lördag 12 april 2014

Mellan Porte de Orleans och Norrtull

Jag tänkte berätta om en annan av de resor som påverkade mitt liv. En returresa från ett år i Paris. Kommer ni som reste med tåg ihåg hur krångligt det var att få köpa en biljett med studentrabatt? Hur adressen till den lilla resebyrån som sålde en enkel för 367 franc var hårdvaluta? Ja, hur krångligt det kunde vara att få en plats på Nordexpressen till Köpenhamn är helt otroligt idag när allt sker på en sekund vid skärmen.

Ja, resan till Norden började med att leta reda på den lilla butik där biljetterna lämnades ut. I kön mötte jag Annika från Sollefteå och vi hade en dag att slå ihjäl innan tåget rullade ut från Gare du Nord. Vi hade lämnat bagaget på stationen och skulle välja metrolinje för att åka runt och ta avsked av den stad som vi både älskat och hatat.
Direktion Porte de Orleans mot målet Centre Pompidou. Där var hela det stora glashuset fyllt med konst och tankar skapade när Moskva mötte Paris före det första världskriget. Det var på den utställningen jag fann Sonia Delauney Terk. Konstnären som tillsammans med sin man Robert skapade Orfismen.

Här är ett täcke som hon sydde till deras första barn och där orfismen dök upp för första gången.

Resan mot Sverige blev en resa in i den tid när Sonia, Robert och alla surrealister vandrade på Paris gator. Det blev inte så sorgligt att lämna denna stora dieseldoftande stad när jag fick vara med och upptäcka deras liv som utspelades 70 år tidigare  i samma kvarter som där jag hade bott. Jag satt där på tåget med den tjocka utställningskatalogen och försvann till Sonias liv.

Denna gång mötte jag inte någon som fysiskt fanns kvar. Sonia Delauney skulle dö samma år och Robert var död sedan länge. Men deras sätt att se på skapandet och rörelse fick mig att drömma om att en dag skulle även jag kunna göra något helt eget. Jag satt där 22 år gammal och drömde om att ha fått vara där. Ungefär som Woody Allen gör i sin film Midnight in Paris.

Om ni undrar mer om vem hon var, Sonia Delauney, så kan jag berätta att Moderna Muséet sökte pengar i början av 2000-talet för att kunna köpa ett verk av henne. Hon är en av de kvinnor som ledningen för muséet på 1960-talet ratade till förmån för de män som var aktiva samtidigt.

Dunkandet från rälsen, järnvägen var en av hennes främsta inspirationskällor, och texten, bilderna fick mig att fastna för hennes hela konstnärskap där jag satt i en gammal vagn  timme efter timme innan jag kom fram. Men det var inte bara resan i mitt huvud som fick mitt liv att förändras utan även ett möte på färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Där satt en eterisk dam och frågade mig om jag kunde franska när hon såg min tunga katalog. Hon berättade om hur livet mellan Paris och Stockholm hade varit under de 30 år som hon och hennes familj hade arbetat i Sverige och varit lediga i Paris. Då bestämde jag mig.

Jag skulle skaffa mig ett jobb med starka band till Paris och försöka få jobba där om det var möjligt. ( Det här var när alla svenskar var tvungna att söka visum för att få vara i Paris längre än tre månader). Dessutom såddes ett frö som många år senare fick mig att söka en konstutbildning.

Jobbet blev verklighet på Cii Honeywell Bull i Stockholm vid Norrtull med huvudkontor vid Place Gambetta i Paris 19:e. Där lärde jag mig ännu mer  franska och upptäckte att det är mycket stora skillnader mellan ett jobb i Sverige och Frankrike.

Ja, sen så stickade jag en av hennes bilder ett frimärke som gavs ut till minne av vapenvilan 1918.






Den heter rörelse utan slut. Och det var mitt projekt när jag efter 26 år började på Konstskolan.

fredag 11 april 2014

Om att skava lager

Jag blev så inspirerad av Eva Swedenmark när hon berättade om en avgörande järnvägsresa på sin blogg igår. I morse läste jag om en resa till Norrbotten i NSD. Så nu kommer min berättelse om en av de järnvägsresor som förändrade mitt liv,

Jag tänker på så många olika resor som jag har gjort med tåg. Långa resor. Möten som aldrig hade skett om jag inte hade valt att ständigt ta tåget. Jag tänker en en alldeles speciell resa när jag for till rallarfesten i Narvik.

Den skedde i mars för massor med år sedan. Det var en riktig vargavinter så jag började resan från Luleå välklädd. Och det var tur för värmen funkade inte. Efter Nattavaara hade vi alla lärt känna varandra. Det kändes som om resan var oändlig eftersom att jag inte hade fattat hur långt det är till Atlantkusten. Det tog sex timmar och  efter den svindlande vackra resan mellan Abisko och Narvik kom vi fram.

