lördag 23 januari 2010

Antwerpen blå

En hel film med Antwerpen i huvudrollen. Det är ovanligt. Ruskigt och våldsamt. Et des frites.

När vintern stickar


Vinden kom från norr när vintern stickade många tusen maskor runt huset. Hela väggen sveptes in i en vit spetströja.

Och skidan den slinter













Här är några bilder från min favoritduk. Den är från 50-60-tal och helt underbar. Varje år i januari ligger den framme och den är verkligen en hyllning till vår romantiska bild av barndomens vintrar. Grafiskt stilig och ett tidsdokument. Det kan inte bli bättre.

Bäst före

Var är ordningen,
den som rådde
före
jul?
Nu syns allt.
Kvarglömda granbarr,
stearin i soffan,
trassliga presentsnören bakom
bokhyllan.
En kvarglömd knäck
i en dammig skål,
med krossade nötskal.
Under mormors skåp
har en liten clementin torkat
och fått oändlig hållbarhet.
Utan bäst före datum
borde städningen vara.

Många första

Idag var det den första morgonen med ljus. Ja, dagen hade vaknat före mig!
Klockan var inte ens halv nio, men det var dagsljus.
Den lätta snön faller och alla grenar börjar täckas av vass frost.
Det är så här i början av ett nytt år. Första gången av mycket.
Dagsljuset i morse, det är viktigt.
En helt ny tid börjar närma sig. Den då det är ljust på morgonen när vi far iväg och ljust när vi kommer hem.

fredag 22 januari 2010

Min granne potatisodlaren

Här är potatislagret och ett av de oändligt stora potatislanden. Det sträcker sig många hundra meter runt lagret och den gamla Norrbottensgården.
När vi flyttade hit, var det säd som vajade i vinden. Men den tiden är helt borta. Bra potatis går alltid att sälja. Om man dessutom skalar den till alla restauranger och äldreboenden som köper, då går den åt. Mandel, röd Asterix, Matilda och Kung Edward.
Jag tycker bäst om mjöliga knölar.

Varsågod

här är den strimma med ljus som vi vid älvens strand kunde njuta av idag.

Ännu mera debatt om genikulten


Förra fredagen var det Åsa Beckman som tog upp genikulten inom kultursektorn, idag är det Filter. Ika Johannesson har utrett vad som hände när Mikael Persbrant drog från Dramaten för två år sedan. Den artikeln och många andra gör att jag fastnar sittande i soffan. Glömmer allt.

Kylskåpsminne

Det finns stök som man aldrig ser. Det hänger där på kylskåpsdörren. Vackra kort från vänner. Gulliga bilder på djur. Skolscheman, minneslappar och rabattkuponger. Vackra magneter, enkla magneter och recept. Minnesbilder från olika möten och kalas. En dagbok, ett album, en karta över livet som utspelar sig framför kylskåpet.

Ett möte med

För någon vecka sen mötte jag Hindersöns postväska. Det var 24 år sedan sist. Den gången hade jag aldrig kört över vinterisarna i skärgården.
Det var den första och iskallaste turen jag gjort i hela mitt liv.
Postutdelningen i Svea rike fyllde minst 300 år och min dåvarande chef ville att jag skulle ut och hitta ett bra reportage.
Fotografen M och jag ringde runt och fick tag på Jordbrukaren Johansson som hade hand om postväskan på Hindersön.
Vi bestämde träff vid Hindersöstallar på fastlandet. Johansson skulle lämna mjölken till mejeriet på bussen och sen skulle han ta emot postväskan.
Nästa morgon hyrde M en skoter och plockade fram alla overaller som fanns i förrådet inne på Foto. Jag åkte hem till mitt uthyrningsrum och satte på mig min skidoverall. På tidningen klädde jag mig i en skoteroverall och ovanpå mina vinterstövlar satte M tjocksockor. En jättesjal, dubbla luvor och dubbla vantar fullbordade klädseln.
Klädd som en babuschka hasade jag till bilen för transport till busshållplatsen längst ut mot Hindersön.
Klockan var sisådär sju på morgonen när vi kom fram. Det var stjärnklart och långt borta i mörkret hörde vi en skoter. När postbonden kom fram tittade han gillande på mig och sa: Jag trodde att en så'n Stockholmare inte skulle ha tillräckligt med kläder.
Sen fick jag kliva ombord på kälken efter skotern och hålla i postsäcken allt vad jag orkade. Vi for över vallar och isknöggel i 40 minuter innan vi var framme.
Där mötte fru Johansson med kaffe och smörgåsar. Hon sorterade posten i facken på öns utlämningsställe. Sen for vi hem. Jag frös och frös hela vägen över isen. Det var som om kaffet inte hade lyckets tina mina tår från färden ut. När vi satt i bilen sa M:
"Vet du att det är minus 31 grader idag. "
Nu är det min chef från den tiden som åker till postterminalen och hämtar postväskan till Hindersön med sin skoter.

