lördag 27 november 2010

Euro, nej tack.

"Men krisen har också avslöjat brister i EU-bygget. En gemensam finanspolitik är knappast realistisk, och det finns fördelar med nationella skatter. Mycket kan dock göras bättre.
Den gamla stabilitetspakten borde ha efterlevts, och nu är det viktigt att medlemsländerna tar fram och håller sig till ordentliga budgetregler. Stress­testerna av banker i somras hade kunnat göras trovärdiga (de dödssjuka irländska bankerna påstods klara kraven!)." Skriver DN:s ledarredaktion, läs här.

Inte ett ord om alla människor i Portugal, Grekland, Spanien och på Irland som får betala notan. Inte ord om  Euron. Ingenting, om hur klokt det svenska folket röstade när vi sa nej till EMU. Tack alla kloka medmänniskor som insåg att Sverige som är så exportberoende måste ha en valuta som vi kan styra över. Det har räddat oss genom denna kris. Och buga borde alliansregeringen som kunde skörda frukterna. Tur att varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg lyckades övertyga majoriteten om den gemensamma valutan.

Claque

eller Anna Lisa Wärnlöf. Kommer ni ihåg henne? Det är hon som har skapat en helt egen värld för att beskriva tilliten i vårt land.

  • Pellas bok 1958
  • Pellas andra bok 1959
  • Pella i praktiken 1960
  • Pojken en trappa upp 1961
  • Fredrikes barn 1962
  • Boken om Agnes 1963
  • Ingkvist 1964
  • Lennerboms 1965
Minns du någon av dessa böcker skapade av en kvinna som aldrig steg fram. Kanske böckerna men inte Anna Lisa Wärnlöf. Nej, hon fanns i sin stuga där hon skrev kåserier i Svenska Dagbladet från 1945.
Claque, kallade hon sig.  
En örfil.

Ja, hon var en örfil för dem som inte ville se att alla har samma rätt att existera. Hon har skrivit den absolut bästa skönlitterära berättelsen om hur det är att vara flicka med asbergers syndrom. Den heter "Boken om Agnes".
Jag citerar ur minnet:
Den andra dagen på vårterminen var den mörkaste i mitt liv ditills...Agnes stod mitt bland hela"surven" och delade ut inbjudningskort....
Jag fick inget.
Jag var Agneslös.
Nästa dag som var en lördag satt jag och sörjde. Då ringde telefonen. Det var Agnes mamma som undrade var jag var. De väntade på mig för att kunna plundra julgranen.
Men Agnes tog luren och väste KOM INTE.
När mamman fick tag på luren igen ursäktade jag mig med att jag var förkyld.
Agnes hon ringde nästan genast.
Grottan, kom till grottan, om tio minuter.
Agnes satt och väntade i parken. Jag frågade om de andra hade gått.
Gått? svarade Agnes. De stannar nog till måndag eller tisdag.
Varför ville du att jag inte skulle komma? frågade jag.
För att jag inte ville det, svarade Agnes.
Jag kan väl inte ha hela surven där - och så dig också! Jag skulle spricka.
Nä, sa jag, glad. Det gjorde inget!
Hon rotade i sin ficka, i gatlyktans sken, fick fram något och stack det i min hand...det var inbjudningskortet.
Det var hundörat och alldeles ljumt.

Alla Claques böcker gavs ut av PELARBÖCKER. De är några av de vackraste böcker som blivit utgivna. Helga Henschen illustrerade. Här kan du läsa om deras antikvariska värde.

V I Warshawskis skapare Sara Paretsky

När jag tog emot de fina körsbärspriserna i veckan fick jag lova att skriva om tre författare och tre böcker.

Jag har valt att inte skriva om de stora författarskap som de flesta möter och känner sig styrkta av. Istället väljer jag först en amerikansk deckarförfattare som heter

SARA PARETSKY

Hon är en hjältinna på riktigt. Alla hennes böcker innehåller en bild av dagens USA. Det finns ingenting som göms under glittrande ytor. Förutom att hon alltid står på de svagas sida i alla sina böcker har hon alltid arbetat för att förbättra livet för andra.

När hennes hjältinna V I Warshawski joggar fram över boksidorna får vi möta det vanliga livet i ett slitet Chicago.

Bäst är Blacklist/Svartlistad. Den skildrar den förföljelsemani som drabbar alla vanliga amerikaner i och med att säkerhetstjänsten inte gör sin läxa.

Den har vunnit pris som bästa utländska deckare i  Storbritannien 2004.

På filmduken har Kathleen Turner spelat V I Warshawski, 1991. Den filmen gav jag fyra stjärnor när jag var filmrecensent, men det tyckte de flesta var för många.

