lördagen den 24:e oktober 2009

Nya tag

Jean Sarkozy tar nya tag och går vidare. Han kan inte förstå att någon har något emot att han som presidentens son får erbjudanden om viktiga jobb. Men.. utan att klaga(enligt le Figaro) tar han nya tag...
Han förbereder sig inför framtiden.
Det är regionala val, val till parlamentet och val inom partiet. Nu har han en chans att gå vidare utan att ha smutsat ner sina händer. Alla kommentatorer är överens. Jean förstod före sin far, presidenten, att han hade sålt smöret och tappat pengarna, om han hade valt att anta erbjudandet, vd-posten i Europas största och statliga fastighetsbolag.

Halv åtta

Ljuset väcker
det snöpudrade
landskapet.
Celina skakar
av sin tass.
Dagen har
brutit ut.

På gränsen till en vinterdag


Tyst
mörkt
första snön
en kallgrad.
I ett fönster
är lampan tänd
klockan ska bli
fem.
Celina tassar fram
i skvallersnön.
Varmt kaffe,
tickandet i salen,
klockans fem slag.
Morgon.

fredagen den 23:e oktober 2009

Hoppar av

Den unge Jean Sarkozy har hoppat av. Han tar inte emot den välbetalda direktörstjänsten som pappa gav honom. Jag ska läsa mer i morgon i Libération, som använder två sidor till att avrätta presidentens son idag.

Jubileum

Ett litet.
Granne med potatisodlaren firar 1 månad.
70 små inlägg och så det här.

Fredagslunch


Halstrad lax med skaldjursbuljong smaksatt med fänkål och stjärnanis, saltrostade hasselnötter med ljummen tabbouleh. Källvatten.
Nymalet kaffe.
(jag nändes inte ta in den karamelliserade apelsinen med basilikasorbet, apelsinkräm och rostad müsli).
Vi firade att dottern kämpat sig genom höstens matteprov. Kyrkbyns kök och matsal har öppet. Här kan vi som vet äta ljuvlig mat och njuta av den härliga miljön. Inomhus sitter vi i 2000-talet, genom fönstren ser vi det gamla Luleå kring kyrkan från slutet av 1400-talet. De 400 kyrkstugorna är slutna inför vintern med fina gammaldags fönsterluckor med gammalt smide. Kyrkans tak kröns av en gyllene tupp.
En guldkant på vardagen.

Som packade sillar


Solen står i zenit och vi trängs på bussen till Grossetto. Semestern i södra Toscana är slut. Värmen dallrar liksom strängarna på den slitna basen. Tre äldre romska herrar spelar evergreens. Bussen skumpar i takt med musiken mellan tomatodlingar och hotellbyar.
Barnen skriker av skratt. Vinden från Medelhavet är het. Oset från strandrestaurangerna tjockt.
En vacker kvinna med korgen full av frukt ler och delar ut aprikoser. Vattenflaskan är ljum. Bussen stannar.
Det är minst tio stopp före järnvägsstationen. En efter en kliver passagerarna av. Det är stoppet vid den gamla stadsmuren. Hållplatsen på 1700-tals boulevarden. Busskuren vid rådhuset. Det är inte förrän vi står still vid järnvägsspåren som vi ser tecken på modernitet. Men här finns spår av funktionialism och stormarknader.
40 minuter tog det att ta sig mellan havsluft och dieselgaser, mellan papperslappar och elektroniska biljetter. På perrongen tar vi avsked till långsamhet och evighetslånga måltider. In rullar framtiden. Aircondition, muzak, häftig design och hög hastighet har tåget från norr.

