Vems arv?

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva känslan av att vakna en morgon till den tid som var, ja, sekelskiftet 1800-1900. Då naturromantikerna byggde jugendpalats och sponsrade de "stora manliga konstnärerna". De skapade vikingapastischer och massor med låtsasmiljöer som Skansen för att minnas hur det hade varit.

Men...

De betalade hela kalaset med gruvor, utarmade skogar, vattenreglering och utsläpp i både vatten och luft. Helt omedvetna om de skador som de orsakade, i alla fall påstod de så.

Nu har vi en helt annan kunskap om vad som har skett och då beslutar regeringen att

nickelgruvan i Rönnbäck, Tärnaby ska öppnas.

Detta av ett företag som står på ruinens brant, som inte har pengar nog att återställa de skador som de har och kommer att ha orsakat.

Dessutom helt utan stöd från de människor som lever och har sin  verksamhet i området. Samerna kommer att få se ytterligare renskötselområden ödelagda och de som arbetar med fiske och turism förlorar alla sina möjligheter att driva företagen vidare.

Tänk er att Norge skulle ta beslut om oljeutvinning på samma sätt. Att ett utblottat oljebolag från Australien får komma och provborra vid Lofoten och om de lyckas få upp oljan kan sälja den utan att bidra med med än 0,5 procent av vinsten. Resten får det australiska bolaget behålla. Ja, de behöver ju inte göra någon vinst i Norge och då får de behålla allt. När oljan är slut får sen det norska folket och de som bor på Lofoten leva med alla skadorna.

Nej, så gör inte norrmännen. De ser till att säkra inkomster från oljeindustrin. De kräver ekonomisk kraft.

Vi har skrivit lagar i FN om ursprungsbefolkningarnas rätt till de områden som de använder för att bedriva sina näringar. Det var lätt när vi talade om Amazonas skogar och djungeln på Borneo. Men när vi står inför samma dilemma här hemma. I Tärnaby och i Jokkmokk, då är det inte de lagar som vi drivit fram internationellt som gäller, då är det plånboken som talar.

Vid förra sekelskiftet plockades enorma förmögenheter ut ur gruvorna, skogarna och vattenkraften. Vilket inte syns där kapitalet skapades. Vill vi se hur mycket ekonomisk kraft som älvarna, skogarna och bergen har skapat får vi ta oss söderut.

Längs med stränderna i Stockholms skärgård står ståtliga träslott, vid Berseliipark det Hallwylska palatset och det är där på alla muséer som  all kultur samlades. Vill vi se de minnen som finns av den första malmfyndigheten i malmfälten då får vi vänta i sex månader innan silverkannan plockas fram ur Nordiska muséets magasin. Det är vårt arv. Tron på att makten i Stockholm kan ta hand om oss alla i hela vårt land och förvalta våra minnen.

Men har vi inte förtjänat att vår syn på vad som är rätt och fel utvecklas och förändras?