Det gäller att repa upp de röda trådarna

Det är lätt att lägga ett raster på tillvaron. Ni vet så där som vi gjorde när vi var tonåringar. Då när vi fortfarande var tvärsäkra och undvek att ta fram argument som kunde ge ett resultat att det både var fel och rätt. Det tänker jag på när jag sakta läser Per Svenssons Vasakärven och järnröret. Han har ju under sitt vuxna liv skrivit på liberala kultursidor, men när han var ung på 1970-talet gjorde han som många andra. Han gick studiecirklar i olika marxistiska teorier och var en del av det unga Sverige som trodde på att det fanns en framtid. Han berättar att han köpte både kostymen från Arbetarboden och tankarna från de olika studiegrupperna.

Jag fanns inte innanför utan jag var för ifrågasättande för att få vara med i den inre gruppen. Jag gick på någon studiecirkel i samband med Vietnamrörelsen. Jag var aktiv mot droger. Men jag förstod inte vitsen med att köpa jeans och murarskjortor på Arbetarboden. Jag kände att det inte var nödvändigt att bli som de andra. Så jag hamnade i en perferi där ingen trodde på teser eller vikten av att klä ut sig vi trodde mest på att vi kunde påverka dem, som bestämde, att göra samhället bättre.

Jag tror att min oförmåga, att känna ett behov av att bli som alla andra, och sluta ifrågasätta deras teser, räddade mig från att bli enkelspårig. Men jag levde i en tid när ifrågasättande var tillåtet för första gången inför de auktoriteter som hade satt dagordningen. Jag frågade varför och de som skulle svara var inte så där jätteglada.

Jag vände på teserna och repade upp deras röda trådar och var allmänt jobbig så där som tonåringar kan vara. Så var det bara.

Det gjorde inte de tonåringar och studenter som samlades i Lund kring de tre olika nazistiska partierna som fanns. De fångades av rasideologin, nordismen, talet om renhet och blod. De valde att inte ifrågasätta. Istället skapade de en myt om vad som skulle kunna hända om tio judiska läkare skulle få komma till Sverige för att hinna fly från nazisternas övergrepp.

Deras argument var de samma som vi hör idag när Sverigedemokraterna talar för sin sak. Myten om att flyktingen ska tränga ut oss som bor här, rädslan för religionen, för dem som ser annorlunda ut. Har vi verkligen inte hunnit lära oss mer?

Det tänker jag på när den blå morgonen grånar. Har vi inte lärt oss mer?