fredag 23 januari 2015

Mångordigt om vitsen med att välja rätt blöja

Väckarklockan ringde fem i fem. Det är så här i vårt län att ska vi träffas så får antingen den som bor i Malmfälten sätta klockan på fem i fem eller så får vi göra't.

Tåget gick trots frost och fler än tjugo kalla. Och ryktet om att det inte finns något att förtära ombord är sant. Det fick jag höra från skogens och myrarnas land.

Idag ska länets nya konstmuseum låna stadshuset i Kiruna, som ska utplånas, och hänga upp kommunens otroligt intressanta och värdefulla konstsamling. Ja, museet är virtuellt och det nya stadshuset kanske försenas ännu mer nu när malmpriserna är lägre.

Vi påverkas ofta av att världsmarknadspriserna förändras. Just nu är det priset på malmen som är lägre men då räddar den europeiska centralbanken LKAB genom att de urvattnar eurons värde och får dollarn att stiga.

Det gör att LKAB får ut fler kronor per ton malm.

Jag tänker på att vi ska kunna hålla ihop såna här resonemang för att kunna förstå vad som händer och hur påverkas. Det krävdes aldrig av de människor som jobbade på och som hade jobb att gå till före alla dessa ekonomiska kriser. Jag gick ut nian under oljekrisen, började arbeta när det var sjuttiotalets värsta arbetslöshet.( nu skulle vi kalla den full sysselsättning), jag reste och pluggade under de år när europas ekonomi förändrades och allt fler hamnade utanför. Då kämpade politikerna för att försöka motverka arbetslöshet och bostadslöshet. Det byggdes med subventioner och många fick läsa vidare på komvux för att kunna ta ett jobb eller börja utbilda sig.

Jag hann jobba i några år innan våra politiker tokförsvarade kronans värde och utlöste 90talskrisen. Istället för att försvara bostäder och jobb drev Bildtregeringen tillsammans med Ingvar Carlsson en linje som fick vanliga bostadsägare och småföretagare utfattiga. Det som var bra med denna kris var att vi har lärt oss värdet på allt som inte är nytt. Vi kan sedan dess hitta det vi behöver utan att slita mer på vår jord. Den vinsten är hög. Men förlusten för dem som hade fått lån till sin bostad eller företag och som förlorade sina lån på grund av räntorna var och är fortfarande enorm. Vi har som samhälle inte återhämtat oss än. Nu kallar politikerna 5 procents arbetslöshet för låg, innan 1990-tals krisen var det massarbetslöshet.

Alla dessa kriser har hela tiden vidgat klyftan mellan dem som kan roffa åt sig och dem som jobbar i yrken där både friheten att bestämma över arbetet är låg och lönen.

Nyheten idag om att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Lööf  avgår hade varit en sensation 1989. Men idag är vi inte förvånade över att det finns en gubbhylla med stofiler som inte ser några gränser för vad de kan unna sig med hjälp av arbetsgivarens pengar. De tror att de är företaget. Och de är så långt borta från vår verklighet att de inte ens förstår att deras kultur att ta vad de kan från företaget inte går hem hos kunderna.

Ja, för vem är deras kunder? Inte de jaktkompisar som Sverker Martin-Lööf fraktat runt med privatjeten, utan det är de kvinnor som kånkar kassar från mataffären och byter blöjor eller bindor från Mölnlycke.

Och de kvinnorna och männen som väljer vilken sorts blöja som de ska köpa har makten över företagets framtid, inte gubbarna med jaktvapen på väg till skogarna och villan där SCA har satsat 100 miljoner kronor.




torsdag 22 januari 2015

Jag håller tummarna

 Jag håller tummarna för att Alexander Majorovs rehabilitering har lyckats. I morgon får vi veta om han får vara med i Europamästerskapen i Stockholm.
Jag håller tummarna för mig själv och för att den text som jag håller på med kommer att bli klar. Meningen är att jag ska skicka in den till en novellantologi. Det vore så kul att få se en text i tryck. Nu är det fem år sedan sist.

Jag håller tummarna för att mlle Renault kan repareras. Det är så omständligt att byta bil. Men måste jag så får jag väl leta reda på en lika praktisk och bekväm bil. Vad ska jag drömma om? Den nya modellen Capture? En ung herr Citroën, eller kanske en förståndig tysk?

Drömma måste vi får göra under dessa tolv oxveckor.


onsdag 21 januari 2015

En almanacka med klisterbilder ...

