Görel Elisabeth var en kvinna av sin tid

Det är en vägg därute. En vägg av pyttesmå frostfragment som ger mig en extra makeup när jag går ner mot älven. Vita slingor i håret och vita ögonbryn.

Idag är det Elisabet. Ett av mina tre förnamn efter Görel Elisabeth, min farmor som växte upp i Falun. Hennes pappa var en väktare av mått. Han hade till jobb att se till att alla vikter vägde som de skulle. Det var ett jobb för en man som varit militär.

De var två systrar och en bror. Den ena systern ansågs vän och vacker och hon gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag har ett porträtt i en ram som hon har broderat på siden. Detta fina foto med artnoveaubroderi fick hennes blivande man i fästmansgåva.

Min farmor ansågs inte vara lika fästmölik så hon fick vänta. En dag bjöds hon in av sin syster och som en överraskning fanns där Emil. Emil som arbetade åt staten och som bodde i hörnan av Kungsgatan och Sveavägen i ett trähus.

Inte lika fint som syster Annie och hennes man. De bodde ju i stenhus.

Det viktiga med att positionera sig över andra levde dessa systrar med ända till de dog. Det var så viktigt att veta vem som ansågs finast och mindre viktigt att veta vem som var den bästa vännen. De levde med dags-scheman och vecko-scheman och års-scheman. Åh vad de hade gillat att ha en mobil som pep för att påminna dem om nästa punkt på schemat.

Detta liv var inget för deras bror, han stack till Amerika. Men han återvände till Europa när USA gick med i det stora kriget, det första världskriget. Han dog efter bara några dagar och finns begravd på en av de enorma begravningsplatserna i norra Frankrike.

Aldrig, inte en enda gång, hörde jag att min farmor eller hennes syster uttalade hans namn. Ja, nu sitter jag här och vet inte vad han hette. Jag vet att de två systrarna reste till de före detta slagfälten och att de fick hjälp att hitta igen hans grav. Jag vet att min farmor hade en lapp med namnet på gravplatsen och instruktioner om hur man gick till rätt grav. Men den minneslappen försvann.

Den sista gången jag mötte farmor var hon på språng mellan ett möte på Röda Korset och tåget hem. Vi möttes utanför tunnelbanan på Valhallavägen. Jag neg och sa goddag. Hon  tittade på mig och frågade strängt: Vad gör du här?. Jag har inte tid att missa tåget för farfar väntar på maten. Då gjorde jag ovanlig en sak, jag kramade henne, och gick vidare. Vi vände oss om och vinkade, det gjorde vi alltid när vi skildes åt. Bara någon dag senare föll hon och bröt sin höft. Det tillstötte en massa annat och rätt som det var hade hon dött. Men varje 19 november så tänker jag på denna farmor av sin tid. Denna kvinna som först hade sin far som förmyndare, sen Karl Staaff när hennes pappa dog, och sen farfar innan hon blev myndig 1921.