lördag 26 april 2014

Dra på munnen

Ännu en bild av vad som kan bli när jag glömmer saker utomhus. Här är det frost som skapats under nattens kyla. Häftigt tycker jag och nu kan jag inte låta bli att dra en historia om våren som alltid, ja, alltid dyker upp så här i nattkylan.

Vet vad det där är?
Jo, det är Kalle som kommer ett med vanligt tecken på vår.
Vadå?
Jo, han har hittat en spann med smältvatten...

Efter minst hundra gånger upprepande är denna historia lika rolig som

Däruppe där det är släckt har jag släkt.

Eller?

Torra som fnöske är dessa urgamla skämt men visst kan vi dra på munnen ändå.

fredag 25 april 2014

Hem ljuva hem

Förändringarnas vindar blåser, idag är det något helt annat än då. Idag är det ett höghus med nybyggda och svindyra lägenheter korsat med en galleria och ett hotell.

Men bristen på någonstans att bo har knappast minskat.

Bristen på perspektiv, innovationer och kreativitet när det gäller att bygga hem för alla och inte bara för de få skapar ingen tro på framtiden.

Jag kommer aldrig att glömma den ungdomspolitiker som gav råd till arga ungdomar på ett möte för rätt så länge sen.

- Acceptera  att bo utanför stan. Då har ni råd att köpa en bostadsrätt.

Ungdomarna tystnade och förstod att denne unge man aldrig hade varit utan pengar.

Sen reste sig en av dem och frågade milt: - Vilken bank lånar ut pengar till oss som bara får korta vikariat och timmar? Vilken bank lånar ut pengar till studenter?

De fick inget svar. Idag är bostadsmarknaden ännu trängre. Idag krävs det mycket mer för att en ung person ska få ett hyreskontrakt.

Hur många unga människor ska bo i en etta när hyrorna är mellan 7 000- 12 000 kronor per månad?

Uppfinn ett sätt att stödja bostadsbyggande som sker efter nya smarta regler. Då kanske lvuxenivet kan börja för alla unga med ett eget hem.


torsdag 24 april 2014

Jag begriper ingenting

Idag behöver jag se att det finns lugna och vackra bilder att tänka på efter gårdagens berättelse i Uppdrag Granskning om nynazisternas våld. Det allra värsta är att Sveriges rättsväsende inte tar detta grova våld på allvar. Trots bilder som visar vilka personer som har knivstuckit en främling på torget i Hökarängen kommer de undan med att neka alla tre. Här säljer juristerna ut vår tillit till vårt samhälle på allra billigaste sätt.

De lägger ner förundersökningen istället för att pröva ett åtal enligt de regler som det så kallade Lindomemålet ledde fram till. I Lindome skyllde två personer på varandra efter ett mord och de kunde inte dömas, men lagen ändrades.

Jag har inte riktigt förstått varför åklagarna låter bli att pröva åtalet enligt dessa regler som säger att alla som är inblandade ska dömas för brottet som har begåtts. Är det för att offret var i Sverige på besök? Är det för att alla vittnesmål och övervakningsfilmer inte räknas?

Jag tycker att förlusten av vår tillit till samhället väger precis lika tungt som det brott som har begåtts. Jag är antagligen naiv när jag tror att det är omöjligt att knivsticka en person i magen så att han nästan dör inför vittnen och övervakningskameror utan att ställas för rätta.

Nej, jag begriper ingenting.

onsdag 23 april 2014

Tankarna mellan raderna är allting

Världsbokdagen. En av alla dessa dagar med egna namn, jag undrar varför de kom till. Men böcker är ju bra ibland och att tänka på att vi alla i hela världen är ett och samma gillar jag. Men jag tycker att dagen borde heta läsardagen. För böcker är ju bara ting, det är ju tankarna som uppstår när vi läser som är allting.

Det tycker jag är viktigast med all text. Det som finns där mellan läsaren och raderna på sidan. Eller hur?

Och det hittar vi inte när författare intervjuas gång på gång i tevefåtöljerna. Då krävs det att samtalet förs av en läsare som ser vad som finns mellan raderna.