När ingenting är farligt

Ingenting är farligt när jag ser Tove Janssons pennföring i Muminserien. Jag njuter av varje ruta. I nästa liv vill jag bli en frågvis Mumin, en trygg Muminmamma och en disträ Muminpappa. Och alla andra som lever i Mumindalen. Där får alla sova när det är minus 20 och frostrått.

torsdag 21 januari 2010

Om drömmar som slår in


En av mina kloka bekanta har berättat att hennes dotter har flyttat söderut för att "leva sin dröm". Vi har möts någon gång då och då. Och hon har alltid sagt: Låt alla ungdomar leva sina drömmar,( om de inte är livsfarliga). Hur ska de annars ta reda på vad livet har att erbjuda?
Igår satt jag och stickade vid Kulturnytt. Jag hör namnet Elin Ruuth och en boktitel på rent Lulemål, Fara vill. Då förstår jag. Det är Elin som flyttade söderut och fick leva sin dröm.
I år är hon årets första litterära debutant, på Albert Bonniers förlag.

Om brända manus

Evas värld inspirerar mig idag. Hon skriver om brända manus. Då minns jag ett möte med Anna Westberg, i ett litet trångt kontorsrum på Kvinnobiblioteket i Luleå. Det var en höstsöndag 1993 och jag hade åkt från Boden. Anna W var inbjuden att berätta om sin nya bok "Vargtagen". Vi satt där i det överbelamrade rummet och försökte möta varandra. Hon kom direkt från flyget och jag kom direkt från ett annat knäck.
Det var så illa att jag inte hade hunnit läsa hennes bok, och hon ville inte ge intervjuer i vanliga fall.
Man kan säga att allt var emot oss.
Men så snubblade jag över min väska på golvet och svor rejält när stortån ömmade. Och Anna hon började skratta.
Då började hon berätta.
Anna Westberg var en journalist som skrev på Aftonbladets kultursidor från Paris. Hon skrev tre romaner, Paradisets döttrar, Walters hus och Maria Moder.
Hon träffade en fransk filmskapare och flyttade ut med honom till en by på landet.
Allt lät som en dröm för en frankofil som jag. Men... Anna hon arbetade på och det gick rätt bra samtidigt som hennes man inte fick de uppdrag som han ville ha. Anna fick besök av svenska journalister och tevereportrar. Men hennes man hade ingen som frågade efter honom. Han såg som sin skyldighet att begränsa hennes liv. Att bestämma över allt som hon gjorde. Det blev allt värre och värre. Men Anna hon skrev och skrev för att få ha en egen skyddad zon.
En dag hände något som triggade hennes sambo att samla ihop alla sidor som hon hade skrivit och stoppa in dem i den öppna spisen. Han tände på. Och genom skorstenen försvann två års arbete. Anna Westberg förlorade sin bok, hon hade skrivit den på en skrivmaskin.
Hon sammanfattade sin berättelse så här: Jag förlorade min bok och min sambo, men jag vann tillbaka mitt liv. Boken "Vargtagen" handlar om den här berättelsen och sista tiden i Frankrike.
Anna Westberg drabbades av sjukdom och dog 2005 i Tällberg 59 år gammal.