torsdagen den 22:e oktober 2009

Mer svartvitt


1963.
Vi är fyra flickor som nyss fyllt sex. På morgonen har vi hopsat fram till träd-gårds-mästarens hus. Det låg mitt emot Fotbollsstadion i Solna. Nu serverar Korv-Ingvar en grillad med pommes på samma plats. Vårt lekis finns inte mer. Fröknarna instruerar flickorna att leka med dockor och dockservis. Jag håller min docka upp och ner, gillar bättre att klättra i äppelträden och bygga en koja.
Ute i hallen har vi varsin krok. Det är bilder med hus, hjärtan, solar, blommor, katter, hundar och en snigel. Den kroken är min. Det beror på att jag ska komma ihåg att komma i tid.
Varje morgon sitter jag vid perstorpsbordet i köket och rör min choklad. En sked kakaopulver och tre med socker. Jag häller i tre skedar grädde och rör. Till sist fyller jag på med varmt vatten. Radion står på. Det är småbarnskvarten. Klockan är kvart över åtta och jag måste dricka upp före halv nio.
Det ska ta en kvart att gå längs med Virebergsvägen ner till lekis. Men det finns så mycket att se. Först kommer gungorna i lekparken. Sen hoppstenarna på gången. Det är lätt att närmsta vägen blir en omväg. Men jag får försöka glömma bort allt kul, bara gå rakt på.
Varje fredag måste jag hålla reda på ett kuvert. Däri ligger avgiften. En gul papperspeng. Fem kronor. Den får jag inte tappa.
Ibland har jag en krona i fickan till mjölk. Har jag tur ger fru Sondelius i kassan mig en kola innan jag springer hem. Ingenting händer i vår lilla del av Solna. Varje dag är sig lik. Jag rör chokladen, hopsar fram längs gatan och kommer försent. (Bilder av sniglar får mig att rodna, men jag kommer i tid som vuxen.)

Nyfiken i en strut


Det är kallt bland privilegierna.
Nyfikenheten driver mig att läsa "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. Han har mött ägarna till en stor del av vår mark. Grevarna och baronerna som ärvt sina slott och herresäten utan att de har behövt dela med sig till sina syskon. Fideikommiss, den åldriga form av ägande som gör den äldste sonen till den ende arvtagaren.
Dom är inte många, men de äger en yta större än Gotland. En av familjerna äger marken runt Saltsjöbaden och hela Nackareservatet. De heter af Peterséns.
Fadern ville avsluta orättvisan att äldste sonen ärver allt. Han ändrade reglerna och skrev ett testamente. Men äldste sonen tvingade fram att han skulle få allt, drog tvisten genom domstolarna ända till regeringen. Han vräkte till och med sin mamma från herrgården.
Nu sitter hans son och hoppas på att regeringen ska ge honom rätten att ärva allt framför sina syskon. Långt från romantiken i slott och herresäten slåss de adliga familjerna för att behålla så stor makt som möjligt. Sverige är det sista landet i Europa där det är möjligt att utesluta alla döttrar från att ärva om de är födda på ett fideikommiss. af Peterséns fick ärva allt efter ett beslut av Marita Ulvskog.
Vad tänkte hon med? Vill hon också uppfostra sina barn med orättvisor för att de ska lära sig att inte vilja förändra världen? Den frågan ställer jag mig efter att ha kikat in hos de som vann när arvskatten, förmögenhetsskatten, skatten på arbetande kapital och fastighetsskatten försvann. Både socialdemokrater och vänsterpartiet tog alliansen i hand och skapade på så sätt ännu större värden att ärva för den äldste sonen.

onsdagen den 21:e oktober 2009

Apelsinljus

Apelsinsol, morgonfrost, oktoberkyla. Njuter av färgerna.
De ryska äppelträden har inte tappat sina löv. Jag undrar om jag kan övertala dem att bilda knoppar.
Paschalsta! Nu är det dags.
Samla kraft och knyt ihop små blomsterknoppar som kan bli doftande blommor i juni och äpplen i augusti.
Spasiba!
Bondsyrenen vet hur man gör. Ni kan kika efter hur knopparna kommer varje höst. Det är lätt bara man lär sig. Väx upp, bli vuxna! Det är min dröm inför nästa vår.

Lisbeth Salander-kopia

Nu avslutar jag snart min läsning av Anne Rambachs andra roman. Hon berättar om Diane, en svårt traumatiserad journalist som hamnar i omöjliga situationer.
Mitt i läsningen går det upp ett ljus - det är ju en fransk Lisbeth Salander som stormar fram över sidorna. Hon tar samma risker, hotas på samma sätt av skuggor ur det förflutna och kan inte relatera till andra på ett sunt sätt.
Lisbeth är superpoppis i la belle France och har troligtvis påverkat fler än en författare. Boken som jag snart avslutar heter "doft av ondska" och handlar om en lansering av doften ENFER.
Den är elak. Mest elak mot företaget L'Oreal. Beskrivningen av ägaren till det påhittade parfymföretaget är en elak drift med ägaren till världens största skönhetsindustri. I den riktiga världen slåss arvingarna om hennes pengar. Hon ger dem till en playboy. I boken ligger ägaren till sängs och ruttnar bort ivrigt insmord med de senaste skönhetskrämerna.
Bilden är en påminnelse om att inte alla rynkor behöver smörjas bort. Än mindre skäras bort. Rynkor är vackra. Min underbara mormor hade ett ansikte, som levde, tack vare att spåren av hennes liv syntes.

