lördag 9 januari 2016

Då kom vintern och stampade på bron

Vissa år går inte att sammanfatta. De förblir ogripbara. Det som gick var nog ett sånt. Ett sånt där som är fyllt med händelser och känslor som glider runt och skaver, försvinner och kommer igen, och så en hel del otur. Men det vore inte mitt liv om inte det har funnits massor med både och.

Det gamla årets avslutades med en skadad armbågsled igen! Men denna gång skadades inga revben. En klar förbättring. Men det började med Ionescodramatik på riktigt. Min mor som dog några dagar före julen 2014 var helt plötsligt inte död. Men eventuellt kremerad. Det kan bli många fel när de, som ska sköta om både papper och döda, inte har någon som helst ordning. Speciellt när en i familjen ljuger, förstör och förhindrar att lagarna följs.

Vi andra fick verkligen uppleva hur det känns att försöka hålla balansen på hal is. Vi fick till slut ekonomisk kompensation. Men resten...

Vilken tur att det finns så många fina vänner och släktingar som kan förstå.

Vi fick dessutom ta avsked av två familjemedlemmar under våren. Två resor söderut som både var  sorgliga och gripande. Men också vänliga och varma. Fyllda med både och.

Vi for till platsen för min barndomssomrar. Här fick jag chansen att förstå att bägge mina föräldrar har dött. I den lilla minneslunden vid kyrkan i Glömminge, (passande namn, eller hur?), fann jag många minnen av dem, som fick mig att kunna släppa den tunga ryggsäck som jag har släpat på i många år. Tänk att den milda luften och det starka ljuset på alvaret får mig att må så bra varenda gång. Tre dagar på Öland ger lika mycket läkning och kraft som ett år på andra platser för mig.


När vi kom hem efter semestern i Mälardalen hade vi hunnit träffa så många trevliga människor och sett så mycket fint. Men sommarens smultronställe är en liten ort i Småland som ligger vid sidan om E22. Dit hittade vi när kaffesuget blev stort. Den heter Mörtfors och har ett vattenfall som susar och brusar överallt, ett pensionat med restaurang och kafé från slutet på 1800-talet. Här är livet skönt att leva.
När semestern var slut tog jag chansen att få prova en ny behandling. Vilket skulle visa sig inte var helt lyckat. En orsak till att jag inte har haft kraft nog att skriva så mycket på bloggen. denna höst. Det tog 16 veckor innan allt kunde utvärderas och jag var åter på ruta 1. Men med 16 dåliga veckor som tröttat ut mig. Då kom vintern och stampade på bron.

I mitt huvud kunde jag klara av allt. Inte det. Inte alls.

Tur att jag inte står ensam. Tack vare att vi kunde åka två så fick jag fara till Uppsala och hälsa på vår dotter. Äta god mat och möta hennes vänner. Träffa lille Nils 3 månader och hans fina föräldrar och morföräldrar. Uppsala är verkligen en fantastiskt lagom stad. Vi hann också möta Jenny som har skapat spännande bilder. Hon kom med en som nu hänger i lärdomens stad.


Här är en sista bild, fina bloggvänner på konditori.