lördag 22 november 2014

Vi passerade kyrkan och sen ...

Passerade vi polcirkeln. Där nånstans i närheten av Markusvinsa står två bilar med släp och en lastbil fylld med en kubikstankar. De släcker lyktorna när vi kör förbi och vi undrar varför. 

Svaret kommer när vi blir omkörda av en bil med ett släpfyllt med en av de stora tankarna. En kubik vadå? Diesel?

Undrar vad tusen liter finsk diesel kostar när man köper den oskattad mitt  ute i skogen klockan fyra en kall lördagseftermiddag?

Vad som skedde sen kommer som en helt annan historia.

Det gäller att repa upp de röda trådarna

Det är lätt att lägga ett raster på tillvaron. Ni vet så där som vi gjorde när vi var tonåringar. Då när vi fortfarande var tvärsäkra och undvek att ta fram argument som kunde ge ett resultat att det både var fel och rätt. Det tänker jag på när jag sakta läser Per Svenssons Vasakärven och järnröret. Han har ju under sitt vuxna liv skrivit på liberala kultursidor, men när han var ung på 1970-talet gjorde han som många andra. Han gick studiecirklar i olika marxistiska teorier och var en del av det unga Sverige som trodde på att det fanns en framtid. Han berättar att han köpte både kostymen från Arbetarboden och tankarna från de olika studiegrupperna.

Jag fanns inte innanför utan jag var för ifrågasättande för att få vara med i den inre gruppen. Jag gick på någon studiecirkel i samband med Vietnamrörelsen. Jag var aktiv mot droger. Men jag förstod inte vitsen med att köpa jeans och murarskjortor på Arbetarboden. Jag kände att det inte var nödvändigt att bli som de andra. Så jag hamnade i en perferi där ingen trodde på teser eller vikten av att klä ut sig vi trodde mest på att vi kunde påverka dem, som bestämde, att göra samhället bättre.

Jag tror att min oförmåga, att känna ett behov av att bli som alla andra, och sluta ifrågasätta deras teser, räddade mig från att bli enkelspårig. Men jag levde i en tid när ifrågasättande var tillåtet för första gången inför de auktoriteter som hade satt dagordningen. Jag frågade varför och de som skulle svara var inte så där jätteglada.

Jag vände på teserna och repade upp deras röda trådar och var allmänt jobbig så där som tonåringar kan vara. Så var det bara.

Det gjorde inte de tonåringar och studenter som samlades i Lund kring de tre olika nazistiska partierna som fanns. De fångades av rasideologin, nordismen, talet om renhet och blod. De valde att inte ifrågasätta. Istället skapade de en myt om vad som skulle kunna hända om tio judiska läkare skulle få komma till Sverige för att hinna fly från nazisternas övergrepp.

Deras argument var de samma som vi hör idag när Sverigedemokraterna talar för sin sak. Myten om att flyktingen ska tränga ut oss som bor här, rädslan för religionen, för dem som ser annorlunda ut. Har vi verkligen inte hunnit lära oss mer?

Det tänker jag på när den blå morgonen grånar. Har vi inte lärt oss mer?


fredag 21 november 2014

Vår rätt att välja själva är dyrbar

För er som kanske inte har läst om hur landstingets styrelse fick en ny ordförande igår kan vi bara säga att verkligheten slår dikten varje gång. När det var omröstning så krävde oppositionen att det skulle vara en sluten omröstning. När rösterna var räknade så vann deras kandidat i och med att två av dem som vunnit valet röstade blankt. Nu vill det före detta landstingsrådet leta efter vilka i hans parti som röstat blankt. En thriller som kommer att rulla på i fyra år, eftersom att den ordförande som nu är vald inte har majoritet i fullmäktige.

Så kan det gå om de beslut som tas drabbar en kommun eller en grupp med stora behov.

I övrigt är det rätt kul att höra hur P1 har blivit en lokalradio för dem som bor nära radiohuset. Varför ska alla i hela Sverige lyssna på lokalvädret?

Lokalt över norra Norrlands kustland lyser solen och det är sex grader kallt om jag tittar på glädjetermometern, på riktigt är det tolv. Inga problem för oss som har det bra och ved i kaminen, värre är det för alla dem som sitter utanför butikerna och hoppas på att vi ska avstå från en slant. Ja, vad ska vi hitta på för att hjälpa alla dem som tvingas resa bort, som ratas på arbetsmarknaden och som har förlorat alla möjligheter att välja?