Vill du veta vad en av landets unga författare tänker så kan du läsa Andrea Lundgrens blogg här.


tisdag 22 april 2014

Läs om Putins folk i Kalle Kniiviläs intressanta bok

Adieu, farväl låt detta vara den sista resten av vinteris i vår. Låt oss begrava minnet av denna slaskiga och halkiga årstid som vi har upplevt denna säsong. Aldrig har väl högarna med sand och grus varit högre. Aldrig har väl tjälen varit så ihärdig som efter denna nollgradiga, blöta slaskvinter. Frågan är väl bara hur?

Ja, varför är tjälen så djup när de kalla vinterdagarna var så få?

I påsk har jag läst om en annan tjäle, den som sprider sig i Putins Ryssland. Boken har Kalle Kniivilä skrivit efter en resa till de människor som fått det bättre under Putin. Han berättar om deras starka skäl för att rösta på  den förre KGB-officeraren. Ett av de skäl som är uppenbart är hur ekonomer från väst tilläts prova sina skrivbordsteorier på intet ont anande människor som först levat under tsarens, sen Stalins och till slut ekonomerna från Chikagos förtryck.

En av de ekonomer som kallades in är Anders Åslund. Han var rådgivare till Jeltsin i början av 1990-talet och till Ukrainas regering i slutet av 1990-talet. Kommer ni ihåg när han predikade att det var bättre om alla i de forna sovjetstaterna rev allt och byggde nytt? Det var ju ingen idé att ta tillvara det som var bra.

Resultatet blev att medellivslängden minskade för första gången i fredstid och att oligarkerna kunde roffa åt sig allt värdefullt i de bägge staterna. Korruptionen slog alla historiska rekord. Vilket naturligtvis skapar en Sovjetnostalgi.

Pengarna tappade allt värde för vanliga människor. Till slut levde de flesta i en bytesekonomi. Men de som lyckats roffa åt sig de stora råvarutillgångarna kunde skratta hela vägen till sina lyxfastigheter i London.

I detta kaos orsakat av Anders Åslund och de andra ekonomerna tog Putin över.

Han började med att jaga några av multimiljardärerna som inte stod på hans sida och vann därmed förtroende hos alla som sett sina besparingar försvinna under Jeltsinåren.

Sedan dess har har deras liv blivit allt tryggare ekonomiskt och de har fått pengar över som de kan använda till bilar, resor och bättre bostäder. De har fått ett generösare socialförsäkringssystem och kan på ett helt nytt sätt förutse framtiden.

Då är det inte konstigt att bristen på öppenhet, mångfald och mänskliga rättigheter inte är det viktigaste när de ska välja nästa president.

En av de gamla vänner, Michail, som Kalle Kniivilä möter, förklarar varför han tycker att det är helt naturligt med en statlig teve som endast rapporterar om hur bra det är att leva i Putins Ryssland:

- Det är väl självklart att om staten betalar som bestämmer regeringen om vad som ska sändas.

Då blir det helt självklart att de lögner som produceras av tevestationerna inte tas på allvar.

- Vi frågar oss alltid om det är någon som vinner på att vi ska tro på vad politikerna säger, både här i Ryssland och i USA och Europa.

Ja, Michail kan inte förstå skillnaden mellan de fångläger som finns i Putins Ryssland och USAs läger Guantanamo.

Han har upplevt de senaste 14 åren som mycket bättre än alla andra i sitt liv. Nu kör han en automatväxlad japansk bil och har pengar till en egen lägenhet för sin familj.

Han och den tysta majoriteten är "Putins folk" som denna mycket intressanta bok heter. Missa den inte om du vill veta mer om Ryssland av idag.


måndag 21 april 2014

Tjuvholmssundet

Härlig promenad i sanden efter ett avsked på Kallax. Vattnet isande blått  men överallt finns det spår av fåglars vandringar, älgars promenader och en svan eller två. 

För säkerhets skull

Varje morgon bär jag ut påskplanteringarna. Jag gör precis så där som David Eberhardt säger att vi svenskar gör, jag låter krukorna stå inne över natten för säkerhets skull. Han tycker ju att vi svenskar är för säkerhetsfixerade och tar på oss för många säkerhetsbälten och cykelhjälmar. Jag tycker att han är rätt parodisk. Ni vet som en sån där överläkare då de bestämde allt på jorden i alla fall inom sjukhusets väggar. Det beror nog på att han arbetar inom psykiatrin. Där lever tron på den allsmäktige läkaren kvar på sina håll.

