lördag 29 september 2012

Det där omedvetna tänker jag på

I morse kom tidningen som vanligt. I den finns ett reportage om Ellas pappa. Ella var 16 år på nyårsdagen när hon dog i en skoterolycka. Här är det. Ett ovanligt reportage.

_________________________________________________________________________________


Sen tänker jag på Tintin. Eller egentligen inte på honom utan på Belgiens förhållande till Afrika. De flesta som skrek högst, när Behrang Miri flyttade seriealbumen från 10-13 års avdelningen på biblioteket på Kulturhuset i Stockholm till Serioteket, har ingen aning om att Belgiens kung ansågs sig äga Kongo och alla naturtillgångar som finns där. Detta innebar att belgiska legosoldater skapade något som kan jämföras med nazisternas koncentrationsläger över hela landet. Människoliv var inte värda något. Inte ett skvatt. Allt som gällde var att ge Kung Leopold II stora rikedomar. En roman som skildrar detta är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Det finns problem med äldre litteratur. Speciellt barnböcker som innehåller den tankevärld som gällde då, när böckerna skrevs. Böcker som vi aldrig skulle läsa för våra barn nu. Ingen skulle ta fram böcker skrivna efter 1933 i Tyskland med nidbilder av andra än arier. Men Tintin skriven i samma tidsanda kan vi inte diskutera?

En krönikör som problematiserade etablissemangets reaktioner är Carlos Rojas i Aftonbladet.

Det där omedvetna undrar jag över och tänker på. Vilket inte Björn Wiman i DN gör.


fredag 28 september 2012

Vad gör vi?

Här är en artikel som jag aldrig trodde att vi skulle få läsa 2012.  En artikel som berättar om varför de flesta unga kvinnor som lever i Norrbotten längtar någon annanstans. I alla fall under de tre viktiga åren då de går på gymnasiet. Ingen kan tro att det har gått 25 år sedan jag och min kollega på NSD i Boden visade att för varje tia till pojkarnas fritidsintressen så satsade kommunen 25 öre på flickorna. Vi räknade och räknade och undrade om vi verkligen räknade rätt. Vi hade rätt 1986, har inget hänt?
Varför är det på detta viset, frågade rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Ja varför har inget hänt med de strukturer som får unga kvinnor att känna sig mindre värda?

Ett av mina första jobb som nyutbildad journalist var att gå till länsstyrelsen. Där var det månadens presskonferens och landshövdingen tillsammans med styrelsen satt vid ett långt bord vända mot journalisterna. I rummet fanns två män och två unga kvinnor. Vad hände? Jo, landshövdingen frågade lite irriterat om inte det skulle komma några journalister från tidningen. Ja, männen hälsade han på och då klev vi två kvinnor fram och presenterade oss. Förvånat tog han oss i hand.

Tio år senare kallade en annan landshövding till presskonferens. Två forskare från universitetet skulle berätta om en undersökning som länsstyrelsen hade beställt. Det var forskning som behövdes för att kunna anpassa styrelsens arbete inför framtiden. På scenen stod flera kvinnor när landshövdingen kom ner för trapporna. Förvånat tittar han runt omkring sig och undrar vänd mot kvinnorna:

Har forskarna blivit försenade?

Var de sena? Nej de var kvinnor.

De hade klivit över den mur som många bygger upp mellan de yrken som en man och en kvinna kan utföra. Vill vi att fler ska riva dessa murar då går det inte att organisera barnomsorgen som Luleå kommun.







torsdag 27 september 2012

I morgonmörkret

är alla lika grå. Eller? 

Det är fortfarande grönt och skönt mellan höstglödande löv. Än har ingen snö fallit och daggen glittrar i gräset. Men hur länge varar det? I dag ska snön falla över inlandet om prognosen är rätt.

onsdag 26 september 2012

Upp och nervända världen.

Nu har jag suttit här och lyssnat, kokat äppelmos och tänkt. Alla, jag säger, alla anser att Malmös utveckling är en succé. Utbyggnaden av Västra hamnen, högskolan och inflyttningen från huvudkommunen  från både Sverige och Danmark.
Här är sändningen som jag lyssnade på.

Den handlar strategier för att skapa en bra miljö för tillväxt och människor. Spännande och intressant.

Men har de lyckats?

På ytan kan det se ut så. I Västra hamnen är det folkliv och medieföretag om vart annat. Men i Malmö kommun är arbetslösheten 14 procent.  Så här skriver kommunen:

Antalet nyregistrerade företag i Malmö ökade med 13 procent under de tre första kvartalen 2011. Trots det ökar arbetslösheten i Malmö och uppgår i dag till cirka 14 procent

I Sverige är den 7,2 procent och i Norrbotten 6,4 procent.