En idé som arbetsgivarorganisationer lanserar är att vi ska skapa många arbetstillfällen som inte ger försörjning. Ja, att lönerna ska vara så låga att de inte räcker till både bostad och mat. Det är idéer som får mig att frysa. Varför ska unga, människor födda utanför Sverige och sjuka inte tjäna nog med pengar för att kunna leva självständigt och ha egna val?

Egna val att välja om de vill betala skatt efter förmåga vill Kristdemokraterna ge dem som idag inte betalar något alls. Ja, de som skickar sina pengar på komplicerade färder mellan skatteparadisen. Caremas och Attendos ägare är en som aldrig har betalat skatt på de miljarder som han har tagit ut ur dessa skattefinansierade välfärdsbolag. Vi får väl se om Göran Hägglund får en allmosa.

Utan egna val är de barn som växer upp i strängt religiösa hem. I Pajala bor det många Laestadianer som förbjuder sina barn att delta i danslektioner på idrottstimmarna och i undervisning om HBTQ. Det skulle skada barnen att få veta att vi har flera sätt att älska varandra. Att alla inte har samma identitet utan att det finns fler sorter än bibeln berättar.

Kammarrätten ger dem rätt att förbjuda barnen att delta i danstimmarna, men det finns ingen dom som ger föräldrarna rätt att hålla barnen hemma på grund av undervisning om kön och identitet. Det ironiska är att dessa föräldrar anser att barnen tvingas lyssna på allt som deras tro stöter bort.

torsdag 20 november 2014

Priset har halverats

Järnmalmpriserna har halverats på 18 månader. Priset på ett tom 62 procentig malm är nu knappt 72 dollar, (140 dollar i juni 2013).

En kort notis på ekonomisidorna, som inte berättar om vad som sker, när råvarupriserna svänger fram och tillbaka. Det är ju inte alla som har en gruva, ett stålverk eller en malmbana runt knuten. De flesta är så långt från en av de näringar som ger oss en stor del av våra exportinkomster. Inte många vet att i dollar per person så är det malmfälten i norr och vattenkraften längs med de stora älvarna som ger de hösta inkomsterna. Men nu när priset på malm rasar så är det ingen katastrof för LKAB. De förädlar malmen till sina kunder så att varje stålverk får kulsinter med rätt malmhalt. Det är därför det lönar sig att bryta malmen djupt under jord. Det och den effektiva malmbanan som tar kulsintern till hamnarna i Narvik och Luleå på tåg som aldrig stannar.

Men det är en katastrof för den nya gruvan i Pajala. De gör varken kulsinter eller har en järnväg för att effektivt transportera malmen. Det hade krävts många miljarder för att skapa ett stabilt gruvföretag som överlevt prissvängningar på marknaden. Miljarder till järnväg och till investeringar i gruvan och hamnen i Narvik.

Vilket skulle kunna skapas om priserna på malmen blir stabilare.

Det är ju inte malmen som köps för att bli stål som påverkar hur priserna svänger, det är lika mycket investerare på råvarubörserna så påverkar vad gruvorna får betalt.

Inte världens roligaste inlägg, men jag blev lite tagen av den korta notisen. Ja, nu när jag ser hur mycket malmpriserna påverkar alla i Pajala. Om allt går som vi vill ska vi åka till denna vackra plats i helgen och se på Tornedalsteatern. Det ser jag fram emot.


onsdag 19 november 2014

Görel Elisabeth var en kvinna av sin tid

Det är en vägg därute. En vägg av pyttesmå frostfragment som ger mig en extra makeup när jag går ner mot älven. Vita slingor i håret och vita ögonbryn.

Idag är det Elisabet. Ett av mina tre förnamn efter Görel Elisabeth, min farmor som växte upp i Falun. Hennes pappa var en väktare av mått. Han hade till jobb att se till att alla vikter vägde som de skulle. Det var ett jobb för en man som varit militär.

De var två systrar och en bror. Den ena systern ansågs vän och vacker och hon gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag har ett porträtt i en ram som hon har broderat på siden. Detta fina foto med artnoveaubroderi fick hennes blivande man i fästmansgåva.

Min farmor ansågs inte vara lika fästmölik så hon fick vänta. En dag bjöds hon in av sin syster och som en överraskning fanns där Emil. Emil som arbetade åt staten och som bodde i hörnan av Kungsgatan och Sveavägen i ett trähus.

