fredag 29 juni 2012

Omsorg

Läs om äldreboendet i Råneå.


Hur blev det så här? Ja, att budgeten är viktigare än de människor som är tvungna att söka hjälp när de är sjuka och gamla. Det är en fråga som snurrar i mitt huvud sedan jag läste Nils Johanssons artikel i går.


Läs den här.


Det har inte hänt mycket på 35 år. Ja, så länge sedan var det jag cyklade till sjukhemmet uppe på berget. Den sommaren hade bara en på varje skift undersköterskeutbildning. De flesta hade gått 28 veckor i landstingets regi för att utbilda sig till sjukvårdsbiträden med äldrevård. Ja, så var det vi som gick i skolan och jobbade på sommarlovet.

Första veckan gick vi dubbelt. Då hann vi ta ut dem som ville, på altanen och i trädgården. Sen började allvaret. Från klockan fem i sju till klockan elva matade vi, tvättade vi, klädde vi, baddade vi, städade vi och så tränade vi dem som skulle rehabiliteras för att de skulle åka hem. Vi var fyra personer på 16 patienter fram till klockan ett. Och en sköterska som utförde alla sjukvårdande uppgifter.

Mellan klockan ett och fyra var vi sju. Sen var vi tre som serverade middag, matade, tvättade, bäddade ner och tröstade fram till nio på kvällen. De tre timmar då vi var flest utfördes många olika behandlingar och det var då de som gick dagskift skulle ta sin matrast.

Jag minns många gamla fina människor som jag mötte på salarna. Då var det fyra i några salar, annars var de två. Jag minns hur mycket tålamod som de fick ha med oss som lärde oss vad vi skulle göra. Jag minns berättelser om deras ungdom och deras längtan efter livet hemma.

Vi slet och gjorde så gott som vi kunde. Ibland hann vi göra något extra och då kändes det som en ovanligt bra dag. Då kändes det som om jag gjorde mina äldre släktingar heder. Men så ofta, så ofta cyklade jag och de andra ovana vikarierna hem för att gråta över vår otillräcklighet. Vi hann inte med. Vi hade inte tillräckligt med kunskap.

Det var inte bra.

Därför utökades utbildningen, därför förändrades lokalerna. Därför satsade staten lite pengar på att forska om hur den bästa omsorgen av äldre ska utföras. Men när jag läser om äldrevården i Råneå så verkar det som om inget hänt.

onsdag 27 juni 2012

När verkligheten griper in

Högst upp på berget sitter vi och tuggar oss igenom en verkligt seg bit biff. Såsen är tunn som vatten och glädjen inför festen vi unnade oss en vanlig tisdag falnar innan vi börjar skratta. Det är bara så typiskt att de minnen som vi har av härliga måltider där uppe på balkongen med utsikt mot havet och stan inte riktigt stämmer med den grå vardagen.




tisdag 26 juni 2012

Fattiglappar?

Allt är relativt. Det är ganska självklart eller hur? Men hur relativt? Det undrade några kritiker som satte sig ner för att titta på de nya avsnitten av den uråldriga teveserien Dallas. De tycker att serien är urdålig men de började tala om hur vår syn på rikedom har förändrats.

För 30 år sedan när familjen Ewing dök upp på våra teveskärmar talades det mycket om deras vulgära rikedom. Deras otroligt stora farm. Alla dessa bilar och hästar och allt annat som ingen i den tidens medelklass kunde drömma om att ha råd med.

Den amerikanska drömmen var för de flesta att äga sitt hem, ha två bilar och att kunna betala barnens utbildning på en lön.

Den drömmen finns inte kvar. De jobb på verkstäder, i industrier och gruvor som då kunde ge lön nog att leva på för en hel familj är borta eller så har lönerna sänkts i förhållande till vad livet kostar nu. Idag har de flesta arbetare timlön utan sjukvårdsplan.

Samtidigt är 1980-talets familjen Ewing fattiglappar i jämförelse med de rikaste idag. Då köpte JR mark runt farmen nu köper hans arvtagare öar i Västindien. Vad har hänt? Hur har utvecklingen kunnat ändras så fort och så radikalt?

Det undrar tevekritikerna  framför 2000-talets platta skärm.

måndag 25 juni 2012

Om att räkna rätt

Varje gruva som öppnades före kraftstationen i Porjus gick i konkurs. Det kostade för mycket  att frakta malmen när det inte fanns järnväg. Elkraften från älvarna är en förutsättning för järnvägen och att gruvorna i Malmfälten ska löna sig.

Nu ska gruvan i Kaunisvaara öppnas om ett par år.Och Catharina Elmsäter Swärd, infrastrukturminister, (M), anser att det går att frakta malmen med bil. En långtradare var femte minut ska rulla på vägar som inte ens håller för dagens trafik.

Hon hoppas att lastbilstillverkarna ska utforma ett system med långtradare som förses med energi genom trådar längs med de smala vägarna mellan Kaunisvaara och Svappavaara där järnväg finns.

En långtradare var femte minut. En malmvagn på spår kan ta 100 ton. Ett tåg sväljer ett dygns produktion.

Är det någon som undrar vad som är mest lönsamt?