Men i massmedia är det tvärtom. Var finns tillväxten kan man fråga sig.

Bakom flötet

Igår skrev DNs ledarredaktion om hur de uppfattar Norrbotten och dess medborgare. Jag undrar under vilken sten den redaktionen gömmer sig. I deras värld kan ingen plats i vårt avlånga land mäta sig med Stockholm. Ska allt gå bra så ska de som drar fötterna efter sig på asfalterade gator bestämma. Inte hårt arbetande människor.

"Ty förändringarna ligger inte bara på språknivå. Socialdemokraterna är som länge kunnat konstateras ett parti statt i förnyelse. Hur allvarlig och djupgående den är lär visa sig om inte förr så på kommande kongresser. Det blir då som Löfvenlinjen ska prövas mot partiets vänsterfalang. 

Vad anser kärnväljarna i Norrbotten om ledningens syn på jobb hellre än bidrag, acceptans för alternativ i välfärden och motvilja mot kraftfulla skattehöjningar för ”de rika”?" Läs vad Olov Abrahamsson skriver.

Ja, vad anser väljarna i övriga Sverige där arbetslösheten är betydligt högre. Är det svårt att leva i ett område med 7,2 procents arbetslöshet jämfört med 6,4 procent som i Norrbotten? I Kiruna, Arjeplog och Gällivare är arbetslösheten ännu lägre.

Läs på ni som tror en massa. Ta reda på hur det ser ut. Då kanske det ni skriver kan påverka verkligheten.


tisdag 25 september 2012

Är det skillnad?

Nu vet vi alla vem Hadille är. Den ljuvliga tvååriga  flicka som sedan sina första månader levt i en fosterfamilj i Broby i Skåne. Nu har migrationsverket beslutat att hon hör hemma i Frankrike.

Hennes mamma är fransk medborgare. Och det är Hadille också. Ingen vet varför hennes mamma lämnade sin 20 dagar gamla bebis till den man som hon var gift med, men som inte är Hadilles pappa. Ingen vet vad som hände sen. Men Hadille kom in på sjukhus i Lund med neurologiska skador. Hjärnskador som utreddes.. Det gick inte att säga vem som orsakat dem så det är ingen som har ställts till svars för att den lilla flickan var uttorkad och hjärnskadad.

Socialtjänsten i Lund säger att de inte velat söka efter mamman i hennes familj eftersom att familjen hotat mamman. De har hört av sig till den Algeriska ambassaden och till maken för att berätta att modern har all rätt att ta upp kontakten med Hadille och i förlängningen får vårdnaden om flickan.

Det räcker inte enligt migrationsverket. De anser att socialtjänsten måste söka mer aktivt efter mamman. Allra bäst vore det om Hadille kom till Frankrike för att mamman ska hittas snabbare. Många debattörer påstår att mamman aldrig levt i Frankrike utan att hon är en av dem som levt med franskt medborgarskap i Algeriet. Det spelar inte stor roll.

Frågan är hur vi vill att barn ska ha det, när deras föräldrar inte kan ta hand om dem, på grund av olika orsaker.

Ska barn som varit i en fosterfamilj under flera år förlora denna familj för att återvända till sin biologiska familj? Eller. Ska barnen kunna stanna för att deras miljö inte ska smulas sönder av att deras biologiska föräldrar inte kan ge dem trygghet?
Det är inte lätta frågor att svara på. Men visst kan vi alla som har tagit hand om barn se att stora förändringar inte är i barnets intresse. Till skillnad från migrationsverket som inte har ändrat sin inställning, bara skjutit upp utvisningen av Hadille.

Ja, hur vill vi att barn som är utsatta ska bemötas? Hur vill vi att dessa människor utan all makt ska bli behandlade? Är det skillnad på svenska barn och andra barn?

Det är frågor som vi måste kunna svara på. För det finns tusentals barn som behöver lugn och ro och kontinuerlig trygghet utan att deras föräldrar kan hjälpa dem.

Läs vad Hanne K i DN idag skriver här.

måndag 24 september 2012

Dålig ordvits

Jag kan inte låta bli att göra ett collage med bilder från denna helg. Det var och är så otroligt vackert. Även om det står "BAD" på den röda skylten utanför badhuset så är det inte så dåligt. Förlåt den dåliga ordvitsen.