Minns ni scouternas almanacka med klisterbilder? Den där som patrullerna sålde vid dörren? Varje januari var det en bild med domherrar som vi slickade på och klistrade fast. Utsikten från köksfönstret fick mig att tänka på hur det var då när en almanacka med klisterbilder och ett block med datumblad som vi rev av, roade oss i köket.

Dofterna i 1950-tals huset där vi bodde vid rondellen mellan Ankdammsgatan och Virebergsvägen var helt annorlunda mot hur det luktar idag. Ja, det fanns ju inga fläktar så alla mat som lagades i portuppgången blandades samman. Från källaren kändes doften av jord och lök. Där hade alla potatis och lök i säckar.

I köket var det praktiskt modernt. Alla bänkar var höga, Det fanns plats både för ett kylskåp och ett stort skafferi med ventil i ytterväggen. Gissa hur luckorna till skåpen var målade? Just det, de var grå. Alla kök i hela huset hade grå luckor, det hade köken i  höghusen på samma gård också. Grått och och grått var populärt. Till och med perstorpskivan var grå. I lägenheten fanns det en enda plats med lite färg och det var i badrummet. Väggarna där lyste ljusgröna. Sjukhusljusgröna.

Då var det tur att alla dörrar var i vackert trä och alla golv var i sten eller så var det parkett. För bolaget som byggde hoppades att husen skulle hålla i sextio år.

Men jag är nästan säker på att allt är utbytt och ombyggt sedan länge. Så minnena av hur det var att bo utan de maskiner och fläktar som vi tar för givna idag är väl försvunna.

Det enda som fortfarande finns kvar från 50-talets kök är scouternas almanacka.


tisdag 20 januari 2015

Doften av brända bromsar

Idag är det kallast i landet vid älvens strand. Då fryser naturligtvis bromsarna fast på mlle Renault så nu sitter jag här utan bil. Doften av brända bromsar fick mig att bli riktigt ledsen.

Jag blev helt bedrövad, fast det bara är något som går att laga. Det är så ibland att en liten olycka får en stor att ta över.

Jag får välja att njuta av den otroligt vackra dagen och elda i kaminen. Då blir det bättre. I alla fall just nu.

måndag 19 januari 2015

Lite recept

Kirunaros
Jag tänkte bara tipsa om att det går att få till saftiga grytor på magert kött. I lördags kom våra vänner från samhällsrummet. Det var länge sen vi jobbade där men vi träffas ibland för att äta och ha det bra tillsammans. Nu är det bara två av sex kvar på tidningen. De andra har gått vidare i sina liv.

Jag tänkte att vi skulle äta lite lokalproducerat kött och hittade 1,5 kilo ytterlår i frysen. Inte helt lätt att få både mört och saftigt. Men jag marinerade köttet i ganska stora bitar, en flaska rödvin med ett lagerblad och en halv vitlöksklyfta,  i 24 timmar.

Jag torkade alla köttbitar och stekte dem på rätt hög värme innan jag stoppade dem i grytan med lökklyftor (sex lökar), tre morötter i grova bitar, marinaden och en liten bit apelsinskal. Jag saltade och pepprade på köttet i stekpannan och doftade 3 mask mjöl över bitarna i grytan innan  jag la i allt det andra. Sen fick allt småputtra i fyra timmar.

Jag fyllde på med 20 klyftade och stekta champinjoner, en burk syltlök, en tsk timjan, en msk tomatpasta och smakade av med salt.

Till grytan serverade jag potatismos med västerbottenost.

Vid sidan om gjorde jag en sallad på olika sorters blad med en enkel salladssås på dijonsenap.

Fransk husmanskost blev det, med tarte Tatin som efterrätt.

Tarte Tatin är en upp och nervänd äppelkaka.

Börja med att hälla i en dl vatten i en gjutjärnspanna, två tsk citronsaft och två dl socker. Smält på mellanvärme och vänta tills allt är gyllenbrunt. Häll över karamellen i en form på 26 cm och lägg i äppelklyftor från 4 stora äpplen. Grädda med ett lock av smördeg eller pajdeg i 35 minuter på 200 grader.

Ta ut kakan och låt den svalna i några minuter. Lägg ett stort fat över kakan och vänd.

Servera med glass.

Passade bra en vinterdag i januari.


Kan vi begripa?

En helt vanlig vecka börjar med levande ljus och en spinnande Stella. Med nyheter som inte är lätta att förstå. Hur ska vi kunna begripa flyktingarnas desperation när de föses tillbaka över gränsen från Grekland? Hur ska vi begripa hur författigat Grekland har blivit av att alla banker i Europa skulle överleva före det grekiska folket?

Över en miljon medborgare i EU flyttar på grund av ekonomiska skäl från Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Är euron värd detta?