Evas värld inspirerar mig idag. Hon skriver om brända manus. Då minns jag ett möte med Anna Westberg, i ett litet trångt kontorsrum på Kvinnobiblioteket i Luleå. Det var en höstsöndag 1993 och jag hade åkt från Boden. Anna W var inbjuden att berätta om sin nya bok "Vargtagen". Vi satt där i det överbelamrade rummet och försökte möta varandra. Hon kom direkt från flyget och jag kom direkt från ett annat knäck.Det var så illa att jag inte hade hunnit läsa hennes bok, och hon ville inte ge intervjuer i vanliga fall.
Man kan säga att allt var emot oss.
Men så snubblade jag över min väska på golvet och svor rejält när stortån ömmade. Och Anna hon började skratta.
Då började hon berätta.
Anna Westberg var en journalist som skrev på Aftonbladets kultursidor från Paris. Hon skrev tre romaner, Paradisets döttrar, Walters hus och Maria Moder.
Hon träffade en fransk filmskapare och flyttade ut med honom till en by på landet.
Allt lät som en dröm för en frankofil som jag. Men... Anna hon arbetade på och det gick rätt bra samtidigt som hennes man inte fick de uppdrag som han ville ha. Anna fick besök av svenska journalister och tevereportrar. Men hennes man hade ingen som frågade efter honom. Han såg som sin skyldighet att begränsa hennes liv. Att bestämma över allt som hon gjorde. Det blev allt värre och värre. Men Anna hon skrev och skrev för att få ha en egen skyddad zon.
En dag hände något som triggade hennes sambo att samla ihop alla sidor som hon hade skrivit och stoppa in dem i den öppna spisen. Han tände på. Och genom skorstenen försvann två års arbete. Anna Westberg förlorade sin bok, hon hade skrivit den på en skrivmaskin.
Hon sammanfattade sin berättelse så här: Jag förlorade min bok och min sambo, men jag vann tillbaka mitt liv. Boken "Vargtagen" handlar om den här berättelsen och sista tiden i Frankrike.
Anna Westberg drabbades av sjukdom och dog 2005 i Tällberg 59 år gammal.
6 kommentarer:
Mycket intressant! Tänk att du träffade henne och att hon berättade allt det här för dig. Galet knäpp man hon var med; jag känner igen historien men hade glömt den. Jag kommer mycket väl ihåg att jag var väldigt tagen och streckläste hennes Vargtagen. Det var senare (-97), när jag just börjat på det sämsta jobbet jag haft. Visste inte heller att hon var död.
Hon var fantastisk att möta.
Har aldrig läst henne. Jag visste inte att män brände sina författarfruars manus och nu idag har jag fått höra om två. Vill läsa henne nu.
Man kan undra varför manusen? Varför hotar manusen?
Varför de bränner manusen är ju för att deras fruar inte ska komma ut och få uppmärksamhet, berömmelse, uppskattning. Då kommer ljuset falla på kvinnan, inte honom, han kommer tappa den makt han tror sig ha över henne. Många män vill inte ha kvinnor som förverkligar sig, är självständiga och berömda.Tyvärr, men att de verkligen utförde den extremt aggressiva handlingen, oåterkalleliga handlingen att mörda hennes konst, det är anmärkningsvärt och mycket våldsamt tycker jag.
Det är svårt att förstå att någon kan vara så destruktiv bara för att känna sig större och bättre än sin fru.
Skicka en kommentar