Det var så när jag började mitt första heltidsjobb på Serafimerlasarettet. Där var det Gunnar Björk som var gud och bestämde det mesta. Han var en mycket duktig njurläkare och så var han den gamle kungens doktor. Då var det självklart att han bestämde hur alla skulle se ut, vara klädda och om personalen hade rätt att äta lunch den dagen. När jag tittar bakåt på detta sätt undrar jag hur vi stod ut.

Hur jag började att tänka på detta? Jo, jag vaknade till att radion började med ekosändningarna och nyheten som jag hörde först handlade om att vi kommer att behöva 220 000 nya undersköterskor, sjuksköterskor och läkare de närmaste nio åren. Då gäller det att förändra landstingen!

Jag vet ingen förutom dem som arbetar på sjukhus som kan få sin semester inställd. Jag vet ingen förutom dem som arbetar i vården som har så lite att säga till om när det gäller hur de ska organisera arbetet. Trots att alla som arbetar där har utbildning och massor med kunskaper.

Vad som händer när det är så här toppstyrt får vi se här i byn när vårdplatser stänger och operationer ställs in. Många anser att vården inte är säker för att alla har för mycket att göra. Men de som har makten har som vanligt inte hört talas om att det är så här. Istället gör de sig klara för att inviga det nya patienthotellet...

söndag 20 april 2014

Slafs-jo-jäjäjäh

Vi var nog många som fastnade framför teven i går när hyllningarna till the Beatles sändes. Häftigt att låtarna håller än. Jag kan bara inte glömma hur vi som sexåringar jublade när She loves you spelades på melodiradion.

Vi blev så lyckliga att vi skruvade upp radion på högsta nivån och tog fram slevar och burkar. Se tjöt vi "Slafs-jo-jä-jä-jäh" och höll takten med våra trumset.

Detta gillade inte Fru Gustavsson i lägenheten intill. Hon var mycket känslig mot allt som skedde i vår portuppgång. Men detta oljud, som hon sa var en plåga, det var det absolut värsta som hon varit med om. Hon ringde till värden. Värden ringde till vicevärden. Vicevärden ringde till maskinisten. Ni vet den där fina mannen som hjälpte oss med allt. Och som hittade borttappade vigselringar när han repade hissen.

Det var han som fick ringa på.

Låten var ju för länge sen slut och det var ganska tyst där inne. Nu hade vi hittat annat att göra. Tur för oss kan man säga.

Tänk vad musik kan framkalla gamla minnen, nästan som dofter från förr.

Tårtkastning i spalterna

Det är som ett skämt! Ja, att Svenska Dagbladet låter Lars Ring intervjua Kristina Lugn som en hämnd på Matilda Gustavssons lysande porträtt av ledamoten i den svenska akademin. Lågt!

Så här låter Lars Ring författaren klaga:
Vi träffas för att prata om den nya pjäsen ”Hej, det är jag igen” – men först vill hon vara arg. Indignerad. Hon berättar att hon har ställt upp för en intervju med en ung journalist som dyrkar hennes dikter. Enligt Kristina Lugn satt reportern med pennan redo för att få skojfriska kommentarer och citatvänliga poesisnuttar, men var inte påläst.

Det är helt sanslöst. Eller så är det ytterligare en väg att visa hur sint hon är.

Det finns ytterligare en parallell som pågår sedan någon månad.

Magasinet Filter har publicerat en berättelse om familjen Eklund. Sigge Eklund är inte nöjd när han ser intervjun i tryck och använder då sin pod på Aftonbladet till att lägga fram sina argument för att han har blivit lurad till att ställa upp. Enligt honom skulle intervjun handla om hans bok.

Men chefredaktören Mattias Göransson stöttar reportern och när Sigge Eklund publicerat privat mail mellan honom och reportern så svarar redaktören med att plocka fram hela mailen.

Denna strid pågår än.

Jag undrar om detta är en  ny typ av journalistik, om de som blir intervjuade för att de vill synas kan använda publiciteten för att få ännu mer.

Tårtkastning upphöjt till hundra.