onsdag 20 januari 2010

Kurar

Trött skriver, ropar, säger alla.
Trött och frusen.
Trött och utled på mörkret.
Trött och
Hjälpen finns i lådan med stearinljus
i vaserna med tulpaner
i äpplena på bordet
bara jag hittar tändstickorna...

Hoppfull

Lyssna på RENAUD. Han ger lite hopp. Vilket jag kan behöva efter timmar av trassel med nyfärgat garn. Jag knöt tre gånger. Tre knutar som inte höll. Nu är allt en enda härva av trassliga trådar, och tankar.

Om intryck

Idag gladde mig Jessica Gedin när hon berättade att alla intryck som hon möter sätter igång hennes hjärna. "Det är som om hjärnan viftar med händerna och ropar -här är jag!, sa hon i teves morgonsoffa.
Där känner jag igen mig. Det krävs broderier och stickningar för att stänga av min pladdrande hjärna.
Jessika Gedin, hon använder korsord och två BBC program på teve. Ni vet de där programmen där förvånade engelsmän far till solen eller ut på landet för att hitta sin drömbostad. När tittarna i sakta lunk får o:a och a:a över badkar på tassar och utsikter över havet.
Mitt starkaste intryck denna morgon är strimman av sol på marken. Det är första gången sen i november som jag ser sol där. Vi får ju hålla tillgodo med sol på älvens is i den mörkaste midvintern.
Strimmor av sol, strålande klart och en helt ny dag. Vad kan vi mer begära?

tisdag 19 januari 2010

DN ringer upp

Idag ringde en försäljare från DN. Hon arbetar på tidningen. Hon lovade att fråga varför redaktionen släpper debatten på nätet utan moderator. Jag undrade hur en så stor tidning har råd att missa tillfället att få låta debatten vara väsentlig för läsarna av nättidningen. Hon lovade att fråga. Vi får väl se om läsarna får något svar.

Inget slask än

Annika har hittat slask idag. Jag hittade ett hjärta. Det är fem minusgrader och lilagrått.
( Ljuset från gatlyktan färgade snön turkos. Det är mycket snyggare.)

Jag håller på med ett experiment. Lingarnet som jag har hemma har fel brunfärg. Nu ska jag färga det mer åt kaffehållet. Det ska bli spännande att se om det blir något resultat. En dam i Boden vill ha en sjal i den nyansen. Så jag får pröva.

Idag är annars en ilsken dag. Jag dricker te och försöker tänka bort ilskan. Ler och skojar, men jag är arg. Eller besviken. Jag hade hoppats så mycket på att saker och ting skulle bli lättare och lättare. Men idag kom de svar jag inte ville ha. Skulle vilja skriva alla svordomar jag kan komma på. Men då, i tanken på dem, börjar jag fnissa. Det är bara att ta nya tag.

Jag får titta ut på dem klarblå kvällshimlen blanda en drink och försätta mig i stämning för l'heure bleu. Lyssna till Melody Gardot, eller Jane Birkin. Få nya krafter.

(Planera för framtiden. Tänka på att det blir trädgårdsmässa. Skåneresa. Och ganska många dagar i Stockholm någon gång i april.)

Idag doftade snön vinter. Köket var fyllt av dofterna från Astrids kalops. Yllehalsduken luktar min nya doft från Issy Miyake. Det borde räcka för att hitta nya tag.

måndag 18 januari 2010

Pass sa regeringen

Kronofogdarna i Sverige vill att de som aldrig kan betala sina skulder ska kunna få skuldsanering. En kronofogde har kommit fram till att dagens fem år med ett liv i fattigdom är för lång tid.
Det beror främst på att de flesta som har skuldsanering har levt på existensminimum i minst fem år innan dess. Många har fått vänta ännu längre.
Kronofogdarna ser att skulderna rusar i väg under de år som de skuldsatta får vänta på att få skuldsanering.
Idag betalar många av på skulder som de fick när krisen var som värst på 1990-talet.
De som tvingades att sälja sina hus till bottenpris med stora skulder som återstod har flera miljoner kronor kvar att betala, samtidigt som de har betalat in hundratusentals kronor varje år.
I och med att husen såldes har de en ränta som ligger skyhögt över vanliga räntor.
Bankerna å sin sida har ofta försäkrat sig mot förlusterna. I förlängningen innebär det att de får ut pengar på sin försäkring. Sen säljer de lånet till ett kreditinstitut och får ut ännu mer.
Det är där lånen ligger när frågan om skuldsanering kommer upp. Då ska den skuldsatte betala allt utom existensminimum under fem år om kreditinstituten går med på det. Det tycker kronofogden är oskäligt. Kronofogdemyndigheten anser att det räcker med tre år. Vad säger då regeringen?
De passar. De vågar inte ta något beslut.
Trots att kronofogdarna har visat att samhället i förlängningen skulle vinna på att skulderna skulle skrivas av efter tre år.

Skrapar plåtar

Skrapar plåtar.
Får bort det där bruna.
Känner doften av det vidbrända mjölet. Far rakt ner i en av mormors berättelser.
Min mormor började arbeta i slutet av första världskriget på Änkan Karlssons spisbrödsbageri. Det låg i Sofia på Söder i Stockholm.
Varje morgon sprang hon fort, fort till bageriet. Hon var inte världsbäst på att gå upp tidigt om morgonen. När hon kom fram låg det runda degar och jäste överallt på alla bänkar. Änkan Karlsson gav hennes ett glas mjölk innan dagens slit började.
"Sen började det. Jag stod och skrapade plåtar från sex på morgonen till klockan var elva. Ibland var jag så hungrig att jag hade kunnat äta upp skräpet från plåtarna. Alla hade frukostrast och fick något att äta av änkan. Det var därför det var så bra att jobba hos henne. Jag fick riktig mat. Vi var två flickor som stannade efter maten och städade. När vi var klara vid två fick vi gå hem."
Då fick hon ta med sig det mjuka bröd som inte sålts, och de hårdbrödkakor som var brända, till sina småsyskon.
Hemma satt mor Elenora och sydde sjuksköterskeuniformer åt Röda korsets sjukhus och sjuksköterskeskola.
"Mamma trampade på symaskinen. Ungarna väntade på mig. När jag kom med brödet fick de äta så mycket som de ville. "
Mormor var tolv år när hon började skrapa plåtar. Det tänker jag på när det bruna mjölet rinner ner i diskhon.

Vill vi diskutera


Jag läser att Evas värld frågar sig om DN vill ha en rejäl diskussion eller pajkastning. Det undrar jag också. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på den gångna veckan.

Den första diskussionen om manliga geniers rätt att använda sexuella förtryck mot dem de arbetar tillsammans med började med en intervju med Katarina Wennstam. Kommentarerna till artikeln på webben tillförde inget annat än hat och förtal.

Redan då undrade jag om DN tillåter att vad som helst publiceras. Har de en moderator som läser inläggen, eller ej?

Den andra artikeln diskuterade samma sak med utgångspunkt från att balettchefen på Operan i Stockholm sitter kvar efter en varning för sexuella trakasserier.
Åsa Beckman berättar i sin artikel om ett möte med Stig Larsson på ett redaktionsmöte. Stig Larsson vräker ur sig svinigheter på grund av en recension. Inte någon som är med reagerar och säger ifrån. Åsa Beckman ställer frågan om manliga genier inom kulturbranchen kan bete sig hur som helst utan att någon reagerar.

Sist jag tittade efter hade fler än 300 inlägg kommit in på artikeln. Och mer än 90 procent innehåller ingenting annat än galla.

Igår intervjuade Kurdo Baksi. Han har skrivit en bok om en annan Stig; Stieg Larsson. En bok som berättar om Stieg Larssons liv och kamp mot rasism.

När jag kommer till kommentarerna denna gång tänker jag att "här finns inget att spy galla över" men vad jag bedrog mig. Kurdo Baksi är invandrare. Därför kan de som skriver inlägg hitta på vad som helst. Och DN har fortfarande ingen som stoppar inläggen.

Dråpligt nog är en av dagens artiklar en presentation av bloggaren Sanna Lundell. Hon är gift med Mikael Persbrant och dotter till Ulf Lundell. Hon bloggar kommersiellt åt tidskriften Mama. Och hon är helt medveten om att hon är anställd på grund av sina släktförhållanden.
Men...
När hon fick kommentarer fylld av galla och avundsjuka togs funktionen bort. Nu kan ingen, som läser hennes inlägg om de tre barnen och vad de gör( i alla fall på bloggen), skriva om hennes man eller pappa.

Vad tycker ni? Kan man ha öppna diskussioner utan att en moderator lyfter fram debatten?

söndag 17 januari 2010

Undrar om de är glada

Måndag kväll hittade surdegsrecept, tisdag eftermiddag, revs äpple för att blandas med mjöl och vatten.
Onsdag, torsdag och fredag vilade allt högst uppe på skåpet.
Fredagkväll tillsattes mjöl och vatten en gång till.
På lördagmorgon var den klar. Min första surdeg gjord på frukt.
Men vad skulle det bli? Inte ett vettigt recept i sikte. Upphittad blev en bakbok från annu dazumal, 1988.
Nu blev det en liten deg att jäsa över da'n. Sen tillsattes ännu mer mjöl och surdegen. Varefter det hela fick vila nån timme.
Degen skars i limpor som skulle jäsas i ett dygn. Sen skulle plåtar värmas och ugnen vara het. Efter två timmars bakande i 250 grader och vatten och luft. Så finns de här mina första fyra surdegsbröd.
Under denna tid har historiens största jordskalv i Haiti hunnit ske.
Vi har fått en debatt om Stig Larssons rätt att bete sig svinaktigt, och Kurdo Baksi har skrivit en bok om sin vän Stieg Larsson vilket ger vissa män rätten att kalla honom kriminell på DNs webbsida.
Bröddegen har puttrat i sin skål. Surdegen har blivit glad. Men jag undrar, om alla dessa människor som strör invektiv omkring sig, är de glada?

Både och


Både och. Det är vad jag tänker på när jag förundras över den rädsla som Åsa Beckman rörde upp med sin artikel i fredags. Både och.
Vi kan vara både goda människor och göra fel. Män kan ta sig rättigheter som de inte har, samtidigt som kvinnor gör samma sak. Det ena utesluter inte det andra. Både och.
En chef kan vara en kreativ stjärna, men skada sin anställda med ständiga tjuvnyp. En ledare för en frivillig organisation samla in mest pengar och samtidigt dra in sin assistent i en härva av smek och slag. Både och.
Men det som Åsa Beckman gör med sin artikel är att vi får chansen att ifrågasätta kulten kring den duktiga kreatören. Vi får chansen att granska oss själva. Säger vi ifrån?
Både och.
Kräver vi att offentliga institutioner som drivs med skattepengar ska sopa rent framför sina dörrar?
Både och.
Det kan inte vara så att vi fortsätter vandra i samma hjulspår. Gatan på bilden skapades i slutet av medeltiden. Vi kan inte fortsätta anpassa oss efter de begränsningar som lever kvar från förr. En del t o m från medeltiden.
Vi måste se både och. Och reagera.
Evangelium enligt Eva en ljusgrå söndagsmorgon i januari.