Sara Paretsky skapade, 1986, det första nätverket för kvinnor som skriver spänningsromaner/thrillers/deckare, Sisters in Crime.

En dödsannons fick mig att minnas

min mammas berättelse från 1947. Hon hade ett nytt jobb. Kontoret var placerat nära Kungsträdgården. Där promenerade hon med sina arbetskamrater på lunchen och efter arbetets slut. De hade korta dagar. I bästa fall jobbade de mellan halv tio och fyra. På våren och sommaren vandrade de ut på Djurgården för att dansa på Skansen. Det var mamma, Isbiten och tant Birath.

Det här var i en tid när vårt land var uppdelat i många skikt. Ungefär som i Herrskap och tjänstefolk. Mamma hade realexamen och då kunde hon umgås med de som var på samma nivå och de utan examen. Isbiten hade en handelsexamen och arbetade med bokföring så hon hade sin egen nivå och tant Birath hon ville vidare i livet. Vad hon gjorde? Jo, hon köpte sig en studentmössa som hon bar om vårkvällarna på¨Skansen.

Och vet du vad, sa min mamma. Hon hittade en ingenjör!

De andra danslystna kvinnorna i 20-årsåldern gjorde likadant. De hoppades på att finna en man som kunde hjälpa dem att klättra upp några skikt i samhällstrappan. Isbiten, hon, gifte sig med en jurist och ekonom två gånger.Jo, de var skilda en gång men gifte sig igen.

Min mamma hade en blindträff med en av aktörerna i studenternas spex. Hennes träff var sjuk så hon mötte inhopparen istället. Honom har hon varit tillsammans med i 61 år.

Det finns många politiska frågor som jag är

oense om med vårt kommunalråd Karl Petersen. Samtidigt som jag alltid har beundrat hans öppna sinnelag. Inte en dag missar han att vara med och möta luleborna. I lunchtid finns han på Storgatan och när det är olika evenemang finns han där.


Alla som läser min blogg vet att jag saknar Fritz Olssonhuset så att det nästan gör ont, och det kunde inte rivas utan att Karl Petersen och de andra socialdemokraterna sa ja. Men nu satsar jag på att vi får något som är bra för alla som går förbi den tomma tomten. Jag längtar efter musik och en isbana. Och en möjlighet att lyfta fram alla fina konståkare som finns i Luleå.

Och Kalle P fortsätt promenera bland oss lulebor, det gillar vi.

Idag kan du läsa hans debattartikel på DNdebatt här.

fredag 26 november 2010

Jag bara tappar koncentrationen idag

Hittar inte fram till kärnan i det jag vill berätta. Istället tar jag fram några bilder från igår och idag.

 Kalla kårar längs med älven när vinden tar tag i vinterljuset. Kallaste november nånsin. Så här blir slutet på månaden.
Den normala temperaturen är minus 3. I år har den varit runt minus 10. Burr.
 Hela huset är frostvitt. Positivt om man tänker på att ingen värme läcker ut och smälter ner iskristallerna.
 Lagom till advent doftar hyacinterna och skrämmer fram lite stämning.

Inramade och klara hängde hela släkten på ateljéns vägg igår. Vi fick många härliga människor på besök. En av mina sjalar är på väg till Göteborg.

torsdag 25 november 2010

Mitt ute i skogen

dyker den gula månen upp. Det känns som om det bara är att plocka ner den.

Bara några få hundra meter från det stora sjukhuset rullar mlle Renault och jag genom den mörka granskogen. Det är mörkt t o m med helljuset på.

Men så öppnar sig en glänta och månens gyllene sken får snön att lysa. Den är gul, stor och hänger lågt på himlen. En riktig ostmåne.

Det är bara att tvärstanna, kliva ur bilen och ta upp kameran. Jag lyckas ta sex bilder, sen vill inte kameran vara ute längre i vinterkvällen. För många kalla grader, då strejkar, både kulspetspennan och kameran.

Var jag var? På Norramarksvägen.

onsdag 24 november 2010

Körsbärspriset en gång till

Ett nytt försök att berätta om det fina priset som jag har fått av Eva Swedenmark. Tack Eva.

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit. Det ska jag göra en annan dag. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt att välja. Jag tycker så mycket om så många bloggar.
Det finns några som får mig att tänka och känna vareviga gång som jag öppnar en länk till dem.

Jennys blaj-blaj, Jane Morén, Carina Poco-loco, Eva Swedenmark,(du får tillbaka ett körsbär) och Sophia Callmer. Men de är inte ensamma. Jag hade gärna velat dela ut många fler.



