Ja, resan till Norden började med att leta reda på den lilla butik där biljetterna lämnades ut. I kön mötte jag Annika från Sollefteå och vi hade en dag att slå ihjäl innan tåget rullade ut från Gare du Nord. Vi hade lämnat bagaget på stationen och skulle välja metrolinje för att åka runt och ta avsked av den stad som vi både älskat och hatat.
Direktion Porte de Orleans mot målet Centre Pompidou. Där var hela det stora glashuset fyllt med konst och tankar skapade när Moskva mötte Paris före det första världskriget. Det var på den utställningen jag fann Sonia Delauney Terk. Konstnären som tillsammans med sin man Robert skapade Orfismen.
Här är ett täcke som hon sydde till deras första barn och där orfismen dök upp för första gången.
Resan mot Sverige blev en resa in i den tid när Sonia, Robert och alla surrealister vandrade på Paris gator. Det blev inte så sorgligt att lämna denna stora dieseldoftande stad när jag fick vara med och upptäcka deras liv som utspelades 70 år tidigare i samma kvarter som där jag hade bott. Jag satt där på tåget med den tjocka utställningskatalogen och försvann till Sonias liv.
Denna gång mötte jag inte någon som fysiskt fanns kvar. Sonia Delauney skulle dö samma år och Robert var död sedan länge. Men deras sätt att se på skapandet och rörelse fick mig att drömma om att en dag skulle även jag kunna göra något helt eget. Jag satt där 22 år gammal och drömde om att ha fått vara där. Ungefär som Woody Allen gör i sin film Midnight in Paris.
Om ni undrar mer om vem hon var, Sonia Delauney, så kan jag berätta att Moderna Muséet sökte pengar i början av 2000-talet för att kunna köpa ett verk av henne. Hon är en av de kvinnor som ledningen för muséet på 1960-talet ratade till förmån för de män som var aktiva samtidigt.
Dunkandet från rälsen, järnvägen var en av hennes främsta inspirationskällor, och texten, bilderna fick mig att fastna för hennes hela konstnärskap där jag satt i en gammal vagn timme efter timme innan jag kom fram. Men det var inte bara resan i mitt huvud som fick mitt liv att förändras utan även ett möte på färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Där satt en eterisk dam och frågade mig om jag kunde franska när hon såg min tunga katalog. Hon berättade om hur livet mellan Paris och Stockholm hade varit under de 30 år som hon och hennes familj hade arbetat i Sverige och varit lediga i Paris. Då bestämde jag mig.
Jag skulle skaffa mig ett jobb med starka band till Paris och försöka få jobba där om det var möjligt. ( Det här var när alla svenskar var tvungna att söka visum för att få vara i Paris längre än tre månader). Dessutom såddes ett frö som många år senare fick mig att söka en konstutbildning.
Jobbet blev verklighet på Cii Honeywell Bull i Stockholm vid Norrtull med huvudkontor vid Place Gambetta i Paris 19:e. Där lärde jag mig ännu mer franska och upptäckte att det är mycket stora skillnader mellan ett jobb i Sverige och Frankrike.
Ja, sen så stickade jag en av hennes bilder ett frimärke som gavs ut till minne av vapenvilan 1918.
Den heter rörelse utan slut. Och det var mitt projekt när jag efter 26 år började på Konstskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar