade radion på så att vi fick höra sorgemusiken. Men ungtupparna gavs sig inte utan började skryta om vad för sprit de skulle sno från farsans barskåp. Till slut fick busschauffören nog och bad att alla som fortsatte håna vår döda statsminister skulle kliva av bussen. Då hördes den första nyhetssändningen om jag minns rätt.

Väl hemma ringde jag till TTnyhetsnummer för att höra om det var sant. När jag la på ringde en kompis som jobbade på radion och berättade vad hon visste. Då ringde jag till redakionen Luleå för att få veta om de ville att jag skulle ta en taxi in till Sveavägen. Men de hade redan folk på plats som hade passerat alldeles efter mordet. I Luleå jobbade hela redaktionen för fullt för att kunna ge ut en söndagstidning om mordet och Olof Palme.Men de tyckte att jag skulle höra av mig nästa morgon för att få veta om de behövde mig. Vi väckte min far som blev rosenrasande både på oss och på Säpo som låtit Palme gå helt oskyddad. Han vägrade gå upp för att se den första sändningen på teve.

Redaktionen bestämde sig för att jag skulle resa vidare nästa dag enligt mina planer. Så i tid till första tåget söderut var jag i centralhallen vid spår tio. Alla var tysta och det hördes bara ett prassel från tidningssidor när två amerikaner höjde sina röster och sa: Why is everybody so sad? He was just a communist and  not worth any tears.

Deras kommentar smakade bittert.

Men jag vet ju inte vad jag minns och vad jag har rekonstruerat under dessa trettio år. Minnesforskare brukar säga att minnen kring stora händelser är lättare att bevara för oss. Jag minns att det var kallt, men inte vad vi åt eller vilken pjäs som vi såg. Jag minns att vi satt på Pressklubben men inte alla som var där med oss. Jag minns att vi stampade och försökte hålla värmen när vi stod i minst en timme utanför tunnelbanenedgången och pratade för vi visste ju att vi inte skulle ses snart igen. Jag minns hur det såg ut nere på tunnelbaneperrongen. Men jag minns inte i vilken ordning som jag fick veta att Palme var skjuten och död.

Det jag förstår är att det är helt omöjligt att använda såna här gamla minnen vid en rättegång.

Ett minne som jag har av Olof  Palme är från sommaren 1978. Då var min vän Martine på besök från Paris. Vi gick till Statsrådsberedningen där hon fick se statsministerns rum.( Jag jobbade på departementens kommunikationsenhet under Budgetdepartetmentet.) Sen var vi i riksdagen vid Sergels torg och tittade på det fantastiska textilkonstverket i plenisalen. På väg därifrån ville Martine att jag skulle översätta vad det stod på en skylt på väggen. Då kom oppositionsledaren Palme och översatte de olika utskotten som stod uppräknade på väggen. Martine var i sjunde himlen och jag bara tackade.

Då på 70-talet när jag jobbade på departementen så var jag receptionist ute på Haga slott ibland när det kom statsbesök. Det som hände varje gång var att besökarna inte riktigt hade fattat att socialdemokraterna hade förlorat valet 1976. Jag fick organisera gåvoöverlämningar till partiledaren  på Sveavägen, för alla hade med sig gåvor till opposionsledaren.

Minns ni eller är det berättelser som ni hört gång på gång som blivit till era minnen?


onsdag 24 februari 2016

Nödbostäder och lyxlägenheter är allt som ska byggas

Finns det en bostadsbrist i Sverige? Nej, säger Boverkets expert. Han påstår att alla kan få en bostad bara vi låter hyrorna skena och tar bort alla skatter på fastigheter.

Men han tillstår att det hjälper ingen som idag är bostadslös.

Vi andra som har upplevt köerna i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet vet varför vi fick chansen att flytta in i en lägenhet med ett eget kontrakt.

Bodstadssubventioner.

Så enkelt är det.

När jag son 27-åring fick chansen att flytta till en egen lägenhet efter nio år i kö subventionerade staten bostadsbyggande.

Idag har min äldsta stått i kö i 3 479 dagar. De lägenheter som byggs kostar tre gånger mer än vad hen kan betala. Senast hen hittade en liten tvåa med en hyra som hen kan betala blev kötiden när alla hade anmält sig 4 897 dagar.

Till en lägenhet i förort utanför Luleå.

Vad gör då kommunledningen för att kunna behålla alla unga som vill stanna kvar?

Jo, de lägger fram "visioner" om att bygga ett Venedig på vattnet i Södra hamn. Vi ska få kanaler och vattenytor mellan husen och skyhöga hyror. Men inte en enda plan på att bygga billiga lägenheter. Jo, jag glömde container/barackhusen som de vill slå upp på grönytor. Inga riktiga bostäder utan nödbostäder 2016 när vi aldrig har varit rikare?!