fredag 23 augusti 2013

Vems arv?

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva känslan av att vakna en morgon till den tid som var, ja, sekelskiftet 1800-1900. Då naturromantikerna byggde jugendpalats och sponsrade de "stora manliga konstnärerna". De skapade vikingapastischer och massor med låtsasmiljöer som Skansen för att minnas hur det hade varit.

Men...

De betalade hela kalaset med gruvor, utarmade skogar, vattenreglering och utsläpp i både vatten och luft. Helt omedvetna om de skador som de orsakade, i alla fall påstod de så.

Nu har vi en helt annan kunskap om vad som har skett och då beslutar regeringen att

nickelgruvan i Rönnbäck, Tärnaby ska öppnas.

Detta av ett företag som står på ruinens brant, som inte har pengar nog att återställa de skador som de har och kommer att ha orsakat.

Dessutom helt utan stöd från de människor som lever och har sin  verksamhet i området. Samerna kommer att få se ytterligare renskötselområden ödelagda och de som arbetar med fiske och turism förlorar alla sina möjligheter att driva företagen vidare.

Tänk er att Norge skulle ta beslut om oljeutvinning på samma sätt. Att ett utblottat oljebolag från Australien får komma och provborra vid Lofoten och om de lyckas få upp oljan kan sälja den utan att bidra med med än 0,5 procent av vinsten. Resten får det australiska bolaget behålla. Ja, de behöver ju inte göra någon vinst i Norge och då får de behålla allt. När oljan är slut får sen det norska folket och de som bor på Lofoten leva med alla skadorna.

Nej, så gör inte norrmännen. De ser till att säkra inkomster från oljeindustrin. De kräver ekonomisk kraft.

Vi har skrivit lagar i FN om ursprungsbefolkningarnas rätt till de områden som de använder för att bedriva sina näringar. Det var lätt när vi talade om Amazonas skogar och djungeln på Borneo. Men när vi står inför samma dilemma här hemma. I Tärnaby och i Jokkmokk, då är det inte de lagar som vi drivit fram internationellt som gäller, då är det plånboken som talar.

Vid förra sekelskiftet plockades enorma förmögenheter ut ur gruvorna, skogarna och vattenkraften. Vilket inte syns där kapitalet skapades. Vill vi se hur mycket ekonomisk kraft som älvarna, skogarna och bergen har skapat får vi ta oss söderut.

Längs med stränderna i Stockholms skärgård står ståtliga träslott, vid Berseliipark det Hallwylska palatset och det är där på alla muséer som  all kultur samlades. Vill vi se de minnen som finns av den första malmfyndigheten i malmfälten då får vi vänta i sex månader innan silverkannan plockas fram ur Nordiska muséets magasin. Det är vårt arv. Tron på att makten i Stockholm kan ta hand om oss alla i hela vårt land och förvalta våra minnen.

Men har vi inte förtjänat att vår syn på vad som är rätt och fel utvecklas och förändras?


torsdag 22 augusti 2013

Räcker det?

Den 16 mars 1988 gasades barn och gamla, kvinnor och män ihjäl i den kurdiska staden Halabja av irakiska styrkor. Minns ni? Jag minns det ofta eftersom att en av de familjer som klarade sig. Ja, två av de vuxna barnen fanns i Turkiet när resten av familjen och släkten dog av giftig gas. De kom hit till Boden för att få studera hur svensk sjukvård fungerar för att kunna arbeta som läkare på svenska sjukhus.

I början var det svårt. Jag mötte dem för att de sökte efter begagnade cyklar. Och efter allt annat som man behöver för att kunna leva i en utrymd lägenhet.

Idag kommer flyktingarna från Syrien. Men inte hit. EU:s avtal om hur flyktingar ska tas emot av första land gör att de inte kan komma hit. Utan falska papper. Denna vecka har FN:s vapeninspektörer tagit sig till Damaskus. De vill veta om regimen eller oppositionen använder kemiska vapen. Samtidigt attackerades en stad under natten och de bilder som visas tyder på att någon har använt giftgas.

Nu får vi vänta och se om vi någonsin får veta vem som beordrade den nattliga attacken. Idag vet vi att Ali Hassan Al-Majid gav order om att Halabja skulle gasas.

I Syrien har hittills mer än 100 0000 människor dött utan att FN har gått in i landet för att stoppa dödandet. När kommer Ryssland och Kina att ge med sig? När kommer amerikanerna engagera sig? När får vi i EU nog?

Det är inte lätt att fly från en katastrof. Att fly från en massaker. Det berättade de två unga läkarna om när de kom med en jättestor tårta. De ville tacka för att vi hade förklarat hur vardagen fungerar och hjälpt dem med lite möbler. De mötte en helt annan kultur i Sverige och till slut fick den unge mannen nog. Han for vidare till andra operations salar. Men den unga kvinnan stannade kvar. Inte där hon drömt om att leva, men jag hoppas att hon har ett liv med drömmar kvar.

onsdag 21 augusti 2013

Jagade

Jagade av Skatteverket med mångmiljardkrav, utskällda av politiker och kritiserade ägare av vårdbolag. 