Det är spännande just nu när vi balanserar mellan frost och höstdimma. När dagarna blir allt kortare och det blå ljuset kommer närmare.Måtte balansakten vara många dagar än.

söndag 23 september 2012

Bokprat



Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: 
Tora Dahls serie om Gunborg. En utvecklingsroman som fick mig att förstå att allt skulle bli bättre. Jag minns att jag började med den sista delen som kom ut när jag var nio-tio år. Men sen var det en klok bibliotekarie på biblioteket i Rudboda som gav mig alla böckerna i tidsordning.
Bok som förändrat mitt liv mest: 
Alla framtidsvisioner som jag läste som tonåring. Kallocain, 1984, Du sköna nya värld. Dessa dystopier visade mig vad nit kan ge för samhälle och hur viktig kärleken till din nästa är blev helt uppenbar.
Bok jag tycker är överskattad:
Sagan om ringen. Jag vet inte varför, men jag har aldrig lyckats flytta in och förstå mig på denna berättelses storhet.
Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med:
Stig Larsson, inte deckarförfattaren. Försökte läsa Introduktion, 1986, och har inte lyckats ta mig igenom någon av hans texter sen dess.
Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom:  
Simone de Beauvoirs Det andra könet på franska. Oj vad jag kämpade men till slut orkade jag inte längre och läste både den gamla och nya översättningen.
Författare vars böcker är underskattade: 
Skotska deckarförfattare. Få författare skriver så levande och så mycket om den tid vi lever i nu. En del som håller till i Yorkshire skriver lika engagerade om vår tid när makten satsar på de rikaste och låter allt fler sluta som förlorare. Det var först när jag läste Denise Minas tre böcker om Garnet Hill som jag började begripa de djupa klyftor vi skapar.
Jobbigaste bok jag läst: 
Systrarna Mitfords brevsamling. Den väger massor, innehåller massor med återvändsgränder och tjafs, men den speglar på ett helt eget sätt hur det är på den andra sidan klyftan. Hur kort vägen var mellan konservatism och fascism före andra världskriget och den ger mig en bild av varför vi är där vi är som jag behöver för att förstå vår historia. Det tog mig en hel vinter att läsa de mer än 800 sidorna.
Läser helst: 
Böcker som får mig att tänka annorlunda. Jämlikhetsanden är en fakta bok som får oss att begripa hur olika sociala system påverkar vårt liv. Den låter trist men det är en spännande thriller.
Önskar att jag läste mer: 
Poesi. Tänk att kunna vila i verserna och lyftas upp bland tankar nya som morgonens knoppar.
Bästa barnboksförfattaren: 
Jag är så gammal att om jag ska låta bli att nämna Astrid Lindgren så är det Tove Jansson, Gösta Knutsson och Elsa Beskow. Grymma berättelser som fanns i gamla sagosamlingar. Jag grät och läste om fattiga barn som nästan dog av köld och hunger. 
Gillar jag inte längre som jag gillade förut: 
Böcker som är för sentimentala. Jag och mina kusiner slogs om en Allersroman varje sommar. Den heter Barn 312 skriven av Hans Ulrich Horster
Röda Korsets huvudkontor i Wien efterlyser föräldrarna till Barn 312:

Namn: Haake eller Harke eller Hanke
Förnamn: Martina
Född: Omkring 1943
Blå ögon, blont hår
Blev funnen den 9 oktober 1944 på ett flyktingtåg från Östeuropa till Wien.

Tidningsnotisen blir en chock för Ursula Gothe. Martina, hennes lilla dotter som försvann i slutet av andra världskriget, lever!
Ursula ställs inför ett livsavgörande beslut. Om hon tar hand om Martina riskerar hon att förlora sin nuvarande familj - hennes man skulle aldrig kunna förstå och förlåta.
Vad hon inte vet är att Martinas far lever och att han är fast besluten att återfinna Martina och hennes mor
.
Roligaste bok:
Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år. Novellen Busschauffören som tänkte vafan får mig att skratta så att tårarna rinner. Varje gång. Det är en bok som jag slitit ut. Flera gånger. Det var tur att jag investerade i tre exemplar när den var med på bokrean. 

Bok som berört mig mest: 
Signe Janssons bok om att föda barn utan smärta och kemisk bedövning. När jag hade läst den försvann all min rädsla och ångest inför att föda barn. Det var Signe Jansson som från Ystads BB spred psykoprofylaxmetoden över hela landet.  
Recencera din senast lästa bok: 
Luleå stadslära av Peo Rask och Hans-Olov Ohlsson. Det är en liten bok med bara 103 sidor som behandlar hur det är att bo och leva i Luleå. Med korta sentenser lyckas de ofta med att beskriva hur vi är, staden är och livet är.