torsdag 12 maj 2016

Den vackraste berättelsen om kärlek

Detta är decenniets vackraste kärleksberättelse och samtidigt en av de sorgligaste. Ett reportage som både skildrar och förklarar vad som händer på våra jobb när arbetsmiljön och ledningen brister.

Ja, Elinor Torp visar att verkligheten är både svartare och vackrare än vi kan hitta på.

Jag läste denna faktaspäckade bok i ett svep. Trots att jag känner till den bärande i historien som utspelar sig i Luleå, trots att jag har följt hur arbetsmiljöarbetet blir allt svårare i mitt jobb, trots att min far var jurist på träfacken och arbetade med arbetsskador. Elinor Torp binder ihop hur vår lagstiftning kring arbetsmiljön vittrar sönder i takt med att arbetslivet förändras.

I centrum står Gustaf Seppelin Solli och Pernilla Lövgren det unga par som äntligen får gå till domstolen för att se hur åklagaren har lyckats utreda det svåra arbetsmiljöbrott som Gustaf drabbades av 2011. Vi vet att Gustaf fick 53 procentiga brännskador när han beordrades att rengöra Nordkalks kalkugn på SSAB i Luleå.

Hans arbetskamrat Johan Löfroth dog. Johans familj väntar fortfarande på ett samtal från Nordkalk där ledningen förklarar varför de lät de två unga männen utföra ett arbete på ett fel sätt trots att en person redan hade skadats.

Johans familj får sakna sin bror och son till de dör men den svenska lagstiftningen preskiberar grova arbetsmiljöbrott efter fem år och räknas brott inte som grovt preskiberas det efter två år.

Historien om den ihåliga lagstiftningen och de få utredare som får arbeta med arbetsmiljöbrott är i sig en thriller men mest spännande är den om det unga paret Gustaf och Pernilla. Läs och förstå hur vi lämnar unga människor att ta konsekvenserna av vårt oreglerade arbetsliv.

tisdag 10 maj 2016

De hänger med i vårruset

Först slog Kirunarosens blad ut och på silverplats kommer häggen. Det händer  saker hela tiden. Ja, om jag öppnar ögonen och ser.

Alldeles bredvid står de stora vinbärsbuskarna och snart, alldeles snart kan jag plocka blad till min försommarsaft.

Nu grönskar det i buskar och träd men kylan i marken håller alla gräs och örter tillbaka.

Dagens mesta försommartecken är att borstarna som sopar vägen ren från vinterns grus dunkar förbi varje kvart. Det höjer humöret på oss alla. Snart kan vi fingå i skor utan gummisulor.


måndag 9 maj 2016

Rena mörkret

Jag planterade en tussilago för ganska många år sen. Igår dök den upp i sommavärmen. Idag har sommaren gått i ide igen men tussilagon lyser upp under tsarens äppelträd.

Tur är väl det när väktarna av jornalistisks etik de två ansvariga utgivarna för NSD och Norrbottenskuriren far på nöjesresa till Austin, Texas tillsammans med Luleås vice kommunalråd Niklas Nordström . Ni läser rätt. 2016 så åker de tillsammans med den person som styr Luleå kommun. 

LÄS HÄR. Och lyssna till Johanna Hövenmarks inslag. 

Nu kan vi alla undra när läsarna av de två tidningarna får veta mer om vad som skedde under resan till USA.

Ja, Luleå är litet, Norrbotten har få invånare, och Sverige är ett litet land. Men jag är säker på att den granskande makten borde låta bli att resa tillsammans med makten. För hur ska annars läsarna kunna behålla sitt förtroende för vilket urval redaktionerna gör.

Jag kan ha fel. Det kan vara så att läsarna kan vinna något om cheferna och makten far på resor tillsammans, men det borde väl de får se i tidningarna.




söndag 8 maj 2016

Inte utan motstånd

 För mer än tio år sedan satt jag i Piteå och talade med två journalister från Aljazeera, den då nyöppnade tevekanalen i Quatar. Ett av de första massmedierna som tar människorna i mellanöstern på allvar. De ville beskriva verkligheten inte de potemkinkulisser som teve och tidningar hitills visat upp i regionen. De ene hade sin bakgrund på BBC:s arabiska sändningar den andre hade arbetat i Paris. Bägge två brann för att alla i mellanöstern har rätt att få veta vad som sker och inte det som de olika diktatorerna vill att de ska få veta. De var vana vid den pressfrihet som vi lever med. De hoppades att sanna reportage skulle förändra livet för tittarna i Kairo, Dammaskus och alla andra platser till det bättre. Men de var helt säkra på att deras reportage inte skulle sändas utan motstånd. Igår dömdes tre av deras arbetskamrater till döden i Kairo.
Idag läser jag en intervju med författaren Abbas Khider i Svd. Han fängslades av Saddam Hussein i Irak. Nu har hans roman "Presidentens apelsiner" kommit ut på svenska. En berättelse om fängelsetiden. Idag lever han i Berlin och skriver på tyska. För som han säger, ingen vill översätta böcker från arabiska, och det är lättare att berätta om det hemska på ett nytt språk det ger motstånd.

Han säger också en viktig sak som de två journalsterna från Aljazeera sa då för många år sen i Piteå.

"Ert välstånd bygger på det arabiska folkets armod"

Abbas Khider säger helt enkelt att vi som land säljer militär teknologi och vapen till Saudiarabien och har inte en chans att veta hur dessa vapen skickas vidare till olika diktaturer där det är inbördeskrig.

Då i Piteå säger de två journalisterna att den rädsla som alla västmedier har visat när Aljazeera började sina sändningar har försvårat deras arbete. Alla rykten om tevestationen gjorde att deras reportrar hotades och att diktatorerna kunde stänga sina gränser för dem.

"Varför har inte syrier eller egyptier rätt till journalistik som inte har censurerats av makten?"

Det här är så länge sen att det inte var många som kunde se nyheter på webben. Idag har mycket hänt men det är fortfarande så att ledarna och regeringarna har makten att stänga ute alla medier som inte sänder ut deras bild av verkligheten.

Jag har inte sparat visitkorten från de två journalisterna i Piteå men jag undrar om de fortfarande får arbeta för att pressfriheten och yttrandefriheten i mellanöstern ökar. Det är den fråga som jag skulle vilja ställa till stormakterna som styr och stöttar alla diktaturerna.