Så här sammanfattar Cecilia Neurath, Svd, läget för riskkapitalisterna idag.

Det låter ju inte som om dessa investerare tillför speciellt mycket för att utveckla Sverige. Men från riskkapitalisterna hörs en annan ton: 

”Det är ju inte bara bolagen, utan enskilda individer och familjer som drabbas”, sa en anställd med anledning av Skatteverkets upptaxeringar. Samtidgt som de största ägarna i de största bolagen beräknas ha privata förmögenheter på 1-2 miljarder.

Och varför blir dessa personer upptaxerade? Jo, för att de har konstruerat olika fiktiva transaktioner för att slippa betala skatt.

Istället för att säga rakt ut vad de vill, gömmer sig dessa skatteplanerare bakom olika bolagskonstruktioner, det är inte lätt att hitta rätt.

En person som akturaliserat detta är Ann-Marie Begler på Skolinspektionen. Hon anser att alla familjer som ska välja skola måste ta reda på om skolan har tillräckligt bra ekonomi. Vilket i själva verket ofta är en omöjlighet för an person utan djupa kunskaper i hur skolkoncernerna är uppbyggda.

Skolinspektionen har i alla fall inga möjligheter att utvärdera de stora koncernernas bokslut. Den kunskapen finns inte på den myndigheten.

Det konstiga är att våra politiker inte kräver att de företag som drivs med skattepengar, inom skolan och vården, investerar sina vinster i verksamheten. Det finns inte ett enda land, en enda plats i hela världen där bolag som betalas av skattebetalarna får ta ut vinst. Inte ens i USA får de skolor som är fristående med statliga bidrag använda sina resurser annat än inom skolan.

Jag undrar när det blir på samma sätt i Sverige.

tisdag 20 augusti 2013

Yrsel

Sensommarens frön yr i luften och de första kalla timmarna värms upp av solen. Sex varma grader, känns rätt kallt. Morgonens rapporter i radion känns isande.

Jag tror att informationen om att sjukvården går runt med hjälp av tusentals övertidstimmar, att många tvingas arbeta 16 timmar per dygn, kan få oss att fatta hur viktigt det är att kunskap och samhällsnytta ger goda levnadsvillkor. Att vi tar ansvar för att dom som arbetar med viktiga samhällsfunktioner får utföra sitt arbete på bästa vis.

Tro inte att landstingens ledningar inte vet att vården sköts med hjälp av nödlösningar. Det har de känt till länge.

Kallt drar det också när jag läser Maria Vedins text om drönarna i den norrbottniska skogen. Hon påminner oss om att Vidsel är Europas största provbas för amerikanska drönare. En ekonomisk transaktion på ytan, men ett säkerhetspolitiskt ställningstagande i verkligheten.

Ja, morgonen är full av nyheter som yr runt och det är ofta svårt att fånga in dem som är viktigast för oss i morgon, eller övermorgon. Men jag tror att om vi inte förstår, att alla har samma människovärde, kan vi glömma nästa vecka.

måndag 19 augusti 2013

"Det gjorde väl inget"

-Det här är ingen skönhetstävling, sa rektorn när tre av de nya lärarna började diskutera elevernas utseende. Det var en rektor som hade förstått att de vuxnas förhållningssätt till varandra och till eleverna fortplantades till skolgården.

Idag kan du läsa om skolstarten. Fasan inför att tvingas vistas på samma plats som dem som fryser ut och är elaka. En fasa som många vuxna inte vill ta på allvar.

Jag har ett starkt minne från lågstadiet. Vi gick på en skola som var proppfull. I varje årskull fanns de sju klasser. För vår klass innebar det att vår "fröken" väntade med att gå i pension. Hon stannade kvar efter 65 år.

En dag när vi skulle sluta gick jag ut med Inger. Hon hade berättat på lunchen att hon tyckte att en av killarna i fyran var jättesnygg. De hörde de flesta i klassen och nu skulle Inger få skämmas. Ja, det tyckte Kerstin i alla fall. Den snygga killen gick förbi vår bänk där vi klädde på oss och då ropade Kerstin högt så att det hördes i hela korridoren: Inger älskar dig!

Både Inger och jag kände oss så generade att vi knappt vågade gå ut på skolgården. Tänk om han fanns där och skulle säga något.

Sen upprepades Kerstins skrik och rop varje dag när den arma killen passerade i vår korridor. Inger gick till "fröken" som bara sa att det gjorde väl inget. Men det gjorde det. Inger blev allt mer tyst och hon slutade med att vara bäst i matte. Till slut fick hennes storasyster veta vad som pågick. Hon gick i åttan och hon tog tag i Kerstin och lovade henne att hon skulle berätta för alla killar på hela skolan att Kerstin var kära i dem. Då först fick Inger lugn och ro.

I dagens tidning får vi läsa om att utfrysning och elakheter kan påverka livet för den som drabbas hela livet. Det tycker jag att vi alla ska tänka på innan vi viftar bort barns oro.

Läs om Lisa här.