fredag 11 april 2014

Om att skava lager

Jag blev så inspirerad av Eva Swedenmark när hon berättade om en avgörande järnvägsresa på sin blogg igår. I morse läste jag om en resa till Norrbotten i NSD. Så nu kommer min berättelse om en av de järnvägsresor som förändrade mitt liv,

Jag tänker på så många olika resor som jag har gjort med tåg. Långa resor. Möten som aldrig hade skett om jag inte hade valt att ständigt ta tåget. Jag tänker en en alldeles speciell resa när jag for till rallarfesten i Narvik.

Den skedde i mars för massor med år sedan. Det var en riktig vargavinter så jag började resan från Luleå välklädd. Och det var tur för värmen funkade inte. Efter Nattavaara hade vi alla lärt känna varandra. Det kändes som om resan var oändlig eftersom att jag inte hade fattat hur långt det är till Atlantkusten. Det tog sex timmar och  efter den svindlande vackra resan mellan Abisko och Narvik kom vi fram.

I Narvik möttes jag av den man som jag har levt med sedan dess. Vi packade in oss i några gamla sittvagnar där vi skulle sova den natten. Vandrade till Grand Royal  och bestämde oss för att vi skulle äta fisk. Och det fick vi göra. Torsk med vit sås, hackad äggvita och kokt potatis. Ser ni det framför er? Vi började skratta när vi såg tallrikarna. Bad om att få lite färg och då kom en skål med ärtor. Jag tror att det var de där skratten som gjorde att vi bestämde oss för att ta ångtåget tillbaka till Luleå.

Så efter en sömnlös natt på en smal brits i en gammal vagn började resan till Bottenviken. Den tog oändlig tid. Först var det flera plusgrader och dimma och en risk för att tåget skulle bli nedisat. Sen var det minst 20 kalla grader i Kiruna där vi fastnade. Jag fick följa med alla gamla järnvägare som skulle se till att lagren var jämna. Jo, de hade skadats när vi drogs upp från Narvik till Riksgränsen. Alla skavde lager i tur och ordning. Alla berättade historier som antagligen var sanna till tio procent. När vi provade om lagret var klart använde vi ett sånt där rött papper som du får bita på hos tandläkaren för att se att plomben är slät när du har lagat en tand.

Efter sex timmar fick vi fortsätta söderut. Men vi kom bara 15 mil. I Gällivare var det minus 36 och där fick vi vänta ut malmtågen innan vi kunde köra vidare. Vi gick runt i centrum och frös och frös och gick runt i centrum till klockan var ett på natten. Sen somnade vi i vagnarna och vaknade fyra på morgonen helt slut. Då hade vi varit på väg i mer än tolv timmar. Men det var timmar som gick fort för mig och mitt sällskap. Är man nykär så klarar man av rätt mycket t o m en resa som verkade vara utan slut. Vårt liv tillsammans började med att vi sov nästan ett dygn...

Inga kommentarer: