Idag är det 100 år sedan min svärfar föddes.
Han fick leva i 90 år.
Det är 25 år sedan jag klev av Nordpilen.
Solen syntes som ett gult sken på himlen och det var bara åtta grader kallt. Men det hjälpte inte mot den kalla klump som jag hade i magen. Vad hade jag tänkt när jag accepterade att ta ett jobb 100 mil norrut?
De där första dagarna i Luleå när jag upptäckte allt på nytt. När jag gick på Stadspuben för första gången, när jag åt mina middagar på "Smutsiga duken", när jag träffade en massa nya människor och försökte sova hos min hyrestant. Det är dagar som jag minns.
Såg ett program på teve om människor som minns alla dagar som om de inte är längre bort än gårdagen. De kunde säga allt om vilken dag som helst efter elvaårsåldern. De fick ett daturm och så rabblade de vad de ätit och vad som hänt just den dagen.
Jag minns inte på det sättet. Jag minns känslor, smaker och glädjen inför det nya jobbet.
Fortsättning följer.
2 kommentarer:
Roligt med minnen, är det alltså 25 år du har jobbat på tidningen? Snacka om lojal medarbetare. Och tänk så mycket fint det förde med sig...tänk att du flyttade och bestämde dig för en plats så långt från ditt kära Stockholm.
Ja, Maria tänk. Det var det inte många som trodde på då för ett helt liv sedan.
Skicka en kommentar