Inte lika fint som syster Annie och hennes man. De bodde ju i stenhus.

Det viktiga med att positionera sig över andra levde dessa systrar med ända till de dog. Det var så viktigt att veta vem som ansågs finast och mindre viktigt att veta vem som var den bästa vännen. De levde med dags-scheman och vecko-scheman och års-scheman. Åh vad de hade gillat att ha en mobil som pep för att påminna dem om nästa punkt på schemat.

Detta liv var inget för deras bror, han stack till Amerika. Men han återvände till Europa när USA gick med i det stora kriget, det första världskriget. Han dog efter bara några dagar och finns begravd på en av de enorma begravningsplatserna i norra Frankrike.

Aldrig, inte en enda gång, hörde jag att min farmor eller hennes syster uttalade hans namn. Ja, nu sitter jag här och vet inte vad han hette. Jag vet att de två systrarna reste till de före detta slagfälten och att de fick hjälp att hitta igen hans grav. Jag vet att min farmor hade en lapp med namnet på gravplatsen och instruktioner om hur man gick till rätt grav. Men den minneslappen försvann.

Den sista gången jag mötte farmor var hon på språng mellan ett möte på Röda Korset och tåget hem. Vi möttes utanför tunnelbanan på Valhallavägen. Jag neg och sa goddag. Hon  tittade på mig och frågade strängt: Vad gör du här?. Jag har inte tid att missa tåget för farfar väntar på maten. Då gjorde jag ovanlig en sak, jag kramade henne, och gick vidare. Vi vände oss om och vinkade, det gjorde vi alltid när vi skildes åt. Bara någon dag senare föll hon och bröt sin höft. Det tillstötte en massa annat och rätt som det var hade hon dött. Men varje 19 november så tänker jag på denna farmor av sin tid. Denna kvinna som först hade sin far som förmyndare, sen Karl Staaff när hennes pappa dog, och sen farfar innan hon blev myndig 1921.

tisdag 18 november 2014

Ironi eller illusion, det får inte vara på riktigt!

Har ni också undrat över om ledningen för Sveriges television lever sina liv i en illusion? Ja, när ni ser reklamen för deras helt absurda program med par som gifter sig när de möter varandra för den första gången? Johan Croneman hoppas förtvivlat,  på att detta teveformat är på skoj. Att det är en ironi över alla realityshower som rullar på de kommersiella kanalerna.

Jag får en känsla av att ledningen för public service känner sig hotade av, att gränserna för vad som görs i kommersiell teve ligger så oändligt långt bort från vad SVT:s tittare kan tänka sig. Hur ska de som sitter där och oroar sig för att public service-teve ska fortsätta att vara relevant i generationer, hitta de nya tittarna?

Med arrangerade äktenskap? Med teveprogram som ger redskap för att förändra och förbättra? Ja, hur ska dessa trendoroliga chefer göra rätt? Genom att skapa världar med låtsasäktenskap och 50-tals moral, eller?

Finns det inte program som kan fängsla, uppröra oss på riktigt istället för att dessa låtsasvärldar?


måndag 17 november 2014

De bygger varumärken





En tröst i teknikstressen är att jag fick uppleva tre rosa minuter innan natten tog över. Hade ett kul samtal igår som handlade om sol och bad och hur de spanska semesterorterna har höjt sina statusar genom olika EU-projekt. Inte var det någon som ville åka till Mallorca eller Kanarieöarna innan de smarta spanjorerna såg till att placera poolerna med utsikt över havet och satsa på lokal fantastisk mat. Nu reser många med superhöga krav till de platser som förr ansågs dofta billigt surt vin.

söndag 16 november 2014

Jag känner mig lurad

Ilandsproblemen hopar sig. Gammal dator trött och kraftlös. Utbytt mot en ny. Som enligt butiken Meiamarkt skulle ha ett ramminne på 8 och en hårddisk på 500. Det första skulle betyda snabb och det andra att jag ska kunna spara alla mina bilder.

De lurade mig. Denna dator är snabb, det är helt rätt, men den rymmer inte mina bilder. Den har en ny typ av hårddisk som är helt utmärkt men den är för liten. Så nu känner jag mig lurad. Det blev ju inte enklare utan mer komplicerat.

Jag löste det med att koppla in en extern hårddisk. Nu ska jag jag hitta en genväg så att det blir lika lätt att ha det så här som om datorn hade haft rätt storlek.

Blir det så här för er också när ni ska byta ut tekniken?