tisdagen den 20:e oktober 2009

Chic

Mimosamjuka bindor tar mig till Nice. Doften av de ulliga gula bollarna är lite frän. Frän eller chic är den välklädda mannekängen på bilden. Dyrbar. Tänk att alla osäkra flickor på 60-talet hade chansen att bli som hon. Säker, behaglig och eftertraktad. Det var då på den svartvita tiden när ingen kvinna var komplett utan en man. Tänk att det begränsade spektrat gäller än på 2 000-talet.

Ekiperad för bad

Det här är min bästa badbild. Jag hittade den som en insändarbild i en veckotidning från 1920-talet.
Ser ni hur fin han är med sina manschetter?
Nu när filmen om Coco Chanel är aktuell tänker jag ofta på dessa två tidiga badare på stranden i Mölle.
De visste hur man för sig i sanden med studentmössa, pärlor och hatt. De kan ha inspirerats av Chanels baddräkter i trikå, men jag tror att denna vackra nymf har stickat sin fina stass.
Tänker ofta att jag borde ta intryck av hur de förberett sin entré på stranden, när jag trippar ner till älvens vatten. Inte elegant, inte ekiperad men drabbad av en ilande längtan av att flyta i det ljuvliga mjuka vattnet från fjällen.I höstmörkret kan denna badlängtan komma över mig, men ljuset avslöjar årstiden.
Det blir jullunch i alla skolor i Luleå! Politikerna accepterade inte att barnen blev utan. Många lulebor är nu oroliga för att skolan ska tvingas spara på böcker och vikarier...

måndagen den 19:e oktober 2009

Vintertecken


Det låter annorlunda från vägen...vinterdäcken sjunger högre.
Isskrapan och sladden till motorvärmaren spelar en viktig roll.
Grannen kommer med en kubikmeter ved på en pall. Vinterstövlarna och broddarna står på parad i skohyllan.
Inte en chans att jag vågar gå upp till brevlådan för att hämta morgontidningen i tofflor.
På tvättlinan hänger mössor, vantar, sjalar och halsdukar på vädring.
I huvudet sjunger ljusa barnröster om "skidan som slinter".
Men...
Det finns ingen snö att skotta.
Vi behöver inte sanda gången. Det är inte vintertid.
Morgonljuset hinner fram.
Om en vecka är det mörkt när vi går upp och mörkt när vi kommer hem. Då längtar vi efter snöljuset.
Det är konstigt men jag känner inte samma rädsla inför kylan och mörkret. Jag väntar på en erfarenhet och tänker ut hur vi ska göra för att orka vänta till nästa årstid. Den femte. Samerna har åtta och jag har fem.
Det är rikt.

En julförberedelse

Ser ni den isklädda sjön. Det är Mjedsjön utanför Boden. Där samlades de flitiga i Månghanda för att göra julpålar. Doften från gran och en förflyttade oss lite tidigt till advent.
Jag kom förbi för att titta och äta Åsas härliga soppa till lunch. Vid bordet undrade många om hur det ska gå med julmaten. Den har tagits bort från alla skolor i Luleå på grund av att pengarna inte räcker till.
Elevernas jullunch kostar 200 000 kronor, skolbudgeten är på 1 400 000 000 kronor. Vi får se vad som händer. Kalle Petersen, kommunalråd , s, tänker inte ha någon jullunch för politikerna om barnen blir utan. Jag gissar att skolmåltidschefen tog till jullunchen och strök den från menyn, för att berätta för alla, att maten kostar 30 procent mer nu än när budgeten klubbades.
Här i morgonmörkret med tända ljus känns december inte långt borta.

söndagen den 18:e oktober 2009

Rosa kvarten

Det är overkligt att färgerna hinner förändras så fort. Bara några minuter efter de blå var hela det frostiga landskapet rosa. De 40 svanarna satt kvar vid älven och debatterade.

Mina blå minuter

Idag var det bara tre blå minuter. Men minst 40 svanar som sjöng morgonens lov.