I Narvik möttes jag av den man som jag har levt med sedan dess. Vi packade in oss i några gamla sittvagnar där vi skulle sova den natten. Vandrade till Grand Royal  och bestämde oss för att vi skulle äta fisk. Och det fick vi göra. Torsk med vit sås, hackad äggvita och kokt potatis. Ser ni det framför er? Vi började skratta när vi såg tallrikarna. Bad om att få lite färg och då kom en skål med ärtor. Jag tror att det var de där skratten som gjorde att vi bestämde oss för att ta ångtåget tillbaka till Luleå.

Så efter en sömnlös natt på en smal brits i en gammal vagn började resan till Bottenviken. Den tog oändlig tid. Först var det flera plusgrader och dimma och en risk för att tåget skulle bli nedisat. Sen var det minst 20 kalla grader i Kiruna där vi fastnade. Jag fick följa med alla gamla järnvägare som skulle se till att lagren var jämna. Jo, de hade skadats när vi drogs upp från Narvik till Riksgränsen. Alla skavde lager i tur och ordning. Alla berättade historier som antagligen var sanna till tio procent. När vi provade om lagret var klart använde vi ett sånt där rött papper som du får bita på hos tandläkaren för att se att plomben är slät när du har lagat en tand.

Efter sex timmar fick vi fortsätta söderut. Men vi kom bara 15 mil. I Gällivare var det minus 36 och där fick vi vänta ut malmtågen innan vi kunde köra vidare. Vi gick runt i centrum och frös och frös och gick runt i centrum till klockan var ett på natten. Sen somnade vi i vagnarna och vaknade fyra på morgonen helt slut. Då hade vi varit på väg i mer än tolv timmar. Men det var timmar som gick fort för mig och mitt sällskap. Är man nykär så klarar man av rätt mycket t o m en resa som verkade vara utan slut. Vårt liv tillsammans började med att vi sov nästan ett dygn...

onsdag 9 april 2014

Jag vill fylla igen gapet mellan vi och dom

Det finns en tendens som bekymrar mig. Ja, den att vårt land allt mer går itu. Den där klyftan som vidgas mellan dem som vandrar på gatorna i Stockholms stad och alla andra.

Denna vecka vidgas klyftan ännu mer om regeringens förslag om hur vägar och järnvägar ska repareras och byggas ut blir till verklighet.

Under de närmaste tio åren ska ingen väg eller järnväg i vår region förbättras till modern standard. Detta trots att EU tycker att en ny järnväg mellan Umeå och Luleå är det viktigaste infrastrukturprojektet i landet och att de erbjuder sig att betala minst 35 procent av kostnaden.

Företagen som är beroende av att frakta gods norr om Umeå förlorar minst en halv miljard kronor per år för att enkelspåret är i stort behov av upprustning.  Hastigheten har sänkts och spåret är fullt så nu kan inte godset öka.

Men som Olof Abrahamsson skriver idag. Godset har ingen rösträtt!

Så läser jag hur Magdalena Ribbing skriver i sin frågespalt i DN att de människor som skämtar om hur Stockholms kommun fuskar med snöröjningen är en annan typ av människa än dem som är Stockholmare sen generationer.

Oj, tänker jag. Oj, oj, oj. Min erfarenhet som Stockholmare sen många generationer men med erfarenhet av att bo på flera andra platser är att jag har lärt mig otroligt mycket av att flytta från huvudkommunen. Bland annat att livet utan långa resor mellan jobbet och hemmet är otroligt mycket lättare att leva. Jag har dessutom sett hur 500 000 människor flyttat in till Stockholms län utan att varken kommunikationer eller levnadsförhållanden har förbättrats.

Jag har fått uppleva hur min barndoms tant Ka blivit omkullsprungen på Sveavägen av en medelålders man som skällde ut henne där hon låg på trottoaren och ansåg att det var hennes fel att hon bröt nyckelbenet och skadade höften. Som tur var lämnade han över sitt visitkort för att hon skulle kunna ersätta hans förstörda kläder.

Han fick inse att det var han som stressat fram utan att se till någon annan än sig själv.