Vi har fått ett fint pris bloggen och jag från Eva Swedenmark

Celina har frost

i morrhåren. Jag sitter framför kaminen och tänker. Tänker på vad Naomi Klein skrev redan för tre år sedan. Hon berättade då om den kris som vi ser utveckla sig över hela EU. Hennes bok Chockdoktrinen  är ett facit på vad som nu sker. Hur alla skyller på medborgarna i Grekland, Irland och på Island, när det är spekulationer och korruption som har slitit sönder ländernas ekonomi.

Hon förutser hur alla länder kommer att förlora sina välfärdssystem och att alla vanliga löntagare kommer att få lägre löner och samtidigt få betala för skola, sjukvård och äldreomsorg. Hur våra pensioner kommer att urholkas.

Jag hoppas verkligen att hennes förutsägelser inte slår in. Men jag kan inte låta bli att tro på dem.

Oj! Vilka slutsatser hon drar.

Hanne Kjöller, DN, lyssnar än en gång på de som berättar sagor och rykten. Fores, en centerpartistisk tankesmedja, har gjort en illa genomförd undersökning om hur arbetslösa gör för att få jobb. De har inte fått svar från mer än en liten andel av de utfrågade. Undersökningen är helt värdelös för de som vill veta något om hur arbetslösa gör, men den kan säga något om hur just den som svarat gör.

Hanne Kjöller drar slutsatsen att de som söker jobb som undersköterskor och inom hemtjänsten inte söker sig från kommuner med stor arbetslöshet till storstäderna. För hon vet att lönerna inom dessa yrken är lika låga oavsett var man bor. Och därför stannar arbetslösa undersköterskor kvar i Norrland och lever på a-kassan istället för att arbeta i Stockholm.

Jag undrar var alla arbetslösa undersköterskor finns? De som skulle kunna flytta. Här finns de inte.

tisdag 23 november 2010

Tack

Zadie Smith. Läs den mycket tänkvärda artikeln här.

Ingen kan gissa

vem som är min far.

Bilden på honom är tagen 1931. Det är den sista dagen med långt lockigt hår. Han står på sin mosters orientaliska matta med sina händer i sidan och tittar trotsigt rakt in i kameran.

Min farmor har kommit på att hennes yngste borde klippas innan han ska börja gå till lekskolan.


Längst ner finns bilden "något" beskuren. Bredvid ligger en bild på en släkting till min mamma. Det skulle kunna vara mamma, men eftersom att den är tagen när hon var ett spädbarn så är det kanske en faster, eller moster.

De tre översta tomtarna är fotograferade i Mölle, by the sea, för att tala med Povel Ramel. Jag älskar de tidstypiska mössorna. Men jag vet inte varför de fanns uppklistrade i vårt gamla album.

Nu är de brända och inramade. Finns att se i ateljén på Kronan på torsdag mellan 18-21.

måndag 22 november 2010

S fixar ny annons och

J sågar. Jag sätter ihop ramar. Nu är hälften klara. Tänk att det alltid är så, att det där som ska göras, görs i sista stund. Oftast, när det gäller mig.

Inte för att jag skjuter upp saker medvetet, mer så att det dyker upp mer akuta problem som ska lösas och då blir även det planerade akut.

Idag lyser solen från en klarblå himmel och snöns gnistrar i vinterkylan. Temperaturen är mycket under den normala låter SMHI hälsa.

Det märks!

söndag 21 november 2010

Vaknade av månens ljus

som strålade genom fönstret. Knastrade fram över snön och hämtade in tidningen. Varken kardemummakaffet eller morgonmackan, och inte innehållet i tidningen fick mig att vakna till ordentligt. Det finns så många måsten som tar upp alla mina tankar. Ingen plats för att engagera mig i annat.

Jag läser långsamt mina böcker som jag har beställt. Johan Hakelius "Ladies" fick mig att minnas förra vinterns "Letters between six sisters" The Mitfords. Varför? En stor del av "Ladies" finns mellan pärmarna i den tjocka brevsamlingen.

På den andra sidan av rummet ligger en debutant. Therése Söderlinds "Norrlands svårmod". Jag har bara börjat och det ska bli spännande att möta en ny författare.

Sen har jag min hög med franska författarinnor gömda högst upp i bokhyllan. De är som en skatt som jag ska ta fram när lugnet lägrar sig. I mellandagarna kanske?

På natten när jag har svårt att somna om har jag hittat igen en amerikansk favorit, Sara Paretsky, hennes "Blacklist" från 2003 beskriver den irrationella rädslan för det som är annorlunda. Idag är det kroppsskanningen på amerikanska flygplatser som vi diskuterar, då var det sjukdomsspridning via brev.

Helt stilla, massor med minusgrader, nu tänder jag i kaminen.