Jag älskar att vandra runt i stan och jag njuter av all kultur som finns samlad i vår huvudstad, men jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka. Jag skulle kunna tänka mig att bo en bit bort, i Uppsala, Strängnäs eller Nyköping. Inte trängas med alla dessa människor som tvingas rusa fram genom tillvaron. Jag blir likadan när jag kommer fram till tunnelbanan. Springer i rulltrappor och jagar bussar trots att nästa kommer om fem minuter. Stockholm är min stad, men jag känner inte riktigt igen den.
Bilderna är från Rådmansgatan. Här är Stockholm verkligen en stad som jag gillar.






tisdag 8 april 2014

Skrämmer fram lite vår

Blyg som en viol verkar vara ett ideal som inte har blivit omodernt. I alla fall inte när unga kvinnor tar ton. Då är det lätt att tycka att det vore bättre med någon som inte kräver att blir hörd. Jag vet inte varför den där ryggradsreflexen dyker upp, men det är inte allt för sällan jag hör en kommentar om att det är jobbigt med kvinnor som säger vad de tycker. Det tycker inte jag.

Att allt låter och hörs är aldrig några problem när unga män far förbi med sina skotrar på vintern. Idag hörde jag den första mopeden som naturligtvis framfördes på cykelbanan. Ett vårtecken så gott som något.

Jag fortsätter med att skrämma fram vårkänslor med hjälp av tio penséer och hoppet om att minusgraderna på natten ska ta slut snart.

måndag 7 april 2014

Det tycker jag är häftigt

Det glittrar av isjuveler och pärlor överallt. Fader Frost och Isdrottningen har svingat sina spön och förtrollat hela trädgården.

Vi har mer vinterkänsla nu än vi hade i januari, februari och mars. Hur man nu ska tänka om det. Antingen bryter man i hop, eller så njuter vi av att det äntligen är så där krispigt vackert och strålande ljust som det ska vara.

Det är som med det mesta både och. Vi slipper rusa ut och städa i trädgården, om vi vill att det som börjat spira ska överleva de kalla nätterna. Vi får sitta i lugn och ro på altanen och svepa in oss i fårskinn och mjuka plädar. Det är liksom ingen idé att stressa upp sig för om jag tar bort löven och börjar riva i gräset från i fjol så kommer de stackar lökväxterna att antingen förfrysa eller förtorka.

Istället kollar jag in grannens buskar där barnen har satt fast fastlagsfjädrar. Det tycker jag är häftigt.

söndag 6 april 2014

Ingen dikt, bara verklighet

Det finns en känsla av overklighet när morgonen börjar allt för tidigt. Blått ljus kommer krypande från öster, fåglarna tar sin första flygtur mellan taket på Norrbottensgården, telefontrådarna och de stora mörka granarna. Celina trampar runt på farstubron och vill inte ta steget ner till de hårda isiga snöresterna på marken.

Men det är verkligt, vanligt och vardagligt.

Jag håller på att läsa fyra nya böcker. Reportage som handlar om hur verkligheten överträffar dikten. Och av en händelse såg jag en dokumentär som berättar exakt samma sak. I en roman skulle aldrig dessa män som tar sig rätten att stjäla från oss alla kunna vara trovärdiga.

I dokumentären berättar olika personer inom hedgefonder om hur de som tjänar mest pengar alltid arbetar med insidertips. Det är hela förklaringen till hur dessa män bygger upp sina förmögenheter. Brott, olagligheter och mutor. Ändå är det bara några få som åker fast. Dessutom får vi veta att det finns ett lagligt system där mäklare för samman anställda på viktiga börsbolag med fondmäklare för att de ska kunna utbyta informationer. Bara det inte är nyheter som påverkar börskursen...Genom detta system kan dessa möten kallas lagliga när de naturligtvis inte är det. För 5000 dollar kan en hedgefondchef gå ut med en inköpare på Google och få informationer...när han sedan köper aktier efter mötet är det svårt för FBI att bevisa att han fick uppgifter som är olagliga.

Det slutar med att FBI avlyssnar alla som är inblandade i två hedgefonder och alla som de träffar. Det är bara genom denna avlyssning och genom att följa köp- och säljorder som vissa personer kan ställas inför rätta. Det tar 6 år innan rättegången är avslutad och en dom kommer. Då får de som gett FBI uppgifter straffrihet och får behålla sina förmögenheter. Så trots att en av dem byggt upp en förmögenhet på 9 miljarder dollar helt olagligt så kommer han undan. Det kallas rättvisa.

Mina reportageböcker skildrar ungefär samma grupp med män men ur helt andra perspektiv. Det spelar ingen roll om de trampar på New Yorks gator eller i Honkongs gränder. Det är ingen skillnad om de beställer  torr champagne i Paris eller London, om deras kontor finns på Manhattan eller Gustavs Adolfs tog. Det är som om de alla kopierats ur samma bok.

Passa på att se Fånga en finanshaj idag det är sista dagen som den finns på svt.play.

Jag återkommer till reportageböckerna.